Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Fideli spelar en medelålders man som ser tillbaka på sitt liv, på kvinnorna, vinet och sången, på alla brutna löften och krossade drömmar, på illusioner och behovet av att vara någon, vara levande, vara… vara. Att vara något annat än en vem som helst, en som lämnar spår, som söker poesin och bränner ut sig själv, andra, och i slutänden livet självt allt medan cigaretterna sakta brinner ner till aska. Fideli spelar en man som påminner om ganska många män jag känner, ganska många män som aldrig skulle vilja erkänna att de är rädda för att dö på riktigt och inte bara som ett led i en förförelse. Fideli spelar en man som spelar ut konstnärsmyten så hårt att han själv har blivit förebild för den, och hon gör det bra. Hon gör det väldigt bra, och jag blir stolt över henne.

Teatern, teatern. Denna min försmådda älskade, denna min akilleshäl, denna min cirkelrörelse sedan så många år tillbaka. Jag hoppas att vi hittar varandra igen som två gamla välbekanta på en gammal mammas gata, att vi ska mötas och le varann i ansiktet och säga där är du ju, där är du minsann. Jag känner att jag blir glad av tanken.

Förkylningen håller på att släppa. Jakob och jag köper en snöskyffel att ha i bilen, fjolårets vinter ligger färskt i minnet. Sedan ser vi Fideli spela man och jag spelar inte alls, faktiskt inte alls. Jag är helt och hållet bara jag. Men himlen är hög och vacker och det är klar höst, fortfarande löv på träden och vindrutan på bilen befrias långsamt från kondens.

Ge mig karameller och en smekning på min arm. Tänk mig ut ur mörkret in i fjärilsvingeljus, i silverskratt och molnkalsong och -

och - 

Det är stopp i min hjärna. Bättre än så blir det inte. Och dessutom är det stopp i halsen. En förkylning som sitter högst upp i lungorna som en svullen, lite brännande kula, som gör att rösten låter trängd och torr och när jag hostar piper och bullrar det om vartannat.

Men det där med hjärnan är värre.

Jag ser fortfarande tankarna, jag möter fortfarande människorna som rör i tankarna, i fantasin och i associationerna, men det är som dimma, det fastnar inte, tar sig inte substans. Jag har stopp i hjärnan och orden har fastnat. Motsträvigt som ett barn som vägrar ta på sig ytterkläderna har de satt sig tjurigt bakom dörren och jag märker att jag just nu låter dem sitta där.

Det är snart november. På väg till jobbet idag, på morgonen, hade vattenpölarna en tunn frusen hinna, som av skiraste glas. Igenfrostade bilrutor, fortfarande spänstigt röda löv med vackra mönster, och lukten av kallt på vått. En kort sekund tittade jag upp i himlen och tog ett djupt, klingande andetag. Himlen var högt där uppe. Och jag tänkte på gårdagens konsert, på den där säregna klangen i countertenoren, skönheten i det där röstläget som egentligen är en motsägelse, men trots det eller kanske just därför är så vackert att alla de små håren över hela kroppen reser sig uppmärksamt, förvånat, lyssnande.

Jag saknar att sjunga. Jag saknar att spela teater. Jag saknar de akustiska rummen, lyssnandet, samarbetet. Klangerna som antingen harmonierar eller inte. Jag tänker på en gammal dikt jag skrev för många år sedan, den handlade om att se någon falla förbi. Jag minns den inte helt, bara början. Fönstret.

Så började jag hosta igen och gick in för att jobba.

Ordet betyder ”att hålla fast uppmärksamheten”.

Vad är underhållning? Att hålla under intresset, hålla fast det, hur gör man, och varför håller vissa saker fast oss så självklart medan andra inte lyckas ens i några minuter? Vad vill vi ha, vad vill NI ha?

Alexander Ekman ställer frågan i sitt första helaftonsverk för Cullbergbaletten, ”Ekmans triptych – A study of entertainment”. Vi var på genrep igår och det var väldigt sevärt, både skrattframkallande och ganska groteskt bitvis, och frågorna sätter sig efteråt.

Att tillhöra underhållningsbranschen är inte det mest självklara längre. Vem underhåller vi, och hur, och kanske allra mest, varför?

Det är ju egentligen inte de stora sakerna utan de väldigt små. Det är den lilla fröjden över att den där tvålen som redan är upplöddrad till skum som ofta finns på bensinstationstoaletter till exempel i Finland, att den luktar så gott som den gör, en märklig doft av obestämd frukt som känns hemma någonstans i reptilhjärnan, i barnminnet, kanske någonstans att någon tvättade mina händer på dagis med den slags tvål, mina små händer mellan ett par mycket större.

Hon hette Ann-Sofie och hon hade mittbenat långt platt hår, sådär som man hade på 70-talet när jag gick på dagis. Vid bägge tinningarna höll ett par bruna hårspännen hennes hår från ansiktet så att det inte skulle hänga för ögonen som en blond gardin. Det var hon och det var Tor med det stora röda skägget, Tor som hade velouroverall i brunt och var som en stor bullrande nalle, och jag var inte ens tre år fyllda men jag minns, jag minns att jag älskade dem med en häftig kärlek, särskilt Ann-Sofie, men det var Tor som kunde lyfta mig sådär högt på armen att det hisnade av skratt i magen, och han pekade på planscherna på väggen och talade om saker, och hans stora röda skägg kunde man gömma sina händer i, sina händer som luktade tvål som löddrats upp i stora händer.

Jag doftar på mina händer och det luktar annorlunda under naglarna, syrligare men lika bekant, och jag tänker på syrligheten och vad den innebär, den där syrliga smaken av karamell som river upp gommen, den där smaken som är lika mycket en känsla, en smärtblandad njutning. Jag förstår faktiskt att vissa minnen aldrig kommer att vara annat än såriga i gommen, trots sötman. Det är den tunna hudhinnan, tror jag, den där trådiga trasan mitt på den hårda gommen, som på något sätt är oväntad. 

Det är verkligt nu mitt i ett gammalt nu, eller tvärtom, orden och förutsägelserna, ryggsäcken och den klarblå oktoberhimlen mot brännröda löv. Vi har på något sätt sett allt förr. Och på något sätt undgår vi att se det mesta.

Jag har fått tillbaka mina provsvar och enligt dem är jag inte sjukare än vanligt. Med andra ord – inga systemiska sjukdomar, inget skräckscenario där jag kanske ska dö om fem år. Jag är bara trött och ganska lättad över det. (Läs: tidernas underdrift.)

Så nu ska jag jobba lagom mycket, gå och klippa mig, sova gott på nätterna, kanske resa till värmen litegrann och vara glad.

Ring P1, detta program fullt av underliga problem man ”måste” lufta, härom kvällen sittande i bilen på väg norröver lyssnade vi på kortversionen. Och då ringde det en herre som tyckte att det var ganska förfärligt det här med att det kommer thailändska gästarbetare för att plocka bär i Sverige om hösten. När vi har fullt friska arbetsföra människor i Sverige som skulle kunna kallas in! Kallas in? sade programledaren med ett litet fniss i rösten. Skulle det vara obligatoriskt att plocka bär? Gratis? Och herrn sa att nej, man skulle förstås få betalt för det arbetet man gjorde, men att det fanns mycket att hämta där, att även om det inte var status att vara blå om fingrarna så är det fantastiskt att plocka bär. Han använde ordet bär fler gånger än jag någonsin hört på bara några få minuter och fortsatte säga kalla in.

Sedan dess har jag inte kunnat släppa tanken på den svenska bär-armén. Blå om fingrar och tungor skrämmer de fienden genom att lipa och vifta. Som ett slags hambo-maorier.

Favorit i repris.

Bilmekanikern sade att de inte fått tag i det där originalröret jag beställde och undrade om jag vill att de ska ordna det utan originaldel, och billigare för mig. Jag svarade ja. När vi hade lagt på tänkte jag att hade jag vetat att det gick att välja, hade det varit så jag beställt det från början.

Jag satt i ett omklädningsrum i en mindre svensk stad, i en filmstudio uppbyggd i en gammal fabrik. Jag satt iklädd en tredelars kritstrecksrandig kostym, sobert sminkad, på vänsterhanden vred jag en tjock guldring. Hon är ståndsmässig, damen som lånade min kropp den här inspelningsdagen. Hon har pondus och pekar med hela handen. Hon har kanske inte så mycket humor, men fokus och säkerhet. Och hon använder mycket högre klackar på skorna än jag gör. Hon känns lite som en sådan där figur som tycker att det bara är bra att det gör lite ont, då vet man att man lever. Jag föreställer mig att hon har två barn, och bägges namn börjar på A. Rekorderliga namn. Anna och Arvid, kanske. Eller Anna och Axel. Ja. Axel. Och så vidare.

Skrattande Regissören kramade mig flera gånger mellan tagningarna. Vi tycker om varann, det här är fjärde projektet vi jobbar på ihop. Jag var trött, lite ofokuserad, tappade text, kände av att kroppen inte riktigt är på hugget. Då är det tacksamt med film i stället för teater, tacksamt att det bara krävs koncentration några minuter i taget, inte flera timmar i sträck. Men det krävs en annan slags koncentration, en medveten disciplin som ser omedveten ut. Du satte handen under hakan på den repliken. Jaha. Då gäller det att göra detsamma i alla tagningar, i alla bilder, så att det går att klippa mellan dem. Det som från början var en omedveten impuls blir någonting man måste medvetet upprepa utan att få det att se upprepande ut, det måste behålla den omedvetna kvalitén, om och om igen.

Jag sov på tåget hem. Satte på ipoden och hann inte mycket mer än bre kappan över mig, så sov jag. Jag vaknade till en gång, någonstans där det låg dimma över träden, av att en kvinna strök mig över håret. Eller snarare, råkade dra med handväskan över det när hon reste sig, men effekten var densamma, och jag somnade om med känslan av en smekning.

Det känns helt annorlunda att komma hem när jag kommer hem till oss och inte hem till mig. Han hade redan hämtat bilen. Han frågade om jag vill ha kaffe eller te, och han kysste mig på nyckelbenet så att jag rös av välbehag mitt i tröttheten.

Nu tror jag hela tiden att det regnar utanför rutan, men varje gång jag tittar ut har jag bara lurats av blåsten. Blåsten. Hösten. Uppe vid parkeringen har alla löven fallit, grå och knastertorra ligger de där i stora högar. Jag vet inte vad det är för träd, de blommar i ljusrosa om våren. Men nu är de tomma, avklädda. Uppe i en av de nakna grenarna glittrar en cd-skiva.