Suziluz – med ögon känsliga för grönt

I höst flyttar Annagrannen till radhus. De är tre i en tvåa lika stor som min och har letat större länge. Hennes lilleman sparkar boll nu, hårt och målinriktat, och de ska flytta trots att hon älskar området lika mycket som jag. I höst. Men lite sommar är det ändå kvar. Lite skavsår efter varma fötter i sandaler, lite promenader genom stan.

Av nattens regn märktes ingenting, det växlade mellan sol och moln och musiken dunkade glatt över gatorna. Vi klättrade upp på en byggställning vid ett hus på Strandvägen för att se Prideparaden, denna märkliga och ganska härliga blandning av fest och politisk manifestation. Varje år blir jag rörd av gaypoliserna och de stolta föräldrarna till homosexuella. Varje år vinkar jag och applåderar. Men i år såg jag inte PositHiva gruppen. Ingen vagn med dansande killar som lever på bromsmediciner och förhoppningar. I år var de inte med, konstaterade jag när jag tittade igenom paradlistan. Jag tänkte på dem i alla fall.

Sedan gick vi vidare till Rosendal, till skuggan under äppelträden, till det röda blänket i glasen när solen träffar snett, till binas surrande och ett bröllop bakom häcken. Syntmusik och en präst med mikrofon. Brudparet hade gått fram till honom på avrivna rosa rosenblad. Rosenblad på Rosendal. Vi smygtittade lite innan vi satte oss i äppelträdgården vid sidan om. Jag satt bakom honom med kinden mot hans rygg, lyssnande på hjärtat genom tröjryggen. Stal ett litet päron, bet i det, spottade ut igen eftersom det smakade kart. Varken äpplena eller päronen är mogna än, men snart.

Höst. Den är på väg. Inte riktigt än, men snart. Och i höst är vi två i min tvåa.

Kanske att jag funderade en aning för länge på vad det egentligen var jag ville och skulle skriva, sådär så att idéerna och tankarna i stället för att klarna och landa och snirkla sig väg bildar nystan, eller kanske mer som snöbollar som knuffas nerför en slänt, rullar och blir större och tar med sig allt på dess väg, blottar gammalt brunkladdigt fjolårsgräs och rullar tills det tar tvärstopp och inget mer händer, allt har bara blivit alldeles för otympligt. Kanske så.

Eller är det smärtan som är boven i dramat? Den där gamla igenkännbara svidande krampande som måste komma ut någonstans, ena eller andra vägen?

Eller så är det kanske för att jag var så arg, och ilska är svår att vara kreativ med, den är inte verbal. Inte min ilska i alla fall, inte på det sättet, min ilska är vitglödgat darrande rasande men alldeles tyst och ordlös och jag vet att jag skulle kunna slåss för att döda, jag har känt på det, jag vet att jag skulle kunna och då måste jag få gå därifrån för att lugna mig. Och samtidigt som jag har varit så heligt förbannad har jag varit så trött att jag helst hade velat gömma mig i en byrålåda någonstans, dra ut den och vika in mig själv så att jag skulle kunna få vila alldeles osynlig och knappt förnimbar där inne, inom byrålådans trygga teakväggar och ram, slippa fundera, slippa vara arg och trött. Och kanske att det är precis det som händer när den där själsliga jalusin dras ner för det inre och jag plötsligt inte känner alls. Det är som att butiken stänger en stund, en mekanism som också säger att det är vila som behövs nu, vila sova trygg och helt enkelt få vara i fred. Dämpa smärtan, dämpa skrikandet och smutsen, få vara i fred.

Det spelar kanske inte så stor roll egentligen varför.

Men så cyklade jag genom stan igår. Det var sol över mig, sol som gjorde mina nakna fötter röda och ryggen svettig och håret lockfuktigt i nacken. Jag hade shorts så att det där lilla blåmärket högt upp på höger lår syntes, jag vet inte varifrån det kommer men jag har gått in i och slagit mig i saker en hel del på sistone, oförsiktig tröttklumpig har jag varit, men i alla fall. Shorts och ballerinaskor för första gången i år, och cykel med cykelkorg och svettig näsrot under solglasögonen. Och när jag cyklade utmed Munkbroleden mot Söder kände jag doften av uppvärmt Mälarvatten, doften som på så många sätt luktar hem, hemma, hem. Lite senare cyklade jag förbi två killar som brett leende mot varann stod och rappade på trottoaren, jag hörde bara två meningar, det kanske funkar där du är / men inte mitt kvarter och där någonstans, ja där. Där glipade det in ljus mellan jalusins träribbor. Mycket blev lite renare och klarare. Den där skarpa doften dunstade bort.

På kvällen låg jag med sjövått hår och lyssnade på det vänliga vattnet mot stenen, milt och mjukt. Jag berättade att jag hör skillnad på söt- och saltvattens kluckande, att det inte låter likadant. Det gör inte det. Det bara gör inte det. Man hör. Vi har pratat om det på radioteatern, att man inte kan hälla kallt vatten ur en kanna i en kopp och påstå att det är te när det inte är det. Man hör skillnad på kallt och varmt vatten också. Det finns vissa saker man kan låtsas, men andra är helt omöjliga att imitera. Man hör skillnaden.

Det regnar så kraftigt att det rinner vatten i vågor över gatan. Vågor. Det är varnat för storm och så kallt att fingrarna fryser till och med i jackfickorna. Nu får det vara nog, känner jag. Det räcker.

Idag åker vi söderöver. Jag tippar att det också innebär att jag kommer att kunna skriva mer igen, för en tid framåt är det slut med köldstela fingrar.

vi låter kölden sakta försvinna och märgen värmas upp lägger oss på torra grässtrån som knastrar och kanske lägger vi handen under nacken och lutar huvudet på underarmen och du läser någonting det gör jag också och ibland tittar vi upp på varann och ler tittar upp på varann och sedan längre upp på den blå himlen innan jag lutar tillbaka huvudet mot armen och läser eller ibland bara blundar jag där bakom solglasögonen och din hand stryker mig sakta tankspritt över benet blundar jag blundar och det är varmt ända in i märgen

Det har varit, och är, dagarna fulla. Planer, arbete, mer arbete av annat slag, mer planer, tid, tidsbrist, irritation, melankoli, vemod, ja faktiskt ett gott vemod, glädje, överraskning, och så har jag visat mig vara en enmansmassaker ute på havet med ett fiskedon i min hand.

Fisken som dog dog inte förgäves. Mat i flera dagar.

Och på det större planet en återkommande tanke. Man kan bara göra det man tror är gott och hoppas att det ska ge ett gott resultat. Hela livet är en chansning, faktiskt.

Födelsedagsbarnet får sig middag lagad av en mycket attraktiv man som står i köket i detta nu, sitter själv med ett glas öl vid datorn och gottar sig åt tanken på den egenkomponerade efterrätten sockerkaka med nermosade jordgubbar. Lyckad idé.

Det är väl så att det mesta ser rätt fint ut härifrån.

Jag kände igen det så väl.

Ansiktet på den där lille pojken som var framskickad för att sköta pratet, eftersom pappa inte kan språket. Pappa som inte ens följt med upp på trappen, utan som stod bakom knuten nedanför och väntade och rökte. Och pojken, kanske åtta år, kanske tio, inte vet jag, men en pojke med det där stortandade utseendet där resten av ansiktet ännu inte hunnit ikapp munnens nya innehåll, en rufskalufs och ett blygt leende. Han frågade om det var jag som hade ringt, pekade på mannen där nere som klev fram fortfarande med cigaretten i hand. Så frågade pojken vad det var jag ville få gjort och översatte till sin pappa, som lyssnande knappt såg på mig utan lite snett åt sidan.

Och jag förstod vad pojken sade eftersom slumpen ville att de pratar min fars språk.

Så jag sade på fadriska var kommer ni ifrån? och mannen såg plötsligt upp och såg mig rakt i ansiktet, sprack upp i ett förvånat lyckligt leende, och innan jag visste ordet av hade han både på min fadriska dialekt placerat var mina föräldrar kom från och gett mig en rejäl puss på kinden, på det sätt man hälsar på släkt i Fadrien. Och så vaknade han till, fick en ny energi i ögon och steg, fick tillbaka sin stolthet och kunskap fick tillbaka språket  och svarade på mina frågor, pekade och visade och pratade iväg allt vad han orkade, medan pojken lättat leende såg på, stående lite bakom.

Och jag minns hur det var att vara det barnet, som skickas ut för att agera förtrupp till en förälder som är vingklippt på det nya språket, i det nya landet. Jag minns hur det känns att behöva prata med främmande vuxna om saker man själv egentligen inte vet något om, och sedan försöka förklara för en otålig far trots att man själv inte riktigt förstod poängen, inte på grund av språket utan på grund av att man är ett barn. Men det sved också att se den här mannen, full av kunskap och erfarenhet som han inte själv kan förmedla via orden, bara via händerna, hantverket. Att vara beroende av sitt eget lilla barn, som man egentligen ska ta hand om, som är skälet till att man ens är där man är. Man lämnar det gamla för barnens skull, för att ge dem möjligheter, ge dem livet, och blir en person som barnen måste hjälpa till att ta ansvar för. Jag kunde se lättnaden i dem båda, lättnaden över att få vara bara barn respektive att få vara en vuxen man som kan ta hela ansvaret.

I morgon fyller jag år. Och jag har bjudit hit honom på kaffe för att diskutera igenom jobbet jag vill att han ska göra. Hans hand när han skakade min var fast, varm och hårdhudad. Och leendet var självsäkert. Nu vet han att han kan förstå och bli förstådd.

Jag sitter och arbetar vidare med mina egna ordvrängningar, på språket jag alltid har älskat, mitt kära språk, mina kära ord, och jag är tacksam.

Tre minuters ensamhet mellan Systersjälen och Camus.

En kväll i en stad jag tycker mycket om med två människor jag älskar, ett samtal om viktigt riktigt, en sommartemperatur som klibbar svett på överläppen och tinningarna och en hetta i huden trots öppet sovfönster.

det här livet, alltså    det är ju glädjen det handlar om

På flygplatsen där flyget precis åkt till Amsterdam och jag ska med nästa hem till Stockholm kommer jag plötsligt att tänka på första gången Jakob var med mig hem till Sociologen och hennes familj, och hur Dottern, denna lilla ystra varelse som jag gillar så mycket, först var väldigt blyg för honom (faktiskt okaraktäristiskt blyg) men hur det släppte och hon visade honom sitt rum och sedan när de var tillbaka hos oss andra klättrade upp i hans knä och liksom lade båda sina handflator mot hans kinder, såg på honom noga och tryckte till, och det var ett slags acceptans och ömhetsbevis i ett.

Det var fint då, och nästan ännu finare som minne.

Apropå fotboll. För många år sedan, när jag fortfarande gick parhäst med Revisorn, såg vi en intervju med en holländsk fotbollsspelare. Holländska är ett språk som jag någonstans innerst inne tror inte finns, utan att de bara hittar på lite under tiden de pratar, ungefär som gibberish. Och sedan har de antagligen tecken för hur de ska veta när de ska skratta samtidigt och så.

Hur som helst. Intervju med holländsk fotbollsspelare. Och någonstans mitt i den uttalade han klart och tydligt, med en liten ryckning på axlarna, de bevingade orden [soufa loufa]. Både Revisorn och jag ryckte till, stirrade på varann och utbrast, exakt samtidigt: soufa loufa?! innan vi började skratta ganska rått. Det satte sig, det där.

Alla dessa år senare undrar jag fortfarande. Så nu frågar jag. Finns det någon som läser den här bloggen som kan holländska? Och i så fall, vad betyder [soufa loufa]? (Med hänsyn till att det säkerligen inte stavas som det fonetiskt uttalas, utan kanske mer som saoohfoh lufhaas, men bear with me here.) Om du vet kommer du att göra en språkfascistisk aktris mycket lycklig. Eller bevisa den där gibberishteorin. Mången tack på förhand. Eller som det heter i Holland. Soufa loufa.

Och så blir det plötsligt en oväntad, solstrålande dag, det glittrar i vattenytan och jag måste för första gången sedan vi åkte hit upp använda solkrämen. Det pirrar ovant i ansiktet, värmevärmevärme, och jag tänker att människorna här är tålmodiga som orkar leva sina liv i den kompakta kylan när det också finns sådana här dagar som visar vad det är som saknas de andra dagarna. Jag släpper allt jag har för händer, bara släpper det rakt ner i backen och går ut.

Åh jösses, solen, den knäpper upp och bryter leenden och visar upp orörd hud både här och där, på den korta turen jag kör åker jag förbi minst tre hus där någon i t-shirt förbereder sin grill, och till slut sätter jag mig utomhus med solglasögon på och läser. En liten flicka i solhatt, klänning och blöja kommer förbi och säger hei! säkert fem gånger, hon liksom hennes bror och mamma håller i varsin glass. När de gått kommer en äldre herre förbi och stannar till för att småprata lite om vädret. När jag säger att jag är svensk säger han förvånat att jag pratar norska helt utan accent, och eftersom solen skiner väljer jag att bara le sött och tacka för den lite lögnaktiga komplimangen. Kos deg säger han till slut när han går vidare och jag säger att det gör jag, det gör jag.

Och om bara några timmar kommer han hem igen, mannen som lär mig prata norska med nordnorsk dialekt. Kos, helt klart.

Det låg en så tjock dimma över fjorden i förmiddags att det luktade hav över hela staden. Som att någon lyft en enorm våg eller två och finfördelat den över allt som syntes, blött och löst upp det. Och det var varmt, en kvav fuktighet som fick mitt hår att locka sig när jag klev ut genom dörren. Allting var bara insvepta, luddiga konturer. Båtarna, husen, hamnen. Jag har aldrig sett det förr, ändå kändes det oerhört bekant. Och så kom jag på varför.

Exakt så.

Sedan tänkte jag på den inre dimman, den som också kan blöta upp och svepa in och göra saker svåra att se. Jag hade lite av en sådan dag i går. Och ändå, trots att det sved så gick det fint att förstå och känna igen, precis som en gammal bekant tavla det också. Det gör det mindre svårt att vänta ut dimman tills klarsynen kommer tillbaka när man vet var den kommer från. Och då tänker jag på henne som var min terapeut, och hur mycket jag har henne att tacka för.

Härom dagen såg jag ”In treatment”, som är en av mina älsklingsserier. Gabriel Byrne spelar huvudrollen, en terapeut som ofta blir lite för engagerad i sina patienter, och Dianne Wiest spelar hans terapeut och mentor sedan många år. Vid ett tillfälle säger hon: ”Du hjälper dina patienter, men vi kan inte rädda människor. Det är inte vår uppgift.” Och jag tänker på en timme hos min terapeut där jag storgråtande nästan skrek till henne att det enda jag ville var att hon skulle ta bort det onda, bara ta bort det. Hon satt alldeles stilla och lugn mitt emot mig, innan hon svarade: ”Det kan jag inte. Men jag kan vara med dig genom det och hjälpa dig se vad det består av.” Den gången blev jag så arg, tyckte att hon svek. Nu vet jag vilken gåva hon gav mig. Hon lärde mig känna igen mina gropar, lärde mig stå ut med mina känslor, lärde mig uthärda att vissa saker är ohjälpliga och acceptera att vissa saker gör ont. Lärde mig se och förstå att mina känslor inte behöver vara sanna, bara för att de är äkta. Den paradoxen. Hon räddade mig inte, nej, hon gav mig något så mycket bättre. Hon gav mig förmågan att rädda mig själv.

När man vet att dimman lättar kan man också tillåta sig att njuta av utsikten på ett annat sätt. Och ta in den där märkvärdiga saltdoften, doften av tång och längtan och valsång i fjärran.

Om två veckor fyller jag år.

När Jakob frågade vad jag önskar mig kunde jag inte komma på någonting alls. Jag tänkte efter en lång stund. Ingenting. Så jag sade lite lamt ”jag vill ha det du vill ge mig.”

Betyder det att jag har allt jag behöver OCH vill ha?

Eller håller jag bara på att bli senil?

Idag har jag tänkt att renovering i mångt och mycket handlar om att städa för att lämna plats för annat. Mellan varje moment är det dags att städa igen. Städa bort det gamla och städa efter sig. Under gammal mörknad färg döljer det sig ljus färg om man skrubbar lite. Men innan man gör det lägger man inte ens märke till att det är smutsigt, oftast. Det bara är.

Och nog är väl det en metafor så god som någon.