De ser på mig, barnen, med sina öppna nyfikna ögon. Det förvånar mig hur snabbt de accepterar. Några prövande leenden, jag möter deras blickar och ler tillbaka, och det är bara minuter därifrån till min första kram. Nyss var jag helt främmande, nu går det att krama mig.
Frågorna haglar. Vad heter du? Jag svarar. Vad heter jag? Det är svårare att svara på, det finns så många namn. Men om jag säger första bokstaven? Ja, då kanske. Har du något barn? Nej. Har du en man? Ja. Vad heter han? Jakob. Och så vidare, och så vidare, med de där öppna blickarna, eller lite mindre öppna blickarna, de tystare försöken att komma i kontakt.
Och jag tänker att redan då, redan som små, är vi upptagna av två djupt existentiella frågor.
Vem är jag?
Vem hör jag ihop med?
Och jag antar att vi fortsätter fråga dem hela livet ut. Det är bara det där spontankramandet av någon vi tycker ser snäll ut som minskar. Men det kanske man ska vara tacksam för, det minskar ju spridningen av löss.
Står i köket och ska klippa ner den märkvärdiga grekiska basilikan som växer och blommar och doften nästan spricker mot mitt ansikte och med den spricker ett minne upp, jag är tolv år eller nej jag är fjorton och vi är på semester hos en familj vid havet som vi på något sätt är släkt med men jag vet inte hur, jag förstår inte släktbanden men i familjen finns en dotter som är arton nitton tjugo och hon lånar mina kläder, mina svenska tuffa kläder,
jag har ett par korallrosa leggings med korallrosa sweatshirtkjol och en korallrosa-vitrandig kort och vid t-shirt, det är ett korallrosa 80-talsset och hon tycker att det är så snyggt, hon lånar kjolen utan att fråga och jag säger inget för jag vill så gärna att hon ska tycka om mig, hon lånar kjolen och går ut och dansar och dagen efter luktar kjolen som hon, den luktar rök och ute och mystiskt där den ligger slarvigt över en stol och jag tar inte på mig den för hon vill kanske låna den mer och det vill hon,
Marina. Det är så hon heter, Marina,
och ett snabbt klipp till att vi sitter i baksätet i en bil, hennes smala långa nästan omöjligt solbruna ben bredvid mina och hon frågar viskande om jag fått mens än, och jag nickar och känner mig vuxen när hon viskar att det bästa sättet att tvätta bort blodfläckar från trosorna är med kallvatten, och hon doftar så starkt, hon doftar något jag inte vet vad det är men eftersom bilrutan är öppen så fladdrar hennes hår i mitt ansikte och hon doftar skarp basilika och metall, nu vet jag det,
och när vi åkte hem kunde jag inte hitta varken kjolen eller t-shirten, hon stal dem, hon stal setet, det var bara leggingsen kvar, jag var kortare än hon.
Den grekiska basilikan, jag hoppas att den överlever vintern.
Ibland, det där att ta del av någon annans vardagsdrama. Det var ganska tidigt, eller tidigt och tidigt, men jag sov fortfarande, och väcktes av skrikande bildäck när någon i alldeles för hög hastighet körde fram bilen utmed gatan, tvärbromsade och sedan lade handen på tutan. Tjutande tuta i många långa sekunder. Kort tystnad. Och så tjutet igen, och igen, och igen. Långa, genomträngande yl genom den lugna helgmorgonen, och så hans röst, klämd, förbannad, jamen öka då för faaaannnnn och så tjutet från biltutan igen.
Någon granne som ropade något jag inte uppfattade genom tutandet, skrikandet, genom töcknet av ilska som fick honom att helt ignorera att det inte bara var han och hon utan alla vi andra runt omkring, så äntligen tystnad och jag reste mig ur sängen och drog upp persiennen. Han satt kvar i bilen med flämtande luft runt sig, trummande fingrar, och när han till slut skrek och tutade igen skrek jag tillbaka, nästan gutturalt, ahmeh aaaaååå och visste inte vad jag ville få sagt, bara att jag ville få tyst på det, skrikandet och tjutandet och den där dallrande luften som kröp ända in genom mitt fönster.
Så kom hon ner, utan ett ord. Satte sig i passagerarsätet och slog igen bildörren hårt. Och så rivstart och borta.
Jag famlade mig tillbaka ner i sängen, tystnaden, under täcket var det fortfarande varmt, min egen värme. Och av något skäl som jag inte kan förstå tänkte jag på mahjong, på första gången jag spelade mahjong, jag var tonåring och svettig och för första gången i mitt liv sedd som attraktiv, och nyfikenheten de visade mig, killarna jag spelade med, fick mig att inte bara svettas utan också börja prata med någon märklig, oidentifierbar dialekt, de andra tjejerna trodde att jag gjorde mig till men det gjorde jag inte, jag bara hade inte längre kontroll över talorganet och heller inte över verkligheten.
Jag undrar om det gör ont att flyga, om det rycker i de ihåliga benen, eller om susandet genom fjäderskrud uppväger det.
Efter mitt besök hos farbror doktorn konstaterades det idag att jag har tillräckligt med symptom för att kunna lida av vilket som helst av dessa tre:
Reumatoid artrit
Systemisk skleros
Sjögrens syndrom
Ingendera av dem är särskilt trevliga om man googlar. Jag slutar härmed genast att googla och väntar på resultatsvaren i stället. Samt hoppas på alternativ 4, som vore det absolut trevligaste, att alla mina symptom inklusive den förra vintern debuterande Raynauden, bara beror på en lite för sliten tjej som mest behöver sova. Farbror doktorn sade att den möjligheten också finns. Vi får se. Man kan fortfarande hoppas, inte sant?
Och en sak till att hoppas på. Jag vill bara be er som tycker er behöva svara på mina ideologiska inlägg med trångsynta, kvinnofientliga eller rasistiska kommentarer att helt enkelt sluta med det, jag kommer inte att släppa igenom er eftersom jag är helt ointresserad av att ge den slags tankar något utrymme här. Det här är min blogg, jag är ”redaktör” för den och bestämmer helt megalomanistiskt över innehållet. Om du/ni upplever att jag propagerar för något du/ni inte kan tåla och vill propagera för er sak i stället, starta en egen blogg. Här blir det inte, jag går inte i onödig polemik och det ber jag er respektera. Tack så mycket.
Och så lite värme och musik på det, en krispig dag som denna när det luktar is i vattnet.
Jag drömmer så vackert, dimmor och lavendelfärgade konturer, den fasta varma famnen och sist av allt gula snabbtåg, en resa långt bort, en resa någonstans. Flygbiljetterna jag håller i handen är flersidiga.
Flersidiga.
Det blåser i trädtopparna, och precis när jag kommit hem igen från butiken börjar det regna, kyligt och lätt. Jag ska ta in växterna från balkongen. Olivträdet har jag redan flyttat ut i trapphuset, jag hoppas att det inte ska vara för varmt där, men jag antar att jag hoppas förgäves. Oliver är inte gjorda för det här klimatet, och jag undrar om det gäller mig också. Citrusen däremot klarar det bra. Den där citrusen har jag sått från en kärna, eller sått och sått, jag bara tryckte ner den i en blomkruka och så tog den sig, nu har den funnits i många år, har en stam tjock som en tumme men aldrig blommat. Mamma påstår att man måste ympa en citrus med ett annat träds kvist för att de ska kunna blomma och bära frukt, vem vet, det stämmer säkert. Hon har vuxit upp med citrus i närheten, växande vilt. Jag har ingen växt att ympa den med, vattnar den bara, ser den växa mot alla odds i fel miljö och planterar med några års mellanrum över den i en större kruka.
Jag är rädd. Smärtan i lederna vill inte ge med sig, symptomen har blivit värre. I morgon ska jag till läkare, men vad hjälper väl det? Är jag sjuk har jag ändå ingen sjukförsäkring, så jag kan inte få vila oavsett. Jag måste jobba vad de där proverna än visar. Inte tänka på det, det blir inget bättre av. Jag är antagligen ändå inte lika sjuk som jag är rädd. Andas. Lyssna. Brevbärarens lätta steg i trapphuset. Gulnande björk, ekollon som kastar sig handlöst mot backen, bruna löv över gräsmattan. Kulturradion.
I butiken sålde de vackra röda avlånga paprikor, den där sorten som min mamma brukade fylla med ris och köttfärs och ugnsbaka. De blev söta, oljiga, doftade fantastiskt. Jag vägde en i handen, lade den mot kinden, blundade en stund. Tre fick följa med mig hem för att hålla det rädda barnet i mig litegrann i handen.
Historieböckerna är fulla av exempel, ändå gör vi människor samma misstag om och om igen, vi tror att det ska bli bättre om vi hittar en syndabock, hittar Felet, och sedan gör vi det vi tror att vi måste, vi begränsar och försvarar våra begränsningar med att det är ett måste och sedan börjar vi begränsa ännu hårdare och göra vissa saker rent omöjliga och sedan kommer det stora, det värsta, deporteringar och förbud och underliga påbud
och någonstans där har Felet slutat att vara människor som liksom alla andra vill att saker och ting ska bli bättre.
När ska vi lära oss av våra misstag? När ska vi minnas att den slags Fel inte existerar, att vi har genom århundraden fått ångra och skamma och äta upp och att det är många nationer i världen som fortfarande betalar av på gammal skuld medan vi nu håller på att bygga upp en rejäl ny sådan åt oss.
Det är knappast invandringen som är skulden till finanskrisen, men det blåser nationalistiska vindar över hela världen. Det är inte bara Sverige som i natt fått ett nytt ansikte, det är Danmark, Holland, Ungern, länder där alla tror att lösningen på Felet är att stänga till om sig, att vara rädd för och att skaffa syndabock. Men jag vill bara påminna om en sak, en enda liten sak.
Alla människor älskar sitt hem. Alla människor vill allra, allra helst vara där det finns fyra väggar som är deras egna, där de känner grannarna, där man hälsar på snabbköpskassörskans bekanta ansikte, där man vet hur saker och ting fungerar, där man kan språket, där man har sina vänner och sin historia. Alla, faktiskt utan undantag. Men för vissa människor är det inte möjligt att stanna hemma, för de lever inte tryggt där. De lämnar inte glatt och hungrigt med dollartecken i blick. Varför pratas det så lite om förlusten det innebär att tvingas ifrån sitt hem i desperation? Det är inte vi som förlorar på att det kommer människor till oss, det är de som har förlorat säkerheten, självklarheten, identiteten.
Sverige som vi kände det har i stor mån byggts av invandrare, allt från 1600-talets valloner till 1960- och 70-talets industriarbetare från Finland, Polen, Italien och Jugoslavien. Jag är själv barn till två människor som lusläste Metallarbetaren och röstade på Olof Palme. Men idag är dagen när det inte räcker längre. I nästan alla skånska kommuner är SD tredje största parti med ett valresultat på mellan 13 och 16%. Lund är det stora undantaget.
Idag är dagen när jag fått ett telefonsamtal från en gråtande vän, vars exman är från Nigeria och vars elvaårige son ringde henne på skolrasten för att fråga mamma, måste vi åka härifrån nu? Och jag har lyssnat och försökt vara där trots den växande klumpen i min egen mage. Det är hemskt att säga, men jag tappar tron på människorna när det kan vara så här, när Sverige som det toleranta och öppna samhället vi haft riskerar att försvinna.
I morgon är det valdag, och ett av de viktigaste valen i Sverige i modern tid. Snälla, snälla människor. Engagera er. Rösta för medmänsklighet och trygghet, inte av rädsla. Det är rädslan för utanförskap som är vårt största hot, för det får människor att tro att det finns olika typer av människor. De goda mot de onda, de värdiga mot de ovärdiga, de bidragande mot de tärande, de lyckade mot de olyckliga, för att leka ordleken. Det är inte sant. Vi har alla möjligheten till allt inom oss, och livet är så beskaffat att ingen står med garantin att aldrig bli sjuk, aldrig förlora jobbet, aldrig ha fördomar eller aldrig bli kär i en utlänning. Just DÄRFÖR står vi starkare tillsammans, med större ödmjukhet inför de skiftningar vi har i våra förutsättningar.
I morgon är det dags. Snälla, engagera er, alla. Och innan ni går till vallokalen i morgon, vill jag att ni ska läsa någon eller alla av de här länkarna:
Vilket till slut för mig till Kaffepulver, som listar moderaternas ställningstaganden genom historien, där det blir nästan skrämmande tydligt – moderaterna har aldrig varit ett framstegsparti som arbetar för allmänna rättigheter och mildrande av klyftor människor emellan vare sig det handlar om kvinnors rättigheter, social trygghet, allmän läkarvård eller HBT-frågor. Konsekvent har de arbetat MOT desamma.
Ja, jag är partisk. Jag tror inte att borgerlig politik någonsin har gagnat många, bara den klicken i samhället som egentligen behöver det minst. Jag tror inte att Rut-avdragen skapar fler jobb, jag tror bara att de leder till att de människor som ändå skulle ha haft städhjälp får betala mindre för den. Jag är kulturarbetare och tycker att min bransch tillför något viktigt i ett demokratiskt samhälle, något mer än bara ”underhållning”. Jag har aldrig varit hemlig med att rödgrönt är mitt val.
Och faktum är att jag hoppas, jag hoppas av hela mitt hjärta, att så många människor som möjligt följer med tåget mot den på riktigt bättre framtiden, den som leder till ett gemensamt ansvar för varandra. Mig gör det inget att betala lite mer skatt för att folk som Emelies mamma ska få vara sjuk men trygg. Jag vill själv veta att detsamma gäller mig, om det någon gång blir min tur.
så måste jag fråga mig vart glädjen tagit vägen, den som brukade bubbla, som hade ett skratt som var ungefär som bäckvatten över småsten, trillande kvillrande snabbt, så brukade det vara
det är som att vara torr i halsen. en slags hostning, mer blir det inte, en tyngd över pannan som sprider sig ut mot tinningarna och mungipor i darrande trötta kinder som aldrig riktigt får kontakt med ögonen och så det där med händerna, de stela torra händerna som värker och knastrar som kvistar där alla löven för länge sedan fallit av
och jag försöker se himlen. någonstans där bakom alltihopa finns himlen. det finns väl fortfarande en himmel, gör det inte det? i alla fall där bakom? eller är det slut med den, slut med höjd och luft och skimrande blåhet
jag vaknar och undrar vart glädjen tog vägen, den där champagnen i kroppen och känslan av att vara i världen och världen i mig
Stannade till i frysdisken och funderade. Norrmän gillar ju fryspizza. (Antagligen för att varm pizza är sjukt dyrt i Norge och därför har lite mer lyxstämpel, så fryspizza är lite som… att ha en bit parmesan i en Stockholmskyl. Det vill säga, lite basvara, lite vardagslyx. Fram med balsamicon, hej hopp.)
Hur som helst, fryspizza.
Note to self. Var noga med vokalerna under samboskapet, för att undvika missförstånd.
Det regnar. Jag väcktes av ett telefonsamtal från en skådespelare som blivit sjuk som jag skulle ha jobbat med i morgon och som jag nu måste tänka ut en eventuell ersättare för, hon ringer igen efter läkarbesök till lunch. Jag ligger i sängen och översätter medan jag väntar, datorn på täcket, en kopp kaffe bredvid, tjocka sockor på, och det regnar.
I ventilen vid sovrumsfönstret bor det en spindel igen. En liten svart. Jag har inte riktigt hjärta att slänga ut den i regnet.
Igår, Lillekatt och jag på favoritfiket, Lillekatt som säger att hon har tappat glädjen i att jobba och måste hitta ett sätt att få ihop sina olika två. Den ena är den Lillekatt jag känner, den starka, tänkande pratande, hon som ser till att forma livet med stadig hand. Den andra är den hon säger sig bli på jobbet, den mjukt leende med nacken böjd som behagar och är tyst. Jag har svårt att se den versionen av henne framför mig, men den finns tydligen och den äter henne. Hon säger att de måste mer bli en och samma, att hon inte orkar vara så olika. Jag förstår det, jag har själv aldrig varit bra på det. Jag är förvånad över versionerna. Och jag börjar tänka på dunjackor för att inte frysa, trots att det bara regnar.
Det står två efternamn på min ytterdörr nu. Vår ytterdörr.
Skam över Norge idag, skam över den politiken som förs. Skam över Jens Stoltenberg som efter att ha utvisat 71 serber via polisiär aktion (det vill säga, mitt på natten bryta sig in i sovande hem, ge familjer tre timmar på sig att packa och sedan sätta dem på specialchartrade plan till Belgrad) säga att det inte var något felsteg utan bara strängt, men rättvist. Vi pratar om familjer som levt flera år i Norge, barn som inte minns annat, vi pratar om att bli behandlad som en brottsling utan att ha gjort någon ont.
Jakob skriver här om våra vänner, dem vi personligen känner och kommer att sakna. Det är förståeligt att det gör ont. Men jag grät också när jag såg Aleksandra på nyheterna, mamman som fått sin man och femåring ivägskickad men själv fått stanna för att vänta in den elvaårige sonen som just natten till igår sovit över hos en kompis. Hon väntade på en son som inget vet för att följa efter man och lilleman som alltså förts bort av polisstyrkor. Femåringen hade tagit på sig ryggsäcken och frågat poliserna när han skulle få komma hem igen. Där någonstans bröts Aleksandras röst och hon vände bort ansiktet från tv-kamerorna.
Skam över dig, Jens Stoltenberg, som påstår att något sådant är strängt men rättvist. Och säger att det är en bra markering för att minska antalet asylsökande i Norge att visa att ni inte är främmande för krafttag om det behövs. Jag skäms åt och över dig, och du borde göra detsamma. Det här är inte pinnar i en statistik, det är människor med känslor och rädslor och förhoppningar, som förtjänar att bli behandlade som människor.
Och vi då, vi andra, vi som ser, vad gör vi nu? Vi svenskar, vad tar vi åt oss av det här? Hur mycket av det här tänker vi själva släppa in i vår regering nu i höst, hur mycket av allmän medmänsklighet och solidaritet och följande av FN:s barnkonvention tycker vi oss kunna vara utan? Jag kan inte låta bli att tänka på den här klassiska:
När nazisterna hämtade kommunisterna, teg jag; jag var ju ingen kommunist.
När de spärrade in socialdemokraterna, teg jag; jag var ju ingen socialdemokrat.
När de hämtade de fackliga, lät jag bli att protestera; jag var ju inte med i facket.
När de hämtade judarna, lät jag bli att protestera; jag var ju ingen jude.
När de hämtade mig, fanns det ingen kvar som kunde protestera.
Martin Niemöller, 1892–1984
Vi har inte råd att bara vara flata och blunda och tänka på oss själva. Vi har inte det. För till slut kommer det i så fall inte vara någon kvar som har råd att inte bli rädd när det knackar på dörren.
Om jag nu kan få låna Blubbys och era andras öron för en stund. Blubby, skruva på hörapparaten.
Jag är egenföretagare inom kultursektorn. Att vara det innebär att man är alla partiers smutstvätt. Att vara kulturarbetare innebär per definition att de enda som anser en ha existensberättigande i tillvaron, är de rödgröna. Att vara egenföretagare hyllas av allianspartierna – åtminstone med ord, även om jag faktiskt inte kan se effekten av det i min vardag. Problemet i sammanhanget är att kombinationen egentligen är helt omöjlig, och fullständigt ickefungerande i samhället av idag.
Att vara egenföretagare är som ordet antyder att helt och hållet vara sin egen. Att, som det så fint heter, ”skapa sina egna arbetstillfällen”, eller som det mer sanningsenligt innebär, jobba väldigt mycket mer och fler timmar för väldigt mycket mindre utdelning och mycket mindre säkerhet i tillvaron. Jag får behålla mindre av mina intjänade pengar – och ska dessutom själv, efter skatt och egenavgifter, betala mina försäkringar och försöka pensionsspara. Inget av de två är möjligt i dagsläget, jag måste helt enkelt leva på mina slitsamt inarbetade slantar. Att bli en glad pensionär är inte ett troligt framtidsscenario, snarare att jag aldrig riktigt kommer att ha råd att gå i pension, alternativt göra ett reumatiskt svanhopp från Västerbron när jag vid 84 års ålder känner att jag inte orkar jobba längre. (Jag är kulturarbetare och jobbar med fantasi och bilder. Överse med de dramatiska utspelen och hör undertexten.) Trots detta är jag alltså glad över att vara egenföretagare. Jag är glad att ha tagit det klivet, mest för att jag i större grad blir behandlad som en självgående vuxen. Jag slipper AF och a-kassan och deras idiotiska administration.
Jag har skrivit en hel del arga inlägg redan tidigare om de omöjliga villkoren vi kulturarbetare lever under. Jag har skrivit arga drapor om att som vuxen människa ses på som någon som lattjar sig till pengar, som någon helst ska ge en utan att man anstränger sig. Jag har skrivit om verkligheten där bakom, om omöjliga arbetstider, sextontimmars arbetsdagar, att aldrig aldrig vara ledig på helger (jag spelade t ex föreställning fyra nyårsaftnar i rad utan extra ersättning från teatern jag arbetade på. Det var ju en succé och folk ville se. Det ska vi som arbetar vara glada och nöjda med.) Att dessutom vara en ensam kugge i ett enormt patriarkalt, nepotisktiskt, sexistiskt och i största allmänhet ganska unket maskineri, det är inte speciellt lätt. Att vara kvinna i det hela är dessutom oerhört utsatt eftersom ungefär sjuttio procent av våra kvinnliga kollegor fryses ut ur arbetslivet mellan åldern 45-55. Sedan kanske man kan börja spela farmor och sånt igen. Jag har ju nu vidgat yrkesrollen till att omfatta mer, för att kunna överleva detta och fortsätta att försörja mig inom kultursektorn också när jag hamnar i glappet. Det innebär att jag jobbar minst sexdagarsvecka som det ser ut idag, för att försöka skapa mig en tryggare bas. MEN – hör och häpna – allt det här är jag beredd att fortsätta leva i. Allt det här kan jag faktiskt se bort ifrån, när det kommer till politik och val och allmänna samhällsfrågor. Allt det här är jag nämligen både van vid och har hittat ett förhållningssätt till.
Det är det andra jag vill ha hjälp med, Blubby och kollegor.
Jag vill att något parti, eller förhoppningsvis alla, inför en allmän pension för egenföretagare som är baserad på de pengar vi faktiskt drar in. Dessutom vill jag att vi ska vara berättigade till sjukdagar och sjukskrivning, en allmän sjukförsäkring som inte ska kosta skjortan för oss. Att vi ska få en grundläggande trygghet i tillvaron som går att jämställa med att vara anställd. Det är inte särskilt mycket begärt, egentligen. De flesta som startar enskilda företag är just företagsamma människor med stor arbetskapacitet, som är beredda att slita ganska hårt för att det ska gå ihop – och gör det. Sliter hårt. Vi är kreativa människor som hittar sätt att försörja oss, hittar arbeten där de kanske egentligen inte finns, skapar oss vår egen plattform. Vi belastar ingen, sliter hårt och kräver lite. Det enda jag begär är lite förbannad jävla enkel medmänsklig trygghet här, en känsla av att jag inte kommer att gå i konkurs om jag måste operera blindtarmen eller inte kommer att behöva göra det där dyket som gammal dam. Det vore fint.
Tackar som frågar. Allt annat kan jag som sagt faktiskt hantera.
(Herregud, vad är det för samhälle vi har numera?)
