jag vet
jag hör inte hemma här
jag kommer från en annan tid
när gatorna var gråa vatten
där skepnader av oss
ständigt sprang mot land

jag vänder mig om
jag minns caféborden där vi satt
varje natt verkade så ljum
och trogen min väg bort
hade jag lika långt till stjärnorna
som stjärnorna till mig

(Väg bort, ur “Det förlorade ordet”)

Jag minns det faktiskt, första dikten jag läste av Bruno K Öijer, jag minns exakt var jag var, vad jag hade på mig och känslan, det där underligt välbekanta och ändå svindlande öppnande mot någonting större. Jag var nitton år och det var min första riktiga kärleksupplevelse med poesi. Visst hade jag läst dikt innan, jag hade försökt mig på alla de där man skulle känna igen sig i, Karin Boye, Edith Södergran, ledsna flickpoeter men nej, det var Bruno K som först sög in mig i det förståeligt abstrakta. Det var inte dikten ovan, nej, det var den meningslösa hettan, den som börjar spelar ingen roll vem av oss som dog. Jag läste den sittande på golvet med huvudet liggande i sidled mot en stol och plötsligt förstod jag någonting, någonting annat än det jag kunde säga högt.

Svindlande rymder av ord och blod, det var det det var, och min ilska fick plats i dem, och min litenhet och längtan och hisnande ömhet.

Bruno K Öijer, denne märklige estradör med sitt överdrivna, melodramatiska uttryck. Sitt enorma hår och rangliga mimik. Sina arga utspel och politiska inlägg. Trots att han fått en del spe har han blivit publikt populär, men utan att någonsin bli insmickrande. Han, bland andra poeter, tackade nej till att skriva dikt till kronprinsessbröllopet, och jag bara fnittrade när jag hörde det. Den dikten hade jag annars velat höra.

Jag är inte längre tonåring och Bruno håller på att bli gammal. Men han är fortfarande en av de poeter som rör mig mest. Det öppnar sig fortfarande något när jag läser.

en torr
livlös mark
och vad hade du väntat dej
här växer ingenting
bara tistlar sly och ogräs
om jag stannar till
och sätter mina tankar i jord
kommer någon att gå förbi nästa år
och se ut över ett fält
där blåklockor och prästkragar
sjunger för varandra
samma människa
kommer att sitta ute en natt
och rulla en cigarett under stjärnhimlen
lyfta sitt glas
mot den gnistrande minneslunden över alla
som levt på den här jorden
och för en kort stund
inte känna sig mindre ensam och övergiven
men mer betydelsefullt
mer värdefullt ensam och över­given 

(ur “Svart som silver”)