Efter att ha läst det här hos fina Elisabeth fick jag plötsligt en minnes-flashback. Det har väl också att göra med gårdagens 30-dagars-inlägg och det där med mina drömmar. När jag var i tonåren drömde jag att min då åttaårige lillebror hade skrivit en bok. Det fick jag reda på genom att jag gick nerför en gata där folk strömmade fram i horder, trängandes, ivriga, förväntansfulla, och när jag frågade vart alla var på väg var det en kvinna som sade andfått Vet du inte? Din bror ska ju läsa högt ur sin bok! och med drömmars logik så visste jag då plötsligt att min bror hade skrivit en bok, och att titeln på den var “Allt man behöver veta om allting.” Så jag strömmade med massan ner till ett litet torg, och där, på ett podium, stod min åttaårige bror bak en talarstol, med en enormt tjock lunta uppslagen på den. Det var sådana mängder folk där att det var omöjligt att se var gruppen började eller slutade.

Folket hade tystnat. Min bror harklade sig lite högtidligt och sedan började han läsa ur boken, han lämnade paus mellan varje mening för att folk skulle hinna oooh:a och aaaaah:a klart innan han kläckte ur sig nästa  fantastiska vetskap på fantastisk insikt, och mitt i den där folkmassan stod jag och tänkte desperat hur har han fått reda på allt det här? HUR VET HAN DET HÄR?!

Där vaknade jag.

Och började gapskratta tills tårarna rann.

För i vaket tillstånd mindes jag ju de där otroliga klokskaperna, och den senaste som han hunnit läsa innan jag vaknade till, en som fått mig att tänka HUR VET HAN DET?! och randerat ett långt ooooooooh från den andäktiga publiken, det var:

GRÖNT… är en färg… som kan användas till mycket.

Jo, ja.