Historieböckerna är fulla av exempel, ändå gör vi människor samma misstag om och om igen, vi tror att det ska bli bättre om vi hittar en syndabock, hittar Felet, och sedan gör vi det vi tror att vi måste, vi begränsar och försvarar våra begränsningar med att det är ett måste och sedan börjar vi begränsa ännu hårdare och göra vissa saker rent omöjliga och sedan kommer det stora, det värsta, deporteringar och förbud och underliga påbud
och någonstans där har Felet slutat att vara människor som liksom alla andra vill att saker och ting ska bli bättre.
När ska vi lära oss av våra misstag? När ska vi minnas att den slags Fel inte existerar, att vi har genom århundraden fått ångra och skamma och äta upp och att det är många nationer i världen som fortfarande betalar av på gammal skuld medan vi nu håller på att bygga upp en rejäl ny sådan åt oss.
Det är knappast invandringen som är skulden till finanskrisen, men det blåser nationalistiska vindar över hela världen. Det är inte bara Sverige som i natt fått ett nytt ansikte, det är Danmark, Holland, Ungern, länder där alla tror att lösningen på Felet är att stänga till om sig, att vara rädd för och att skaffa syndabock. Men jag vill bara påminna om en sak, en enda liten sak.
Alla människor älskar sitt hem. Alla människor vill allra, allra helst vara där det finns fyra väggar som är deras egna, där de känner grannarna, där man hälsar på snabbköpskassörskans bekanta ansikte, där man vet hur saker och ting fungerar, där man kan språket, där man har sina vänner och sin historia. Alla, faktiskt utan undantag. Men för vissa människor är det inte möjligt att stanna hemma, för de lever inte tryggt där. De lämnar inte glatt och hungrigt med dollartecken i blick. Varför pratas det så lite om förlusten det innebär att tvingas ifrån sitt hem i desperation? Det är inte vi som förlorar på att det kommer människor till oss, det är de som har förlorat säkerheten, självklarheten, identiteten.
Sverige som vi kände det har i stor mån byggts av invandrare, allt från 1600-talets valloner till 1960- och 70-talets industriarbetare från Finland, Polen, Italien och Jugoslavien. Jag är själv barn till två människor som lusläste Metallarbetaren och röstade på Olof Palme. Men idag är dagen när det inte räcker längre. I nästan alla skånska kommuner är SD tredje största parti med ett valresultat på mellan 13 och 16%. Lund är det stora undantaget.
Idag är dagen när jag fått ett telefonsamtal från en gråtande vän, vars exman är från Nigeria och vars elvaårige son ringde henne på skolrasten för att fråga mamma, måste vi åka härifrån nu? Och jag har lyssnat och försökt vara där trots den växande klumpen i min egen mage. Det är hemskt att säga, men jag tappar tron på människorna när det kan vara så här, när Sverige som det toleranta och öppna samhället vi haft riskerar att försvinna.
september 20, 2010 at 12:59 e m
Jag känner också att hoppet och tilltron, liksom, har runnit ur mig. Jag tänker på hur mina föräldrar stretade när vi kom hit och hur de som kommit till Sverige och övriga Europa de senaste åren stretar. på all den stolthet och det hopp som genomsyrat de människor som dessa vidriga krafter idag vill sopa undan. Och jag vet inte om jag ska bli förbannad eller dra filten över skallen och böla.
september 20, 2010 at 1:02 e m
Jag har försökt hela morgonen att samla mina tankar kring det här. Men det vill sig inte riktigt. Jag känner mig faktiskt chockad, trots att man var ganska förvarnad i och med alla opinionsundersökningar.
september 20, 2010 at 2:02 e m
Det mest obehagliga är att det finns 5,7 % som faktiskt tror på SDs osakligheter.
(Det märkligaste under valvakan var de SD-funktionärer som intervjuades.
Kollade nån på deras klädsmak? Några av dom var helt klart Karlsson-på-taket-prydliga. Helt annorlunda mot alla andra.)
Att någon blir förvånad över hur det gick i valet är konstigt: Alla borgerliga tidningar har drivit en tydlig borgerlig ( stavningskollen ville skriva borderline…
) propaganda, m h a små detaljer, typ vilken vinkel och vilket ögonblick väljer man för fotona av resp partiledare? Var i tidningen placeras olika artiklar om resp blocks åsikter.
Och att man konsekvent beskrev de skiljande frågorna på tendentiösa sätt även i nominellt neutrala texter: t ex att man skrev som om det var en självklar sanning att “jobblinjen” stod mot “bidragslinjen”, när sanningen är mer att man skiljer sig kring detaljer rörande vilka jobb.
september 20, 2010 at 4:43 e m
Alla jag hörde prata på väg till jobbet idag var molokna och närmast skamsna.
Jag ber bara att det här är uppvaknandet som vi alla behöver, så att det här valresultatet är en otäck engångshändelse.
Det här är allas land.
september 20, 2010 at 4:48 e m
Visst är det ett problem med sned bevakning, ovilja att ta en debatt på en rimlig nivå (de flesta av SD:s företrädare är inte på långt när lika slipade som Jimmie Åkesson direkt, och mycket hade lätt kunnat slås hål på med en rak debatt) och framför allt oviljan att behandla integrationspolitiken som valfråga, vilket hade varit en GOD idé, utifrån ett kunnigt och bärande perspektiv. I den frågan har ju faktiskt Alliansen kommit med det i mina ögon goda förslaget att man som asylsökande också ska ha rätt att söka jobb, till exempel, och inte vara så utlämnad till att vänta. Alla sådana tankar borde ha luftats och diskuterats öppet. Dessutom hade alla partier behövt ta den finansiella krisen på större allvar utifrån ett förklaringsperspektiv – många missnöjesväljer för att de har fått det sämre utan att riktigt förstå varför, och då är det lättare att gå på enkla politiska slagord. Det gagnar SD.
Och ja, det förbluffar mig att den moderata propagandan för socialdemokratisk politik som “bidragslinje” har gått hem. Det är väl ändå ganska uppenbart att det inte finns någon som helst politisk linje som förespråkar att människor INTE ska arbeta för sitt uppehälle, bara tanken är ju absurd.
Och Anjo, jag hoppas SÅ att du har rätt.
september 20, 2010 at 7:43 e m
Om fyra år blir det en chans till.
Den gången kanske ändå de rödgröna har en bättre chans att agera som en enhet, i o m att de nu redan finns definierade, erkända och med nåt slags “kontrakt”.
Om invandring:
Personligen har jag den lite extrema synen på invandring att det åtminstone ska vara utgångspunkten i varje enskilt fall att man SKA få vandra in, man SKA få bosätta sig, man SKA få söka jobb, och man SKA omfattas av kollektivavtal, normalregler, försäkringar och understödssystem.
Man ska helt enkelt få komma in, och är man en otrevlig typ så får rättsapparaten ta hand om det i Sverige.
Ibland tänker jag att inte ens spioner och gangsters ska kunna utvisas.
Jag tycker kanske att det vore nog lättare att orka med detta som litet land om hela EU var så. Men jag tror att det egentligen går att göra så ändå.
Jag tror helt enkelt att den råa ekonomiska vinsten med ett högt inflöde av invandrare överstiger kostnaden över lite längre tid.
september 20, 2010 at 9:43 e m
Andningskutym, jag håller helt med dig. Jag har skrivit det förr: jag gillar den tyska modellen, där alla som kan försörja sig själva är välkomna att stanna i princip utan någon annan bedömning. Det innebär inte att man ska behöva få ett jobb direkt för att kvalificeras för asyl, men däremot att människor får en möjlighet att själva också påverka gången snabbare mot ett gott och människovärdigt liv.
Jag förstår heller inte behovet av att skilja människor från varann. Jag tänker precis som du, att det faktiskt finns en rå vinst i att inte problematisera människor, utan på ett uppriktigt sätt ge dem möjlighet att bidra. Precis som alla vill, det är nämligen inget som ingår i någon slags svensk folksjäl, det där med att vilja ha jobb och bidra.
Om ni inte har hört den här dokumentären, http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/2438661.mp3, så klicka på länken och lyssna. Den heter “jävla vitskallar!”, handlar om svenskar i Spanien och sätter saker och ting i ett intressant perspektiv.
september 21, 2010 at 9:29 f m
Åh du skriver så helt fantastiskt bra.
Sätter ord på det jag med hela kroppen känner och tycker.
Och när jag läser avsnittet om din väninnans son. Så känner jag hur hela kroppen rister av en djup snyftning och jag skulle kunna börja gråta här och nu.
Får jag länka till ditt inlägg i min blogg?
(när jag väl får tiden att sätta mig ner och skriva igen).
Viktiga du – tack för att du har orden!
En STOR och varm kram
/Morgana
september 21, 2010 at 2:18 e m
Morgana, varsågod! Länka på du bara, och jag är glad att du tycker om och känner igen det jag försöker få fram. Tack själv, och kram tillbaka!
september 21, 2010 at 8:11 e m
Jag tänker väl också att det kan vara rimligt att man får komma in även om man INTE kan försörja sig.
Eller ska det vara reserverat för friska, unga och välutbildade att få komma in??
september 21, 2010 at 9:48 e m
Nej, det var ju det jag skrev, att det inte innebär att man måste ha ett jobb för att få asyl, men att man får möjligheten att försöka skaffa ett i stället för att bara vänta! Och det handlar inte bara om möjligheten att försörja sig, utan möjligheten att få komma ut i den kontext man plötsligt befinner sig i, socialt, språkmässigt, på alla sätt och vis. Jag är för övrigt på din linje, jag tror på att hjälpa dem som behöver det.
Jakob har precis länkat till en norsk undersökning på sin blogg, http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article2836877.ece som visar att inkomsterna norska staten får från invandrare vida överstiger kostnaderna. Jag skulle tro att detsamma gäller för Sverige. Det är ju svårt att beräkna något annat än de faktiskt ekonomiska kostnaderna, men hade man kunnat beräkna något annat slags kapital skulle siffrorna antagligen vara desamma.