En nattfilmning, en kort historia som utspelar sig i en enda lång tagning, tekniskt sett förbannat svårt, med inställningen förbannat ambitiös, och ett gäng människor igen, återigen hoptussade i ett sammanhang där vi ska verka varandra nära, jag handhälsar på mannen som i filmen är min, han verkar lite blyg och slår undan blicken trots att vi inte ska göra några fysiska scener med varann. Sedan kommer “våra vänner” och dem känner jag lite från tidigare, vi tar en kaffe allihop och börjar så sakteliga bli den där gruppen vänner vi ska övertyga den seende om att vi är.

Jag vet inte om jag kan beskriva hur det fungerar för någon som aldrig arbetat med eller varit del av ett skådespelarsammanhang, men den enklaste vägen till att spela bra tillsammans är via öppnande, tillit, att försöka få syn på varandra, hitta ett ställe att mjuka sig mot, en äkthet i varann. Det låter abstrakt och på ett sätt är det väl det, men på ett annat bland det mest konkreta som finns. Jag har aldrig mött människor som så snabbt blir personliga med varandra som skådespelare på en filminspelning, plötsligt sitter man och berättar att man blir pruttig av kaffe eller att man ska operera bort leverfläckar på tisdag, och därifrån är steget alltid kort till att börja prata på riktigt.

På riktigt riktigt.

Hur ofta pratar ni på riktigt med folk? Berättar om det som pågår på det inre planet, rädslor, förhoppningar, frustrationer, undringar, er tvekan och era drömmar? Frågar andra hur de har det och faktiskt får ett uppriktigt svar som inte är tillrättalagt? Jag ser det inte så ofta. Det är inte alltid den där öppningen är äkta i skådespelarsammanhang heller, det kan vara ett kvasiöppnande där någon berättar sin historia för trettiofjärde gången, och då känner man det oftast och sluter sig också själv. Men igår var en sådan dag när det blev ärligt försiktiga, skimrande stunder och jag kände en stark ömhet för mina kollegor. Mina fina, modiga kollegor som liksom jag sliter med livet och karriären och oroar sig för hur man ska få ihop den med det trygga livet man också behöver.

Är det inte underligt att vi samlas runt en fiktiv historia och där berättar så många sanningar?

Och vid flera tillfällen tänker jag att det är en nåd att få se människor så. Vi skrattar och funderar och pratar och jag känner att jag tycker mycket om dem. Regissören kommer förbi och säger att det ser så naturligt ut, det vi gör, och jag tänker att det är naturligt. Det finns inget mer naturligt än människornas närmanden till varann, vår längtan efter kontakt, och inget mer fascinerande.

Natten är lång. När vi avslutar har det redan börjat ljusna och fåglarna sjunger. Vi kramar varandra adjö och jag vet att vissa kommer jag kanske aldrig mer att prata med. Vi sätter oss i bilar och medan solen smeker husväggarna runt oss åker vi på svala, söndagsmorgonstomma gator tillbaka till våra vardagsliga verkligheter. Jag är trött efter många timmars koncentration och många gångers upprepande av repliker. Men jag åker med andra människors skimmer i min hand som en gåva.