Det skrivs sånger om dem, händerna, jag har hela sånger i huvudet, och meningar, som they’re not yours they are my own and I am never broken. Men det blir jag ju, det är jag ju redan, lite broken. Svullen och mindre rörlig. Värk, den där tjocka. Och skavanker överallt efter de här dagarnas arbete, sår och sprickor, både självuppkomna och förvållade. Mycket tvättade, så  insmorda, så tvättade och insmorda igen. Topparna känns hårda, valkiga, rispade. Höger tumme har nästan helt domnat bort.

Jag har alltid tyckt om mina händer, tyckt att de är vackra trots sin knotighet och alltför svängda fingrar. De har alltid varit starka, jag har haft ett gott grepp. De har samtidigt varit mjuka, böjliga, snabba och precisa, vare sig jag ritar något eller spelar gitarr eller ger massage. De har varit bra. Jag minns att jag en gång på ett café fick min hand undersökt av en man jag inte kände, han vred och vände på den, böjde lätt på mina fingrar och gjorde utifrån det en karaktärsanalys som faktiskt stämde ganska bra, eller om jag bara blev smickrad, jag vet inte. Oavsett vilket var det innan artrosen, innan den där märkliga värken som får handen att svullna och värka sådär domnat att jag inte kan ligga på armen. Leden vid tumbasen är värst. Den gör så förfärligt ont ibland, särskilt när jag envisats med något som jag egentligen inte längre orkar, som att vrida upp ett stenhårt burklock. Jag vet inte varför jag fortfarande tror att jag är stark. I am never broken?

Sprickorna. Små hudflagor som man lätt fastnar med någonstans i något osynligt och så blöder det, snabbt, lätt, metallsmakande när man stoppar fingret i munnen. När jag var barn bet jag på naglarna, mycket och illa, gnagde på fingertopparna och rev bort de där sprickorna med tänderna. Det slutade jag med när jag blev större. Numera har jag en slags fetisch för exklusiv handkräm. Ju fetare desto bättre. En tioårig flicka sade till mig en gång att mina händer var så fina, så lena, inte alls som hennes mammas. Jag minns inte vad jag svarade, men jag minns den där tvåliga doften av krämen från L’Occitane.

Ärr, små ärr överallt, små minnen. Till och med på ovansidan av händerna har jag ärr, jag minns att jag fastnade någonstans i honom jag gick på scenskolan med, hur fastnar man med handloven i en annan människa? Jag vet inte, men jag minns blodflödet, och likaså från det där ärret på vänster långfinger efter musiklärarens dotters ring som fastnade i min hand när vi bägge gick på nät i volleybollmatchen. De svängda fingrarna. Mina ringfingrar är längre än pekfingrarna, det sägs att människor som har det så ska vara fantasifulla och konstnärliga.

Kanske glömmer jag att vara tacksam, jag tänker tillbaka på allt de gjort, allt de burit, smekt, fingrat och nypt, kanske borde jag smeka dem med mina kinder, eller dina, och oftare se till att de är ordentligt varma. Kanske blir jag en gammal dam med vädervärk i tummarna så småningom. Men nu måste jag vila.