Du lindar av olvon en midsommarkrans och hänger den om ditt hår, men det gör nog inte jag i år. Jag ser inte mycket kransblomster. Trots att olvonet växer just i de norra delarna av Skandinavien vet jag inte om jag kan hitta det. Jag vet inte ens riktigt hur olvon ser ut, så jag slår upp det på Wikipedia och får se att det är vitt, småblommigt, korgväxande. Vackert. Jag har alltid tyckt om småblommiga saker mer än stora.
Det är sol men kyligt i luften. Fjorton grader, står det på den stora digitala termometern vi kör förbi. Det är varmt nog för att räknas som sommar här. Midsommar. Här var det sankthans igår, men midsommarafton med sina trolska toner har de inte. Inga sju blommor under kudden, inga grodhopp runt stången, inga hednariter, ingen sill och potatis. Det gör inte så mycket, egentligen. Här finns midnattssol. Jag sitter lutad mot en saltslipad, grå trävägg nere vid havet och läser en bok medan han går nere vid stenarna, det blåser så mycket att jag måste hålla nere boksidorna med händerna. Håret blåser in i ögonen så att jag måste kisa. Men boken är bra. Och dagen är vacker, även om jag måste dra upp kapuschongen.
Jag har tänkt mycket på växt de senaste dagarna. På att lita på den och följa med. Att släppa gamla mönster och gammal oro, våga tilliten och tron. På det goda, växande. På förståelse, överseende, sårbarhet. Att ge med glädje och själv ta emot det man får. Att våga i sanning gå bredvid. Tänker jag på mognad? Kanske det kan kallas mognad, jag vet inte. Kanske är det bara nödvändigt. Jag får sådan lust att fråga er så här i midsommartid: vad är du beredd att göra för kärlek? Vem är du beredd att vara? Vem drömde du om med dina sju nattblommor under kudden, vad trodde du att kärlek var, och vad var den verkligen? Vem gav dig den, vad gav du själv?
Hans hand runt min fot, mina tår är som så ofta kalla och blekvita, han håller dem mjukt men fast och hans ena finger stryker mig utmed fotvalvet, ömt, långsamt, länge. Jag blundar kort där jag ligger, känner bara, den lilla mjuka strykningen, sedan tittar jag upp igen och tar in bilden, hud mot hud. Det är så litet och så stort. Jag känner en djup tacksamhet.
juli 1, 2010 at 10:07 e m
Är det ingen som har känt sig manad att svara på dessa intressanta frågor? Jag har varit för trött för att själv tänka efter men hoppfullt tittat efter andras svar. Men nu får jag resolut ta mig själv i kragen.
Jag är beredd att göra mycket för kärlek. Att känna mig oälskad och obehövd skulle vara alldeles förfärligt. Men jag tror – nej jag vet – att det finns en skarp gräns för hur mycket jag skulle kunna ändra mig. Min man är likadan, vilket är just det som attraherar mig till honom samtidigt som det driver mig till vansinne.
Jag trodde alltid att jag skulle få leta länge efter kärleken, tvåsamhetskärleken menar jag då. Jag trodde att jag – om jag hade tur – skulle träffa mannen i mitt liv sent, långt efter alla andra. Att jag skulle gråta på bröllop över att vara sist kvar. Ingen blev mer förvånad än jag när jag träffade honom vid bara 21 års ålder. Min första seriösa relation blev också den varaktiga. Efter nära tjugo år ihop funderar jag förstås ibland över hur det hade kunnat bli om inte. Vem hade jag varit om jag inte träffat honom så tidigt? För hur självständig man än är så präglas man av varann och av relationen.
Men min stora livskärlek är mina barn. Jag säger som Astrid Lindgren, jag älskar barn mer än män. Den kärleken har jag fått kämpa för, det ska gudarna veta. Jag som trodde att barnen bara kom när man väl hittade sin stora kärlek.
För min yngste son kämpar jag fortfarande i detta nu. De riktiga moderskärleken har inte infunnit sig ännu efter bara några veckors bekantskap, men den kommer. Banne mig.
juli 4, 2010 at 6:59 e m
Tack, Helga. Jag tycker också att frågan är intressant, och jag undrar om det inte är så att ganska många inte ens funderar över den? Det låter så fint att vilja offra allt för kärlek, att kärleken ÄR allt, men det fungerar ju inte så i verkligheten. Inte alls.
Jag är som du beredd att göra mycket. Mycket. Men liksom du vet jag att jag inte kan ändra på den jag är, samtidigt som alla människor inklusive jag står i ständig förändring. Jag behöver veta att jag är accepterad och älskad som jag är – samtidigt som jag behöver veta att jag har rätt att växa och utvecklas. Och vänder jag på det är jag beredd att göra det för min kärlek. Växa och utvecklas med honom, låta honom upptäcka stigar värda att gå och sedan själv försöka följa med i lika hög grad som jag begär att bli följd. Det är ganska mycket det. Men det är inte nödvändigtvis lätt, även om det är värt det.
Inte ens den goda kärleken är alltid lätt.
Jag tycker att du är modig som berättar så öppet om vanskligheten med att hitta den där allomfattande kärleken till din nye lille son. Jag önskar att fler pratade högt om sådana saker, om det faktiskt svåra i till och med den önskade och älskade kärleken. Kudos till dig.