Dagens tankar efter att ha läst en bokrecension i DN: Vad är egentligen positivt tänkande? Vad läser vi in i begreppet?

Jag kan bara utgå ifrån mig själv. Jag är rätt optimistiskt lagd, det går inte att förneka. Jag har varit med om rätt mycket skit i mitt liv och ändå klarat mig ganska bra. Det har lett till att jag inte är så rädd för att ge mig in i svårigheter. Att jag vet att svårigheter tar slut, på det ena eller andra sättet. Det blir alltid bra på något vis. I alla fall innan det blir dåligt igen på ett annat, och så fortsätter cirkeln. Det är som det ska, det är bara livet. Jag gillar ganska många olika saker och är ofta glad för lite. Har nära till både glädje och sorg.

Det är inte samma sak som att jag tror på det jag lite föraktfullt kommer att kalla “coach-positivism”. Det är nämligen den jag uppfattar att författarinnan ovan kritiserar, och jag är inte sen att hålla med. Jag tror inte på att man själv “väljer hur lycklig man ska vara”. När det händer något tungt som att man förlorar jobbet på grund av nerskärningar, då är det inte i första hand en möjlighet, i första hand är det snarare en chock och en sorg eller ilska och utlöser en mängd oroliga känslor för framtiden. Det är helt normalt att bli ledsen! Det är helt normalt att vara arg och att tillåta sig ha negativa känslor! Negativa känslor är inte ett hot mot vare sig en enskild person eller ett samhälle. Negativa känslor är just det. Känslor. Och känslor kommer och går. Det är inte farligt att tycka synd om sig själv en stund. Faktum är att man kanske behöver det, en liten återhämtning innan man börjar fundera på vad man ska göra härnäst. Och det blir ju alltid bra på något sätt, det blir det. Ibland tar det bara längre tid, när vägen inte är så tydlig.

Det jag är allergisk mot är den där käcka, påtvingade entusiasmen som cirkulerat i självhjälpsböcker och tidningar de senaste åren. Den som säger att du kan om du bara vill, se framåt och uppåt, le mot dig själv i spegeln och möt världen med entusiasm så blir allt bra ska du se! Den där inställningen som också leder till farliga samhälleliga tendenser som att påstå att sjuka människor inte behöver vård, de behöver ett jobb att gå till. Detta kan vara sant, men bara ifall man har blivit deprimerad av att gå arbetslös. Har man någon annan form av sjukdom är inte jobb någon medicin, tvärtom. Ett jobb i det läget kan vara det som skjuter en människa i sank för lång tid framöver, man kanske behöver en stunds vila för att kunna leva. Men var är vår känsla för det kollektiva, att idag är det din tur, i morgon kanske min? Var hjälps vi åt? I dagens läge finns det inte med i bedömningen. Jag avskyr det, att den här “positivism”-trenden är helt okänslig för situationer eller individers olikhet, eller för det faktum att entusiasm inte är boten för olycka. Boten för olycka är faktiskt mycket mer komplicerad än så, även om den egentligen också är så enkel att jag nu ska spalta upp den i punktform.

  1. Ta reda på vad det är som gör att du inte mår bra. Konkretisera det. Det här kan du behöva få hjälp med om du inte får tag i det på egen hand. Prata med en vän, en präst, en läkare, en terapeut eller vad som nu funkar för dig. Men konkretisera situationen.
  2. Bena ner vad som skulle kunna göra situationen bättre. Fundera på vad du kan göra för att förändra det som behövs.
  3. Förändra det som behövs. Och återigen, det här kanske du inte klarar ensam. Ta i så fall hjälp.

Färdig. Så enkelt var det, ja, och så oerhört svårt ibland. Är detta ett recept på lycka? Nej. Det är det inte. Det är ett recept på hur man skapar ett liv där lyckan är välkommen och kan få plats. Lycka är nämligen också en känsla som kommer och går, inte ett varaktigt tillstånd att sträva efter. Och dessutom är det inte alla som KAN gå den här trestegsraketen. Man kan fastna på varje steg i den. Och man kan, vilket många gör, välja bort att ens börja med steg nummer ett. Det betyder inte vare sig att man är en dålig människa eller att man inte förtjänar att må bra. Så enkelt är det heller inte. Man kanske måste börja med att få hjälp innan man ens ser att man måste ställa frågor.

Att tänka positivt är bra, inget ont om det. Men det gäller att arbeta mot det goda i livet, det måste hanteras konkret och genom handling, och ibland behöver alla draghjälp, ibland får man mycket gratis. Oavsett räcker det inte med ett leende i spegeln. Att intala sig att allt är jättepositivt! gör inte många människor glada, det skapar bara känslan av misslyckande när man gör rätt och ändå känner fel.

Var i det som är, försök förändra det du inte trivs med. Det kanske inte ger dig lyckan, men jag lovar – du kommer att bli mer tillfreds, och det räcker en bra bit det med.