Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Jag har halkat efter rejält i trettiodagarsskrivandet. Så går det när man reser bort och i stället fåfängt försöker skaffa sig solbränna trots den enorma bristen på hudpigment. Jag jublar över att jag efter två dagar ser ut mindre som en albyl och mer som en hårdost i färgen. Mitt mål är att innan vi åker hem ha hunnit anta något som liknar gräddkolefärg, gör jag det är det att ha uppnått så mycket färg som min stackars leverfläckiga hud klarar av. Jag är det som i 80-talets färganalyser kallades en klassisk vinter, helt enkelt en likblek brunett. Tänk Morticia Adams. Eller Snövit, på en glad dag. Ni vet, sopranen i joddelsången, just det.

Men trettiodagarsskrivandet. Dåligt av mig. Kanske också att jag inte riktigt tyckte att de nästkommande temana var så fantasi- eller minneseggande. Min bästa födelsedag, jag vet inte. Kanske när jag fyllde trettio, men samtidigt var jag egentligen rätt olycklig den sommaren, så nja. Jag tror att min favoritfödelsedag kommer att komma, kanske när jag fyller 36 vilket är den där åldern jag av någon mystisk anledning har fantiserat om. I mina fantasier ingår långt hår, en grovstickad kofta över tunt linne och nakna armar, en strand och en kanot, och någon som hjälper mig dra upp kanoten. Jag har linnebyxor på mig som blir blöta och sandiga ända upp på låren. Hans ansikte har alltid varit grumligt för mig, men hans röst är tydlig, varm, skrattande och låter som solvarm hud doftar.

Vi lämnar kanoten uppdragen på sanden och går upp mot huset på kullen, jag har sandalerna i handen och mellan tårna krasar sandkornen. Han håller min andra hand och pratar om något, jag vet inte riktigt vad, men det är heller inte så viktigt. Uppe i huset väntar kvällen, vännerna, bordet, maten. Till slut de stora tekopparna och kakorna, sötman, och att lägga filten över axlarna när det börjar bli sval sommarkväll. Han ställer sig bakom min stol och trycker lite på mina axlar medan vi diskuterar någonting, vännerna sitter på andra sidan, de börjar se lite trötta ut, barnen har somnat för länge sedan. Musiken står på lågt innanför de öppna glasdörrarna till altanen.

Man blir stoppad överallt här. Man får inte bada på vilken strand man vill. Eller jo, man får väl i princip bada var man vill, men inte lägga ner sin handduk rätt på sanden, man måste lägga den på en solstol, och för att få lägga den på en solstol måste man vara på rätt del av stranden, det vill säga delen som tillhör ens hotell. Och var den delen ligger är det ingen som talar om för en. I eftermiddags blev vi skjutsade till en mystisk punkt av hotellets ”strandbuss”, chauffören pekade nedåt havet och sade korthugget: beach. Vi hoppade ut och trodde att vi bara skulle kunna få lägga oss på beach, men ack så fel vi hade. Vi gick hitådit och ditåhit och överallt dessa män som frågar which hotel? och det är aldrig vårt hotell som får vara där vi är. Till slut lägger vi oss på varsin solstol trots att vi vet att det är fel och när mannen frågar ligger vi bara kvar och till vår förvåning går han då vidare, och jag går äntligen ner i havet.

Det är snart december men vattnet är så varmt att det inte ens pirrar till i huden. Det ligger bojar ute i vattnet för att markera korallreven, vissa av dem är giftiga och man rekommenderas att alltid hålla sig minst en och en halv meter ifrån dem. När jag står med vatten upp till midjan ser jag dem för första gången, de stora, svartvita fiskarna med orange fenor, de pilar snabbt omkring mina ben och jag känner mig som att jag står i ett akvarium, overkligt. Så dyker jag i det osannolikt ljumma vattnet, sältan slår mot mina läppar och jag känner hur jag flyter, bubblar, snurrar, sparkar. Vattnet är grönt och solen slår regnbågar överallt i det och in i mig.

Det är först på väg bort från stranden som vi upptäcker hur nära hotellet vi är och hur onödigt det var att åka strandbuss. Det tar inte många minuter att gå. Men det går i linje med hur allting verkar funka här. Gå dit, sitt där, gå inte dit, sitt inte där. Bär inte ditt eget bagage, du får inte ta med något att äta eller dricka in på hotellet, köp allt av oss, alla dessa leende män. Det finns män överallt, män som säljer och vaktar och spärrar och visar och pekar. Och alla frågar which hotel? utom de som stoppar trafiken med batong när vi ska över gatan. Det är ett land nära konflikter och det är en stad skapad för turister, det märks, den har ingen annan synlig historia. Det enda vi ser av historien är bergen i bakgrunden, de märkligt främmande bergen, sanden, den torra luften.

Jo, vi ser en familj som inte är turister, en man, en kvinna och två barn. Mannen har ljus kortärmad skjorta och långbyxor, pojken och flickan färgglada kläder, flickan har håret i två tofsar. Kvinnan är klädd i svart från topp till tå, tyg som täcker ansiktet, utmed tygglipan där ögonen syns sitter det paljetter.

Ja. Rubriken här ovan mötte mina ögon när jag ögnade igenom dagens sökbegrepp som google skickat till mig och faktum är att jag tänkte hm. Ja, det är klart att folk kanske kan undra. Hur går det till? Gör de det på riktigt? Är det spännande? Eller äckligt? Och så vidare och så vidare. Så, mina vänner, nu ska jag berätta hur det går till när man knullar i en tvfilm (eller biofilm eller bara tv-program, för den delen, själva det färdiga formatet på materialet påverkar inte inspelningen stort. Om det inte är en porrfilm förstås, men jag utgår ifrån att ni vet att jag inte har någon erfarenhet av den mer, well, konkreta delen av filmknulleri.)

Först och främst. Det är ganska genant att spela in ett filmknull, av den enkla anledningen att man ska vara naken på jobbet och hångla med en kollega som någon annan har valt ut och folk ska titta på. Ja. Den biten av jobbet är faktiskt exakt lika absurd egentligen som att två människor som jobbar i ett kontorslandskap skulle göra det. Man måste hantera inte bara sin egen genans utan resten av teamets, alla de människor som ska pyssla med en. Låt mig berätta hur mitt senaste filmknull gick till.

Jag går till kostymavdelningen och får prova ett par olika hudfärgade stringtrosor. Ett par väljs ut och ovanpå dem får jag en morgonrock, samt sticka fötterna i ett par tofflor. Dags att bli sminkad. Jag och Kollega (också i morgonrock) möts i sminklogen och hälsar generat på varann. Sedan småpratar vi medan sminköserna kammar till oss till allmänt knullrufs och sminkar mig till att ha ”svettats” ut ögonsmink. Hudfärgen på överkroppen ges också en touch-up och vi får rougeflammor både i ansikte och på hals.

Kollega och jag tofflar iväg till studion där vi är ”hemma hos oss i sovrummet”. Där har det redan riggats klart med lampor och kamera och alla väntar bara på oss. I studion finns utöver oss regissör, FAD (vilket står för First Assistant Director men i verkligheten kallas inspelningsledare, sköter det praktiska), fotograf, B-fotograf, ljudkille, ljuskille, elektriker, scripta (håller ordning på manus och vad man gör när, så att man kan upprepa samma saker), kostymtjej, sminktjej, samt en del annat löst filmfolk som ordnar ditt och datt och den berömda killen med klappan. Alla är lite generade över att det är nakendag, vilket alla försöker dölja genom att vara VÄLDIGT avslappnade. Kollega och jag kliver ur våra morgonrockar och står där i hudfärgad stringtrosa respektive hudfärgad suspensoar. Alla skrattar så avspänt de kan. Kollega och jag kliver ner i sängen och försöker att tycka att det är helt normalt. Sedan börjar den tekniska biten och då börjar det kännas mer normalt. Kollega och regissör och jag lägger upp i vilken ordning saker och ting ska ske, var kameran ska ligga när så att vi ska kunna hångla loss och samtidigt ha koll på hur vi ska dölja våra hudfärgade kostymer (det är ju meningen att vi ska se helt nakna ut). Vi bestämmer ett litet schema helt enkelt, var och när repliker ska komma, respektive reaktioner. Sedan repeterar vi det först med bara oss, sedan med ljud och bild. Vi får ändra ett par saker. Sedan börjar vi spela in och gör ungefär ett tiotal tagningar innan det är dags att ändra glugg på kameran och göra alltihop ett antal gånger till.

Alltihop är förbluffande torrt och krasst, även om det är kul i all sin absurditet och vi skrattar en del. Eller för att säga konkret – nej, vi ligger inte med varann på riktigt, vi bara bluffar riktigt snyggt. Nej, vi blir inte kåta heller, vi bara bluffar riktigt snyggt. Mellan tagningarna fnissar vi jättemycket och efter ett tag känns det inte genant längre utan blir mest ännu en dag på jobbet. Det är fortfarande folk som fiffar med en på samma sätt som vanligt, det vill säga säger ”väntavänta!” och ordnar med ens hår, till exempel, innan man ska hångla. Eller att fotografen säger ”kan du skjuta rygg lite mer, det ser snyggt ut i bild”. Och mellan tagningarna när det fixas med skärpa och mäts avstånd diskuterar Kollega och jag att hans son har börjat gå och hur det är att träffa svärföräldrar. När regissören är nöjd och det hela är över sätter vi på oss morgonrockarna och tofflar tillbaka till kostym för att byta om till nästa scen innan vi äter lunch.

Kort och gott. Att ”knulla i tvfilm” är bara en dag på jobbet. Några frågor på det?

Det är riktigt kallt i Oslo idag. Det är ett sådant där väder där det ser ut som att små snöfnugg ligger helt stilla i luften utan att falla, orörliga, svävande. Himlen är vit med ljust ljust pastellblå stråk, och jag har skrattat mig varm. Och skattat mig lycklig.

Det slutar inte förvåna mig hur fint det är med människor, hur fina människor är. Värme.

På söndag åker vi vidare mot en annan slags värme, korallrev och ökensand och frågan om man törs bada eller om det finns hajar. Jag vet inte hur varmt det är i havet, men i luften ska det ligga runt trettio. I en vecka ska jag låta solen sakta men säkert tina upp mig ända in, låta lederna mjukna, huden flämta och håret bli salttrassligt. Semester, en veckas semester. Jag behöver det så mycket att jag nästan börjar gråta av tanken.

Jag vet inte om det finns internet där. Det lär vi märka, hörni. Det kommer när det kommer, för det är semester.

Vem räknar man som den första? Är det då när C och jag var kanske fyra-fem år och tränade på varann, torra och lite äcklade flickpussar? Är det den första med magpirr, den efter disco vid precis nyfyllda tretton och borta på sportläger, med honom som hette Johan som inte visste att jag var fulaste tjejen på skolan utan som tyckte att jag var söt med mitt ostyriga hår och enorma plastglasögon, han som bjöd upp mig för första gången i mitt liv och flera gånger på rad dessutom, tills han till slut pussade mig hastigt? Eller är det han på luciavakan i gymnasiet med det midjelånga håret i klassen över, han som precis hade varit ute och spytt och sedan tryckte ner sin tunga långt i min mun medan vi dansade och jag försökte tycka att det var mysigt för att jag ville ha en kille och vara normal? Eller var det den första riktiga förälskelsekyssen, den när jag hade snickarbyxor och en t-shirt på mig där det stod all of me på bröstet och jag inte kunde riktigt förstå att det var sant, den där dansen i köket, hans armar innanför snickarbyxehängslena på ryggen och den långa promenaden hem i snöfall där vi stannade och kysstes vid varje gatlykta? Eller är det den första verkligt passionerade kyssen, den som slutade med att mina kläder försvann som nysningen på Anslagstavlan och jag plötsligt fann mig kastad upp på hotellsängen som visade sig vara två separata 90-sängar som gled isär och vi landade på golvet mellan dem, skrikande av skratt med hans händer och läppar överallt på mig?

Eller är det så att de alla är min första kyss, både alla de och de som kommit efter, att jag har en räcka första kyssar som alla smakat olika, som vissa har gett mersmak, andra inte, och där den tredje sorten är de som smälter in i varann och smakar hem?

Efter att ha läst det här hos fina Elisabeth fick jag plötsligt en minnes-flashback. Det har väl också att göra med gårdagens 30-dagars-inlägg och det där med mina drömmar. När jag var i tonåren drömde jag att min då åttaårige lillebror hade skrivit en bok. Det fick jag reda på genom att jag gick nerför en gata där folk strömmade fram i horder, trängandes, ivriga, förväntansfulla, och när jag frågade vart alla var på väg var det en kvinna som sade andfått Vet du inte? Din bror ska ju läsa högt ur sin bok! och med drömmars logik så visste jag då plötsligt att min bror hade skrivit en bok, och att titeln på den var ”Allt man behöver veta om allting.” Så jag strömmade med massan ner till ett litet torg, och där, på ett podium, stod min åttaårige bror bak en talarstol, med en enormt tjock lunta uppslagen på den. Det var sådana mängder folk där att det var omöjligt att se var gruppen började eller slutade.

Folket hade tystnat. Min bror harklade sig lite högtidligt och sedan började han läsa ur boken, han lämnade paus mellan varje mening för att folk skulle hinna oooh:a och aaaaah:a klart innan han kläckte ur sig nästa  fantastiska vetskap på fantastisk insikt, och mitt i den där folkmassan stod jag och tänkte desperat hur har han fått reda på allt det här? HUR VET HAN DET HÄR?!

Där vaknade jag.

Och började gapskratta tills tårarna rann.

För i vaket tillstånd mindes jag ju de där otroliga klokskaperna, och den senaste som han hunnit läsa innan jag vaknade till, en som fått mig att tänka HUR VET HAN DET?! och randerat ett långt ooooooooh från den andäktiga publiken, det var:

GRÖNT… är en färg… som kan användas till mycket.

Jo, ja.

En av mina bästaste närmaste har börjat smygblogga.

Och eftersom hon själv länkade till sin blogg i en kommentar här under, så tycker jag att det går bra att säga till er andra att ni ska hälsa på hos henne nu. Här har vi Sociologens blogg: http://saskiaklang.wordpress.com/

Tro mig. Hon är läsvärd. Och från och med nu finns hon i min länklista.

I natt vaknade jag med ett ryck av att jag drömde att det brann. Jag kunde känna branden i handen, det brann uppe vid väggen. När jag vaknar på det viset slår hjärtat så hårt inne i huvudet att det känns som att det ska spränga sig ut genom öronen. Det är ren panik, inget annat.

Många av mina drömmar är väldigt starka och kraftfulla, tydliga, talande, även om de flesta inte är skrämmande. Jag drömmer i färg, alltid i färg och mycket detaljrikt. Oftast minns jag dem klart när jag vaknar. Jag drömmer ofta om djur, och när jag gör det är de alltid helt enormt stora. Det är framför allt två djur som är återkommande i mina drömmar, hästar och örnar. Enorma hästar, enorma örnar. En gång berättade jag det för en man jag umgicks med förr, och eftersom han varit bildterapeut (han jobbade inte längre) så berättade han att just återkommande drömdjur brukar symbolisera den passiva respektive aktiva delen av en själv. Så var han tyst en stund och sade: Men du har två aktiva djur, inget passivt. Och jag tänkte att ja, det i sig säger väl kanske något.

Enligt honom är det närmaste ett passivt djur jag har, om man då ska välja mellan dessa två, alltså en häst. Och hästen jag drömt om många gånger är ett enormt – ENORMT – sto som heter Sera. Jag har drömt om henne på många olika sätt. När jag rider henne är det alltid en maktkamp, eftersom det är meningen att jag ska styra men hennes kraft är så stor, det kräver all min viljestyrka för att kontrollera henne. När vi kommer fram till stallet är det alltid för litet, och jag skäller på stallpojken (det är alltid en pojke) för att han inte själv kan se att den enorma hästen inte går in i det lilla båset han påstår att hon ska stå i. Och jag har drömt att vi dansade, Sera och jag, till musik, jag sittande på hennes rygg naken, mjuka och graciösa bägge två, melodiska och följsamma, flera gånger till samma sång på ett kassettband.

Tro inte att jag inte själv ser symboliken. Det gör jag. Ibland är jag så pinsamt uppenbar. Och det blir inte bättre av att hennes namn är ett anagram på resa.

Jag drömmer ofta det jag inte vill se och när jag vaknar med det går det inte längre att undvika. Mitt undermedvetna är en bitch på det sättet. Hon ser till att jag fattar och låter mig inte slippa undan.

Samma jeans som sist (älskar dem, de sitter som ett par jeans man har haft i fem år gör – som den berömda smäcken), tjocksockor som mamma har stickat, oversized t-shirt från H&M, tjocktröja från Sisley, samma klocka på halsband som sist (nyfyndat, älskar den. Både praktisk och snygg.)

Och kolla, jag har armar och normala ben, check.

Under dagen, eftersom det har varit en novemberdag som visat sig från sin allra, allra sämsta DDR-grå sida, har jag gått en långpromenad iklädd ovanpå detta: handledsvärmare, stor halsduk virad tre varv runt halsen, stor mössa, vit regnkappa med beige medaljongmönster, röda gummistövlar samt tumvantar modell Lovika.

Vecka 46. Stor besvikelse. Jag tänker inte gå in på detaljer. Veckan har helt enkelt inte varit en särskilt bra vecka. Tvärtom skulle man kunna kategorisera den som en skitvecka, men visst har den haft sina ljusa punkter. En av mina arbetsgivare ringde och utropade glatt i telefonen: Vill du bli min discoslampa? Det var kul. Jag var ute och sprang för första gången sedan i somras och orkade mer än jag trodde, dessutom trots flera veckors segdragen förkylning – det var också kul.

Och så är det ju en och en halv dag kvar då, vem vet. Yippi-ka-yeah.

Minsta facket: två hårklämmor, tre hårspännen, en tappad paljett och en gammal biobiljett (”Upperdog” på bio Sture fre 8/10.)

Mellanfacket: Nasonex nässpray, en bläckpenna, ett läppstift (Viva la Diva #54 Very Red), Klockan på kedja från bilden för några dagar sedan, en burk Carmex läppbalsam, två till hårklämmor och en till gammal biobiljett (”Cornelis” på bio Saga fre 12/11.)

Stora facket: Kalender för 2010 (Ordning & Reda), Mobiltelefon med handsfree, glasögonfodral (med glasögon i), plånbok, liten börs med några euro och några biljetter till Parismetron, ett gammalt program till konsert (Mozarts requiem i Hedvig Eleonora allhelgonadagen), autogirofolder för tele2 (har redan anmält mig till e-faktura), ett tomt kuvert med mitt och Jakobs namn på där det har legat biljetter till Cullbergbaletten (19/10), en hopskrynklad serviett (gul), en tom påse Vicks (Honey fresh) samt tre karamellomslag (Vicks), en trasig hårklämma, tre hårsnoddar, en mascara (Lancôme définicils), ett stort svart plastgem, en bläckpenna med mitt företagsnamn på, ett par handledsvärmare (beige), en handkräm (L’occitane), en gul post-it-lapp med adressen till en bilmekaniker på söder (däckbyte 8/11), en förpackning pappersnäsdukar, en lapp med tapetnummer på, nio kvitton från diverse butiker.

Innerfack: Biljett till Cullbergbaletten 19/10, ett hårspänne, en bläckpenna, en blyertspenna, två plåster, en fickspegel, visitkortshållare inklusive kort, liten plåtask med laktastabletter i.

Väskan i sig är av vitt läder, inte så stor, ganska sliten, köpt på teaterturné en gång i tiden, i Sundsvall om jag inte minns helt fel.

Den här listan har florerat på en del bloggar jag läser, och jag hakar på jag med.

Sådant du redan gjort
Sådant du skulle vilja göra
Sådant du inte har gjort och inte vill göra

1. Startat din egen blogg (well… duh.)
2. Sovit under stjärnorna
3. Spelat i ett band
4. Åkt Hurtigrutten (inte hela den klassiska turen Bergen – Kirkenes, men en bit av den.)
5. Sett ett stjärnfall
6. Rensat ut mer ur gömmorna än du egentligen vågat (det gör jag ofta. Och ja, en del ångrar jag att jag slängt, men än sedan, well la-di-da.)
7. Pilgrimsvandrat
8. Bestigit ett berg
9. Hållit en brännmanet i handen
10. Sjungit solo
11. Hoppat bungyjump
12. Besökt New York
13. Sett ett åskväder till havs
14. Lärt dig själv ett hantverk/konstform från början
15. Adopterat ett barn
16. Varit matförgiftad
17. Sett Berlinmuren före fallet (om det hade varit möjligt att kursivera den här, hade jag gjort det. Men det är väl ungefär lika görbart som att kursivera dansa med Fred Astaire eller sjunga med Frank Sinatra. Vissa saker får man bara acceptera här i världen.)
18. Odlat dina egna grönsaker
19. Sett Mona Lisa i verkligheten (jag stod långt bak i turisttjockan och tyckte mest att den var liten.)
20. Sovit på nattåg (Det var väldigt mysigt, det gör jag gärna om.)
21. Haft kuddkrig
22. Liftat
23. Sjukanmält dig när du var frisk
24. Byggt en trädkoja
25. Låtit en kalv suga på din hand
26. Badat naken i havet eller i en sjö (varje år, baby. Varje år. Också på vintern ibland.)
27. Sprungit ett maratonlopp (Jag har sprungit en halvmara, alltså drygt två mil, aldrig längre.)
28. Åkt gondol i Venedig
29. Sett en sol- eller månförmörkelse
30. Sett en bastuflotte på älven
31. Slagit helrunda i brännboll
32. Varit på kryssning
33. Sett Niagara-fallen i verkligheten
34. Stått tjugo meter från en levande björn
35. Varit på en tyst retreat (Jag har däremot spelat en snacksalig person som åkte till ett tyst retreat och höll klaffen dagtid, men pratade i sömnen…)
36. Lärt dig själv ett språk
37. Haft tillräckligt mycket pengar för att känna dig nöjd (det har jag så fort jag har lite sparpengar. Jag är nöjd med rätt så lite.)
38. Sett det lutande tornet i Pisa i verkligheten
39. Klättrat på en bergvägg
40. Sett Michelangelos David i verkligheten
41. Sjungit karaoke
42. Badat i en varm källa
43. Betalat ett mål mat åt en okänd
44. Besökt ett afrikanskt land söder om Sahara
45. Tagit en månskenspromenad på stranden
46. Åkt ambulans (både som den som behöver hjälp och sällskap till någon.)
47. Fått ditt porträtt målat (Haha, ja. Av en känd konstnär, faktiskt. Dessutom har jag blivit skulpterad i plast.)
48. Varit på djuphavsfiske
49. Sett Sixtinska Kapellet i verkligheten
50. Varit högst upp i Eiffeltornet
51. Snorklat eller dykt
52. Kissat i regnet (sommarstuga, sommarstuga, sommarstuga! En morgonkiss när man inte orkar gå till dasset. Åh.)
53. Lekt i leran
54. Varit på drive-in bio
55. Varit med i en film (som på fråga ett: Well… duh.)
56. Besökt Kinesiska Muren
57. Startat ett företag
58. Tagit en lektion i kampsport (judo och taekwondo)
59. Besökt Ryssland
60. Arbetat i ett soppkök
61. Sålt scoutkakor
62. Varit på valskådning (inte med flit, men i somras när jag och Jakob åkte ut och fiskade såg vi en flock med vitvalar. Det var helt magiskt, overkligt. Ljudet av dem är helt omöjligt att beskriva.)
63. Fått blommor utan anledning
64. Gett blod (regelbundet.)
65. Hoppat fallskärm (kommer aldrig någonsin att bli aktuellt om inte mitt liv är i fara.)
66. Besökt ett koncentrationsläger
67. Skrivit ut en ogiltig check
68. Flugit helikopter
69. Sparat en favoritleksak från när du var barn
70. Sett norrsken
71. Ätit kaviar (inte Kalles, alltså)
72. Sytt ett lapptäcke
73. Snickrat en låda
74. Ridit en töltande islandshäst
75. Blivit avskedad
76. Sett vaktombytet i London.
77. Brutit ett ben
78. Suttit på en accelererande motorcykel
79. Sett Grand Canyon i verkligheten
80. Fått en bok utgiven
81. Ställt ut ett konstverk
83. Strövat i Jerusalem
84. Varit med på bild i tidningen
85. Läst hela Bibeln (jag har skummat den. Men det är mycket ditten som var son till datten som var son till dutten som gjorde att jag inte orkade läsa hela. Det är ett projekt jag kanske kommer igenom en dag, men jag har det inte som mål.)
86. Sett Manneken Pis i verkligheten (extra pluspoäng om det var i regnet, se nr 52)
87. Slaktat och berett ett djur (om fisk räknas som djur så… ja!)
88. Haft vattkoppor
89. Räddat någons liv
90. Varit stödperson eller stödfamilj för någon
91. Mött en känd person
92. Gått med i en bokklubb
93. Förlorat någon älskad
94. Fått barn
95. Bott på af Chapman
96. Simmat i Döda Havet
97. Varit med i en rättegång
98. Ägt en mobiltelefon
99. Blivit stungen av ett bi

Efter att ha fyllt i den här konstaterar jag att jag har gjort två tredjedelar av det som nämns. Jag tycker själv att det är rätt mycket.

Jeans från Acne (köpta 2005), skjorta från Indiska (köpt härom dagen), väst från Casch (köpt för så många år sedan att jag inte minns), boots från Zoë (köpta vintern 2007 tror jag). Smycket är en liten klocka på lång kedja, modell fickur.

Och nej, jag har inte jättekonstiga, krokiga ben, det ser bara ut så för att jag står lite skumt i höga klackar. Och, jo, jag har armar, tro det eller ej. Jag har bara maskerat dem på ett ytterst avancerat sätt.

Det är livsbejakande att springa. Godis är nyttigt i små mängder. Det finns ingenting verkligt som är lika skrämmande som det man kan tänka ut. Frisörschampo är värt pengarna hur dyrt det än är. Alla människor längtar efter att bli sedda, på ett eller annat sätt. Den bästa presenten som finns är böcker eller musik. Den största tryggheten man kan få i livet är andra människor. Den största skadan man kan utsättas för i livet är andra människor.

Folk tycker om havet för att vattnet och ljudet påminner om fostertiden i livmodern, det är betryggande och basalt, omslutande. De flesta människor behöver mer sömn än de får (eller tar sig). De flesta människor vill andra människor väl. DN är en bättre dagstidning än SvD. Att gå i terapi är att vilja ge sig själv bättre möjligheter att vara den man är. Fyra årstider är mycket roligare än två. Det är otroligt skönt att dansa. Man blir glad av att sjunga. Musik över huvud taget är beviset för människans förmåga till känsla, den har inget annat syfte, och är samtidigt ett bevis för människans oerhörda genialitet.

Allt människor gör, både det onda och det goda, gör vi i grund och botten för att vi vill bli

älskade

och det spelar ingen roll om det finns en gud eller inte, när det finns kärlek.

Casting för modelljobb, Stockholm igår. Väntrummet.

Två långbenta blondiner med modellagentur, 20-nånting år, helt bekväma och blaserade i linne och trosor.

En brunettaktris, snart 35 med lite celluliter och gråa hår, fullt påklädd så länge som möjligt på grund av viss känsla av bokstavligen brallorna nere, ytterst malplacé.

Haha. Som att mineralpuder skulle hjälpa. Ack, fåfänga.