Det är ju egentligen inte de stora sakerna utan de väldigt små. Det är den lilla fröjden över att den där tvålen som redan är upplöddrad till skum som ofta finns på bensinstationstoaletter till exempel i Finland, att den luktar så gott som den gör, en märklig doft av obestämd frukt som känns hemma någonstans i reptilhjärnan, i barnminnet, kanske någonstans att någon tvättade mina händer på dagis med den slags tvål, mina små händer mellan ett par mycket större.
Hon hette Ann-Sofie och hon hade mittbenat långt platt hår, sådär som man hade på 70-talet när jag gick på dagis. Vid bägge tinningarna höll ett par bruna hårspännen hennes hår från ansiktet så att det inte skulle hänga för ögonen som en blond gardin. Det var hon och det var Tor med det stora röda skägget, Tor som hade velouroverall i brunt och var som en stor bullrande nalle, och jag var inte ens tre år fyllda men jag minns, jag minns att jag älskade dem med en häftig kärlek, särskilt Ann-Sofie, men det var Tor som kunde lyfta mig sådär högt på armen att det hisnade av skratt i magen, och han pekade på planscherna på väggen och talade om saker, och hans stora röda skägg kunde man gömma sina händer i, sina händer som luktade tvål som löddrats upp i stora händer.
Jag doftar på mina händer och det luktar annorlunda under naglarna, syrligare men lika bekant, och jag tänker på syrligheten och vad den innebär, den där syrliga smaken av karamell som river upp gommen, den där smaken som är lika mycket en känsla, en smärtblandad njutning. Jag förstår faktiskt att vissa minnen aldrig kommer att vara annat än såriga i gommen, trots sötman. Det är den tunna hudhinnan, tror jag, den där trådiga trasan mitt på den hårda gommen, som på något sätt är oväntad.
Det är verkligt nu mitt i ett gammalt nu, eller tvärtom, orden och förutsägelserna, ryggsäcken och den klarblå oktoberhimlen mot brännröda löv. Vi har på något sätt sett allt förr. Och på något sätt undgår vi att se det mesta.
