Alla vägar tar slut någonstans, igår åkte vi utmed en av dem till dess ände. Där vägen tog slut tog också världen slut och havet tog över. Vi stod ute på stenpiren och lät vattnet dansa för oss en stund. Sedan gick vi ner till det enda cafét i sommarbebyggelsen och åt enorma våfflor och drack kaffe. En gammal farbror satt och skrev ett mail på en nästan lika gammal laptop vid ett av borden. Till och med vid världens ände finns det internet.

Alla små samhällen som en gång har funnits ligger kvar någonstans. Små vindpinade hus med spår efter odlingar och kryddträdgårdar. Övervuxna stigar, sönderrostade verktyg. Någon har levt här, någon har levt nästan överallt. Vi gick förbi kyrkogården, många små vita kors, många döda barn. De har haft pestår en gång i tiden. En gång i tiden har det varit ett stort fiskeläge, hus från 1800-talet står kvar, vackra gamla slitna hus. Ingen bor här permanent. Man plogar inte vägen på vintern längre. Det är bara skuggor av ett samhälle kvar, skuggor av något som en gång varit livskraftigt och lika självklart som vi och nu.

Men vägen är vacker både dit och från. Naturen nästan overklig, den med.

På väg hem svävade en stor örn lågt över bilen en stund, så nära att jag kunde se gliporna mellan fjädrarna.