Kanske att jag funderade en aning för länge på vad det egentligen var jag ville och skulle skriva, sådär så att idéerna och tankarna i stället för att klarna och landa och snirkla sig väg bildar nystan, eller kanske mer som snöbollar som knuffas nerför en slänt, rullar och blir större och tar med sig allt på dess väg, blottar gammalt brunkladdigt fjolårsgräs och rullar tills det tar tvärstopp och inget mer händer, allt har bara blivit alldeles för otympligt. Kanske så.

Eller är det smärtan som är boven i dramat? Den där gamla igenkännbara svidande krampande som måste komma ut någonstans, ena eller andra vägen?

Eller så är det kanske för att jag var så arg, och ilska är svår att vara kreativ med, den är inte verbal. Inte min ilska i alla fall, inte på det sättet, min ilska är vitglödgat darrande rasande men alldeles tyst och ordlös och jag vet att jag skulle kunna slåss för att döda, jag har känt på det, jag vet att jag skulle kunna och då måste jag få gå därifrån för att lugna mig. Och samtidigt som jag har varit så heligt förbannad har jag varit så trött att jag helst hade velat gömma mig i en byrålåda någonstans, dra ut den och vika in mig själv så att jag skulle kunna få vila alldeles osynlig och knappt förnimbar där inne, inom byrålådans trygga teakväggar och ram, slippa fundera, slippa vara arg och trött. Och kanske att det är precis det som händer när den där själsliga jalusin dras ner för det inre och jag plötsligt inte känner alls. Det är som att butiken stänger en stund, en mekanism som också säger att det är vila som behövs nu, vila sova trygg och helt enkelt få vara i fred. Dämpa smärtan, dämpa skrikandet och smutsen, få vara i fred.

Det spelar kanske inte så stor roll egentligen varför.

Men så cyklade jag genom stan igår. Det var sol över mig, sol som gjorde mina nakna fötter röda och ryggen svettig och håret lockfuktigt i nacken. Jag hade shorts så att det där lilla blåmärket högt upp på höger lår syntes, jag vet inte varifrån det kommer men jag har gått in i och slagit mig i saker en hel del på sistone, oförsiktig tröttklumpig har jag varit, men i alla fall. Shorts och ballerinaskor för första gången i år, och cykel med cykelkorg och svettig näsrot under solglasögonen. Och när jag cyklade utmed Munkbroleden mot Söder kände jag doften av uppvärmt Mälarvatten, doften som på så många sätt luktar hem, hemma, hem. Lite senare cyklade jag förbi två killar som brett leende mot varann stod och rappade på trottoaren, jag hörde bara två meningar, det kanske funkar där du är / men inte mitt kvarter och där någonstans, ja där. Där glipade det in ljus mellan jalusins träribbor. Mycket blev lite renare och klarare. Den där skarpa doften dunstade bort.

På kvällen låg jag med sjövått hår och lyssnade på det vänliga vattnet mot stenen, milt och mjukt. Jag berättade att jag hör skillnad på söt- och saltvattens kluckande, att det inte låter likadant. Det gör inte det. Det bara gör inte det. Man hör. Vi har pratat om det på radioteatern, att man inte kan hälla kallt vatten ur en kanna i en kopp och påstå att det är te när det inte är det. Man hör skillnad på kallt och varmt vatten också. Det finns vissa saker man kan låtsas, men andra är helt omöjliga att imitera. Man hör skillnaden.