Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Det skrivs sånger om dem, händerna, jag har hela sånger i huvudet, och meningar, som they’re not yours they are my own and I am never broken. Men det blir jag ju, det är jag ju redan, lite broken. Svullen och mindre rörlig. Värk, den där tjocka. Och skavanker överallt efter de här dagarnas arbete, sår och sprickor, både självuppkomna och förvållade. Mycket tvättade, så  insmorda, så tvättade och insmorda igen. Topparna känns hårda, valkiga, rispade. Höger tumme har nästan helt domnat bort.

Jag har alltid tyckt om mina händer, tyckt att de är vackra trots sin knotighet och alltför svängda fingrar. De har alltid varit starka, jag har haft ett gott grepp. De har samtidigt varit mjuka, böjliga, snabba och precisa, vare sig jag ritar något eller spelar gitarr eller ger massage. De har varit bra. Jag minns att jag en gång på ett café fick min hand undersökt av en man jag inte kände, han vred och vände på den, böjde lätt på mina fingrar och gjorde utifrån det en karaktärsanalys som faktiskt stämde ganska bra, eller om jag bara blev smickrad, jag vet inte. Oavsett vilket var det innan artrosen, innan den där märkliga värken som får handen att svullna och värka sådär domnat att jag inte kan ligga på armen. Leden vid tumbasen är värst. Den gör så förfärligt ont ibland, särskilt när jag envisats med något som jag egentligen inte längre orkar, som att vrida upp ett stenhårt burklock. Jag vet inte varför jag fortfarande tror att jag är stark. I am never broken?

Sprickorna. Små hudflagor som man lätt fastnar med någonstans i något osynligt och så blöder det, snabbt, lätt, metallsmakande när man stoppar fingret i munnen. När jag var barn bet jag på naglarna, mycket och illa, gnagde på fingertopparna och rev bort de där sprickorna med tänderna. Det slutade jag med när jag blev större. Numera har jag en slags fetisch för exklusiv handkräm. Ju fetare desto bättre. En tioårig flicka sade till mig en gång att mina händer var så fina, så lena, inte alls som hennes mammas. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns den där tvåliga doften av krämen från L’Occitane.

Ärr, små ärr överallt, små minnen. Till och med på ovansidan av händerna har jag ärr, jag minns att jag fastnade någonstans i honom jag gick på scenskolan med, hur fastnar man med handloven i en annan människa? Jag vet inte, men jag minns blodflödet, och likaså från det där ärret på vänster långfinger efter musiklärarens dotters ring som fastnade i min hand när vi bägge gick på nät i volleybollmatchen. De svängda fingrarna. Mina ringfingrar är längre än pekfingrarna, det sägs att människor som har det så ska vara fantasifulla och konstnärliga.

Kanske glömmer jag att vara tacksam, jag tänker tillbaka på allt de gjort, allt de burit, smekt, fingrat och nypt, kanske borde jag smeka dem med mina kinder, eller dina, och oftare se till att de är ordentligt varma. Kanske blir jag en gammal dam med vädervärk i tummarna så småningom. Men nu måste jag vila.

Jag har införskaffat ännu en bokhylla inför det stundande samboskapet. Två människor som gillar att läsa blir sammanlagt väldigt mycket böcker, och även om snartsambon ligger fullständigt i lä vad det gäller mängd, är han lika förtjust som jag i att införskaffa och låna och läsa böcker. Det är liksom ingen idé att försöka med någon slags feng shui, nej. Snarare är det bara att acceptera, resignera och införskaffa ännu en Billy. Den 6:e. Så exakt det har jag gjort.

Där den nyaste Billyn nu står, där långt nere vid listen har det suttit ett eluttag som det inte finns el i. När det stambyttes för några år sedan skar elektrikerna helt sonika av ledningarna till några gamla uttag och installerade nya, jordade uttag i hela lägenheten. Själva sockerbiten fick sitta kvar eftersom jag inte riktigt orkade pysslet med att spackla och måla över just då, och sedan blev det som så mycket annat en bagatell bakom fåtöljen. Men nu var den där sockerbiten i vägen för Billyn, så då skruvade jag loss den. Och gissa vad jag upptäckte?

Lagren som visar hur det här rummet har sett ut förr. Jag satt en liten stund och pillade för att jag ville se om sjuttiotalet lämnat spår efter sig i form av något brunt eller grönt eller medaljongartat, men det verkar inte så. Men fyra lager tapet sitter där, och det senaste lagret har när jag flyttade in varit en gul tapet som jag raskt målade över i en sandbeige nyans som är vacker i solljus men ser dassig ut på bild. Det var i alla fall ganska fint att se likheten mellan då och nu i färg, den här färgen klär rummet.

Blir inte ni också nyfikna av sånt? Vem har bott här, vem har valt de här tapeterna, var de lyckliga, många, ensamma? Har de valt tapeter tillsammans, suttit runt köksbordet och tittat i katalogen från Familjebostäder? Eller har de helt enkelt bott i någon annans rum, i någon annans val, och inte funderat så mycket på det?

Jag låter hålet vara kvar. Spacklar det inte nu heller, inte än. Det får stå bakom Billyn en liten stund. Kanske blir det en bagatell.

Minns ni stenskivemangeln? Detta stycke husmorshistoria som står nere i källaren i mitt hus.

Idag har jag tvättat, och min vana trogen använt den modernare varianten för att mangla mina lakan. Eftersom jag stod med dörren in till mangelrummet öppen hälsade jag glatt på en av mina grannar när hon kom förbi. Det var en av de äldre grannarna, en stilig, lite rund dam med gråvitt hår i en tjock pagefrisyr och ett sådant där ansikte som fått en del spår av leenden, ni vet. Hon stannade till, tittade på mig och frågade om jag någonsin använt den gamla mangeln, och jag svarade att jag aldrig vågat, jag vet inte hur man gör.

Då ska jag visa dig! sade hon glatt, klev in och började hantera spakar och skivor och rullar med van hand. Under tiden berättade hon att hon som ung och nyinflyttad i en lägenhet i Högdalen fått lära sig hantera mangeln av en äldre husmor, som påpekat att man skulle vara noga med dukarna framför allt eftersom rynkor inte bara pressas ut utan lika gärna kan pressas in. Hon skrattade lite medan hon berättade, jag undrar om hon mindes andra saker från förr, från att vara ung och sköta hushåll i en annan tid. Jag stod bredvid och tittade på hennes självklara handlag lyckligt leende och tänkte att nu är det min tur, här och idag, att få ta del av den här gamla kunskapen, och hon pratade inte om dukar med mig utan om trasmattor och hur fina de blir i stenskivemangeln, och så log vi mot varann och jag tackade så mycket innan vi skildes åt.

Mangeln är inte dammig längre, rummet har målats om och någon har städat och oljat den gamla maskinen. Den gnisslar ganska härligt med alla sina detaljer fortfarande. Nästa gång jag tvättar ska jag prova alldeles på egen hand.

En nattfilmning, en kort historia som utspelar sig i en enda lång tagning, tekniskt sett förbannat svårt, med inställningen förbannat ambitiös, och ett gäng människor igen, återigen hoptussade i ett sammanhang där vi ska verka varandra nära, jag handhälsar på mannen som i filmen är min, han verkar lite blyg och slår undan blicken trots att vi inte ska göra några fysiska scener med varann. Sedan kommer ”våra vänner” och dem känner jag lite från tidigare, vi tar en kaffe allihop och börjar så sakteliga bli den där gruppen vänner vi ska övertyga den seende om att vi är.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur det fungerar för någon som aldrig arbetat med eller varit del av ett skådespelarsammanhang, men den enklaste vägen till att spela bra tillsammans är via öppnande, tillit, att försöka få syn på varandra, hitta ett ställe att mjuka sig mot, en äkthet i varann. Det låter abstrakt och på ett sätt är det väl det, men på ett annat bland det mest konkreta som finns. Jag har aldrig mött människor som så snabbt blir personliga med varandra som skådespelare på en filminspelning, plötsligt sitter man och berättar att man blir pruttig av kaffe eller att man ska operera bort leverfläckar på tisdag, och därifrån är steget alltid kort till att börja prata på riktigt.

På riktigt riktigt.

Hur ofta pratar ni på riktigt med folk? Berättar om det som pågår på det inre planet, rädslor, förhoppningar, frustrationer, undringar, er tvekan och era drömmar? Frågar andra hur de har det och faktiskt får ett uppriktigt svar som inte är tillrättalagt? Jag ser det inte så ofta. Det är inte alltid den där öppningen är äkta i skådespelarsammanhang heller, det kan vara ett kvasiöppnande där någon berättar sin historia för trettiofjärde gången, och då känner man det oftast och sluter sig också själv. Men igår var en sådan dag när det blev ärligt försiktiga, skimrande stunder och jag kände en stark ömhet för mina kollegor. Mina fina, modiga kollegor som liksom jag sliter med livet och karriären och oroar sig för hur man ska få ihop den med det trygga livet man också behöver.

Är det inte underligt att vi samlas runt en fiktiv historia och där berättar så många sanningar?

Och vid flera tillfällen tänker jag att det är en nåd att få se människor så. Vi skrattar och funderar och pratar och jag känner att jag tycker mycket om dem. Regissören kommer förbi och säger att det ser så naturligt ut, det vi gör, och jag tänker att det är naturligt. Det finns inget mer naturligt än människornas närmanden till varann, vår längtan efter kontakt, och inget mer fascinerande.

Natten är lång. När vi avslutar har det redan börjat ljusna och fåglarna sjunger. Vi kramar varandra adjö och jag vet att vissa kommer jag kanske aldrig mer att prata med. Vi sätter oss i bilar och medan solen smeker husväggarna runt oss åker vi på svala, söndagsmorgonstomma gator tillbaka till våra vardagsliga verkligheter. Jag är trött efter många timmars koncentration och många gångers upprepande av repliker. Men jag åker med andra människors skimmer i min hand som en gåva.

Nu är det skönhetens kvällar. Mildhetens luft och tillvarons tröst.

Oron är till för att läggas på plats, delas upp i lika stora högar en karamell i taget, etiketteras och läggas att vila. Inget är antagligen värre än något annat, allt är antagligen sakta på väg. Himlarna lägger sig i tunga former, viskande mot nacken där håret övergår i gåshud. Händernas mjukhet, fötternas sång. Allting är där det ska vara.

Nu är det skönhetens kvällar.

Dagens tankar efter att ha läst en bokrecension i DN: Vad är egentligen positivt tänkande? Vad läser vi in i begreppet?

Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Jag är rätt optimistiskt lagd, det går inte att förneka. Jag har varit med om rätt mycket skit i mitt liv och ändå klarat mig ganska bra. Det har lett till att jag inte är så rädd för att ge mig in i svårigheter. Att jag vet att svårigheter tar slut, på det ena eller andra sättet. Det blir alltid bra på något vis. I alla fall innan det blir dåligt igen på ett annat, och så fortsätter cirkeln. Det är som det ska, det är bara livet. Jag gillar ganska många olika saker och är ofta glad för lite. Har nära till både glädje och sorg.

Det är inte samma sak som att jag tror på det jag lite föraktfullt kommer att kalla ”coach-positivism”. Det är nämligen den jag uppfattar att författarinnan ovan kritiserar, och jag är inte sen att hålla med. Jag tror inte på att man själv ”väljer hur lycklig man ska vara”. När det händer något tungt som att man förlorar jobbet på grund av nerskärningar, då är det inte i första hand en möjlighet, i första hand är det snarare en chock och en sorg eller ilska och utlöser en mängd oroliga känslor för framtiden. Det är helt normalt att bli ledsen! Det är helt normalt att vara arg och att tillåta sig ha negativa känslor! Negativa känslor är inte ett hot mot vare sig en enskild person eller ett samhälle. Negativa känslor är just det. Känslor. Och känslor kommer och går. Det är inte farligt att tycka synd om sig själv en stund. Faktum är att man kanske behöver det, en liten återhämtning innan man börjar fundera på vad man ska göra härnäst. Och det blir ju alltid bra på något sätt, det blir det. Ibland tar det bara längre tid, när vägen inte är så tydlig.

Det jag är allergisk mot är den där käcka, påtvingade entusiasmen som cirkulerat i självhjälpsböcker och tidningar de senaste åren. Den som säger att du kan om du bara vill, se framåt och uppåt, le mot dig själv i spegeln och möt världen med entusiasm så blir allt bra ska du se! Den där inställningen som också leder till farliga samhälleliga tendenser som att påstå att sjuka människor inte behöver vård, de behöver ett jobb att gå till. Detta kan vara sant, men bara ifall man har blivit deprimerad av att gå arbetslös. Har man någon annan form av sjukdom är inte jobb någon medicin, tvärtom. Ett jobb i det läget kan vara det som skjuter en människa i sank för lång tid framöver, man kanske behöver en stunds vila för att kunna leva. Men var är vår känsla för det kollektiva, att idag är det din tur, i morgon kanske min? Var hjälps vi åt? I dagens läge finns det inte med i bedömningen. Jag avskyr det, att den här ”positivism”-trenden är helt okänslig för situationer eller individers olikhet, eller för det faktum att entusiasm inte är boten för olycka. Boten för olycka är faktiskt mycket mer komplicerad än så, även om den egentligen också är så enkel att jag nu ska spalta upp den i punktform.

1. Ta reda på vad det är som gör att du inte mår bra. Konkretisera det. Det här kan du behöva få hjälp med om du inte får tag i det på egen hand. Prata med en vän, en präst, en läkare, en terapeut eller vad som nu funkar för dig. Men konkretisera situationen.
2. Bena ner vad som skulle kunna göra situationen bättre. Fundera på vad du kan göra för att förändra det som behövs.
3. Förändra det som behövs. Och återigen, det här kanske du inte klarar ensam. Ta i så fall hjälp.

Färdig. Så enkelt var det, ja, och så oerhört svårt ibland. Är detta ett recept på lycka? Nej. Det är det inte. Det är ett recept på hur man skapar ett liv där lyckan är välkommen och kan få plats. Lycka är nämligen också en känsla som kommer och går, inte ett varaktigt tillstånd att sträva efter. Och dessutom är det inte alla som KAN gå den här trestegsraketen. Man kan fastna på varje steg i den. Och man kan, vilket många gör, välja bort att ens börja med steg nummer ett. Det betyder inte vare sig att man är en dålig människa eller att man inte förtjänar att må bra. Så enkelt är det heller inte. Man kanske måste börja med att få hjälp innan man ens ser att man måste ställa frågor.

Att tänka positivt är bra, inget ont om det. Men det gäller att arbeta mot det goda i livet, det måste hanteras konkret och genom handling, och ibland behöver alla draghjälp, ibland får man mycket gratis. Oavsett räcker det inte med ett leende i spegeln. Att intala sig att allt är jättepositivt! gör inte många människor glada, det skapar bara känslan av misslyckande när man gör rätt och ändå känner fel.

Var i det som är, försök förändra det du inte trivs med. Det kanske inte ger dig lyckan, men jag lovar – du kommer att bli mer tillfreds, och det räcker en bra bit det med.

När jag kort tittade upp från dataskärmen så upptäckte jag att jag fått besök.

Bredvid mig i soffan satt något som mest såg ut som en överdimensionerad bärfis, svart med röd prick på mitten.

Jag kände att det inte var ett välkommet besök, inte alls. Så utan att säga så mycket bad jag bärfisen (övertalade med fysisk force är kanske mer sanningsenligt) att klättra upp på mitt jobbanteckningsblock och så fick den åka fintaxi ut på balkongen. Men jag lät den leva. Man är väl ganska human. (Läs: har en kille som får lessenblicken av döda insekter.)

Eftersom jag inte kan något om insekter – existerar det ens stora svarta bärfisar, eller bör jag ringa Anticimex?

Mvh, Sleepless in Stockholm

Deras kök har blivit helt fantastiskt. Golvet är fräscht ljusgrå-gul-rutigt, skåpluckorna vita och blanka, infällda rostfria vitvaror, och allt är på plats, äntligen. Den svala marmorskivan är skön att lägga handen mot, jag får en impuls att luta kinden mot den släta svalkan men avstår, vi pratar ju och det är smidigare att stå i ögonhöjd.

Hela lägenheten är klar, det är bara någon liten list eller tröskel här och där som fattas. Och om drygt två veckor ska den titta ut, den mycket efterlängtade bebisen som spänner ut hennes mage på ett nästan skrattretande sätt. Hon ser ut som att hon fejkar en graviditet med en halv boll under tröjan och en i övrigt nästan oförändrad kropp. Men bollen är stor och spänd och rör sig då och då och det går inte att komma ifrån att den är mycket verklig. Hon gör en stram min och trycker med handen mot bollens sida. Det klär henne att vara gravid. Hon har ett lugn över ansiktet, och, tja, hur klyschigt det än låter, en nöjd lyster.

Vi äter blåbärsbulle och dricker saft. Hennes man är ute och springer i tokhettan. När han kommer hem rinner det svett om hans djupt solbruna, seniga överkropp. Det är en vacker syn. De är ett vackert par. Klär varann. Och nu är lägenheten nyrenoverad och de ska ha en bebis.

På baksidan finns det alltid ogräs, ni vet väl det? Nej, de här två döljer inga skelett i de nybyggda garderoberna, det är inte det. Men det finns en exfru i sammanhanget, det finns tonårsbarn med grav anorexi, det finns irritation över olika sätt att se på samma situation och det finns en alltid närvarande ekonomisk oro. Man ser det inte i det svala, vackra, nyrenoverade köket, man ser det inte i deras ömhet inför varann. Men det finns där, och det tär. Vi sitter med vår saft och bulle och pratar om att renovera, att unna sig det bästa man kan ge sig. Att unna sig en miljö man trivs i, som känns som ens egen, där man kan vara lugn. Att unna sig mat som gör en gott, att unna sig att vara frisk och stark. För oss bägge är det en självklarhet numera. Jag undrar om det att inte unna sig de här sakerna är synonymt med att ha en underliggande känsla av att inte förtjäna det bästa man kan ge sig. Självförakt? Hon säger att det finns de som alltid går mot kaoset. Som inte dras in i det utan väljer det själva. Som har en enorm drivkraft neråt i stället för upp och vidare. Jag vet att hon har rätt men kan fortfarande inte förstå, inte innerst inne, varför man inte kämpar mot kaoset med näbbar och klor. Kanske saknar man näbbar och klor?

På hemvägen ser jag en husvägg där det sitter uppe en banderoll. Allt för konsten, står det och jag lyfts plötsligt upp, glad och tänker ja, ja, innan jag kommer närmare och ser att jag sett fel och att det det egentligen står är Allt för kontor.

Redan första takterna av första låten började jag gråta, hulkade liksom till och tårarna började rinna i strida strömmar nerför mina kinder, och han rörde sig så lätt och tunn i sin svarta kostym, och då och då tog han av sig hatten och tryckte den mot bröstet så att hans numera gammelmansvita huvud stod i relief mot fonden. Och musiken, den musiken jag älskat sedan jag var gammal nog att förstå engelska, för att inte tala om hur den kärleken växte av att förstå texterna inte med språket utan med min egen spruckna känsla, den musiken, den längtan, den starka starka brustna längtan, och du delade min ensamhet och min flicksmala säng.

Jag känner på det jag haft och mist, och tårarna strömmar, jag känner på det jag längtat, på det jag gett mitt hjärta till. Jag känner på livet och känner att det är kort, att inget händer igen, bara en enda gång, bara nu. Och mitt i det blandar det sig in en känsla av kompromisslöshet för konsten som jag inte känt på länge, där jag märker att jag vill ställa mig upp och skrikande gråta att livet inte finns om inte konsten är det största, och det får mig också att gråta, det var länge sen jag kände konsten strömma i mig på det sättet, länge sen, kanske att jag inte har det längre, förmågan att bli, att vara skapande, jag gråter och gråter och smärtan är lika ljuv som skarp och gör mig på något sätt så lycklig. Jag känner, jag känner så starkt, jag känner.

Jag är väl glad att jag inte var en ung amerikansk konstnärinna i samma stad när du var ung, Leonard, du skulle ha sett min melankoli och speglat dig i den, vi skulle ha virat oss om varandra och jag skulle ha varit din tills du tröttnade, sedan skulle du ha lämnat mig för nästa kvinna och jag skulle ha gått med min trasiga längtan och fortfarande varit din. Du sade till Janis att Well never mind, we are ugly but we have the music men i mina ögon hade du varit den vackraste, du är den vackraste. Det har du alltid varit.

Jag hade fortfarande tårar i ögonen på hemvägen, och då spelade du ändå inte min absoluta favoritsång. Så jag gör det här, och jag menar det, säg inte adjö, inte än. Inte än.

Leonard Cohen – Hey, That’s No Way To Say Goodbye

kunde man önska åt en annan människa, kunde man det skulle min önskan vara

spring över ängen, lilla mor, spring barfota över gräset med de leriga avklippta stövlarna i din hand, kasta med ditt tjocka indianhår mot himlen och le trots att du skäms över dina tänder, nej förresten skratta, skratta högt och obekymrat och sjung, sjung mot himlen mot fåglarna där uppe, sjung mot korna som tuggar och slår slött med svansarna mot dig där du kommer, sjung och sjung

du har varit hon, om jag kunde få dig att minnas det, den unga starka kvinnan med sina magra fötter och tjocka hår, med den vackra genomträngande klara sångrösten, du har varit hon du har ju det

kunde man önska åt en annan människa skulle jag önska att du mindes henne med hela kroppen

du har blivit en gammal fågeldam, du sjunger inte mot fåglarna du har snarare blivit en av dem, med darrande händer och osäker blick, den lilla oron i halsen och bekymret i pannan, och du försöker lyfta, jag ser så klart dina försök och de svider i mig, det svider och det fräter hål

om jag kunde önska åt dig ett enda stort obekymrat skratt, ett enda gammalt skratt från förr

Idag fick jag ett tyskt socialförsäkringskort, utställt på mig, i brevlådan.

Det är säkert jättebra att ha. Jättebra. Men vad ska jag med det till?

Måste jag söka fler jobb i Tyskland nu?

(Förresten, vilket superlångt ord. ”Sozialversicherungsausweis”. Snacka om att vinna i hangman.)

Det görs en massa reklam för den nu. E-darling, den nya kontaktsajten där man ska få sin perfekta matchning genom att pusslas ihop via personlighetstest. Funkar det så? Att det finns enkel och tydlig matematik kring hur det fungerar, det här med vem man borde passa ihop med? Jag tycker själv att jag har blivit överraskad varje gång jag har träffat någon som slår an något i mig. Jaså, han, alltså, tänker mitt förvånade inre och sedan är det bara att rycka på axlarna och finna sig i att man inte känner sig som bra som man tror och hänga med på den här resan.

Men hur som helst. Nu är jag ju inte singel längre, men jag undrar i alla fall hur bra den där matchningen egentligen är. Så jag beslutade mig för att be med Jakob på ett ytterst ovetenskapligt experiment. Vi gjorde det där personlighetstestet, var och en för sig, för att jag ville se om e-darling tyckte att vi hade varit ett par att satsa på. Sagt och gjort. Frågorna är märkligt öppna för tolkning ibland, men det kanske är poängen? Att hur du tolkar en fråga också ingår i din personlighet?

Svaret blev – som man kanske borde förvänta sig – att i de två träfflistorna som presenterades för oss, fanns varken jag med i hans eller han med i min. Ingenstans. Enligt e-darling är vi helt enkelt ingen vidare match. Och på ytan är det ju ganska uppenbart. Jag kryssade till exempel i rutan att jag ville ha en ickerökare, och Jakob röker. Eller det där med att vi av fem möjliga bara lyssnade på en enda gemensam musikstil, och det var blues, som inte är det mest framträdande i vare sig hans eller min hylla. I och för sig var vi kanske inte helt tydliga i den valfria beskrivningen av oss själva, där jag nöjde mig med att skriva jag är snäll och Jakob valde (det i och för sig mycket sanna och uppskattade) jag är bra på att diska. Men ändå!

Jag ser på mannen vid min sida och tänker att han får väl röka, då. Och han får väl gilla electronica, som verkligen inte är min påse. Och han äter varken sushi eller thaimat, som jag älskar. Han är total köttätare och jag föredrar vegetariskt. Han skrubbar köksfläktgallret rent, som jag knappt ens minns existerar, medan jag sopar smulorna från golvet som han inte ens ser. Jag har aldrig bråkat så mycket med någon i hela mitt liv som jag bråkar med Jakob. Vi är på många sätt väldigt olika. Och samtidigt, samtidigt är vi så lika lika lika, lika envisa, lika smarta, lika underliga, lika känsliga, lika kelsjuka och lika svåra. Vi ser det om vi vill, att vi är lika.

Vi ser det för att vi vill det.

Jag drömmer flera saker som skrämmer mig, vaknar och måste gå upp och titta, så lägger jag mig igen och somnar om mot hans mummel.

Det regnar igen och jag skulle kunna sova hela dagen, men i stället går vi ut, ut i regnet, blir så genomvåta bägge två att det rinner strömmar från hans hårfäste och min haka och näsa. I vattnet, i vattenbrynet står han med jeansen blöta ända upp på låren, han har fortfarande tofflorna på och nere i vattnet står jag, doppar huvudet och kastar det sedan bakåt upp mot himlen, blundar mot vattendropparna och det är skönt, tröjan känns som ytterligare en tunn hud mot min hud.

Jag går barfota uppför backen och de små stenarna gör ont i fotsulorna, sedan huttrar jag i bilen på väg hem, kall, lite kyld, fortfarande barfota för att det inte gick att få ner blöta fötter i gummistövlarna, han bar dem i handen och på fötterna är det skogssmuts kvar.

När vi parkerat och går över trottoaren, genomblöta, jag fortfarande barfota och han bär mina stövlar, säger jag med ett litet leende att det är väl sånt här normala människor inte gör? Han ler tillbaka och säger nej, just det. Och jag säger att de missar något.

Jag är både glad och ledsen samtidigt. Jag vet inte varför, ibland snurrar sig saker om varann utan att jag förstår, jag drömmer om bränder och vaknar till regn, har det skönt och skulle ändå kunna gråta lite. Det skulle vara alldeles för prosaiskt att skylla på mens. Jag skyller snarare på storleken. Ibland är himlen för stor, det kan göra lite ont då.

Peter Broderick – Floating / Sinking