Minns ni stenskivemangeln? Detta stycke husmorshistoria som står nere i källaren i mitt hus.

Idag har jag tvättat, och min vana trogen använt den modernare varianten för att mangla mina lakan. Eftersom jag stod med dörren in till mangelrummet öppen hälsade jag glatt på en av mina grannar när hon kom förbi. Det var en av de äldre grannarna, en stilig, lite rund dam med gråvitt hår i en tjock pagefrisyr och ett sådant där ansikte som fått en del spår av leenden, ni vet. Hon stannade till, tittade på mig och frågade om jag någonsin använt den gamla mangeln, och jag svarade att jag aldrig vågat, jag vet inte hur man gör.

Då ska jag visa dig! sade hon glatt, klev in och började hantera spakar och skivor och rullar med van hand. Under tiden berättade hon att hon som ung och nyinflyttad i en lägenhet i Högdalen fått lära sig hantera mangeln av en äldre husmor, som påpekat att man skulle vara noga med dukarna framför allt eftersom rynkor inte bara pressas ut utan lika gärna kan pressas in. Hon skrattade lite medan hon berättade, jag undrar om hon mindes andra saker från förr, från att vara ung och sköta hushåll i en annan tid. Jag stod bredvid och tittade på hennes självklara handlag lyckligt leende och tänkte att nu är det min tur, här och idag, att få ta del av den här gamla kunskapen, och hon pratade inte om dukar med mig utan om trasmattor och hur fina de blir i stenskivemangeln, och så log vi mot varann och jag tackade så mycket innan vi skildes åt.

Mangeln är inte dammig längre, rummet har målats om och någon har städat och oljat den gamla maskinen. Den gnisslar ganska härligt med alla sina detaljer fortfarande. Nästa gång jag tvättar ska jag prova alldeles på egen hand.