Ja. Rubriken här ovan mötte mina ögon när jag ögnade igenom dagens sökbegrepp som google skickat till mig och faktum är att jag tänkte hm. Ja, det är klart att folk kanske kan undra. Hur går det till? Gör de det på riktigt? Är det spännande? Eller äckligt? Och så vidare och så vidare. Så, mina vänner, nu ska jag berätta hur det går till när man knullar i en tvfilm (eller biofilm eller bara tv-program, för den delen, själva det färdiga formatet på materialet påverkar inte inspelningen stort. Om det inte är en porrfilm förstås, men jag utgår ifrån att ni vet att jag inte har någon erfarenhet av den mer, well, konkreta delen av filmknulleri.)
Först och främst. Det är ganska genant att spela in ett filmknull, av den enkla anledningen att man ska vara naken på jobbet och hångla med en kollega som någon annan har valt ut och folk ska titta på. Ja. Den biten av jobbet är faktiskt exakt lika absurd egentligen som att två människor som jobbar i ett kontorslandskap skulle göra det. Man måste hantera inte bara sin egen genans utan resten av teamets, alla de människor som ska pyssla med en. Låt mig berätta hur mitt senaste filmknull gick till.
Jag går till kostymavdelningen och får prova ett par olika hudfärgade stringtrosor. Ett par väljs ut och ovanpå dem får jag en morgonrock, samt sticka fötterna i ett par tofflor. Dags att bli sminkad. Jag och Kollega (också i morgonrock) möts i sminklogen och hälsar generat på varann. Sedan småpratar vi medan sminköserna kammar till oss till allmänt knullrufs och sminkar mig till att ha “svettats” ut ögonsmink. Hudfärgen på överkroppen ges också en touch-up och vi får rougeflammor både i ansikte och på hals.
Kollega och jag tofflar iväg till studion där vi är “hemma hos oss i sovrummet”. Där har det redan riggats klart med lampor och kamera och alla väntar bara på oss. I studion finns utöver oss regissör, FAD (vilket står för First Assistant Director men i verkligheten kallas inspelningsledare, sköter det praktiska), fotograf, B-fotograf, ljudkille, ljuskille, elektriker, scripta (håller ordning på manus och vad man gör när, så att man kan upprepa samma saker), kostymtjej, sminktjej, samt en del annat löst filmfolk som ordnar ditt och datt och den berömda killen med klappan. Alla är lite generade över att det är nakendag, vilket alla försöker dölja genom att vara VÄLDIGT avslappnade. Kollega och jag kliver ur våra morgonrockar och står där i hudfärgad stringtrosa respektive hudfärgad suspensoar. Alla skrattar så avspänt de kan. Kollega och jag kliver ner i sängen och försöker att tycka att det är helt normalt. Sedan börjar den tekniska biten och då börjar det kännas mer normalt. Kollega och regissör och jag lägger upp i vilken ordning saker och ting ska ske, var kameran ska ligga när så att vi ska kunna hångla loss och samtidigt ha koll på hur vi ska dölja våra hudfärgade kostymer (det är ju meningen att vi ska se helt nakna ut). Vi bestämmer ett litet schema helt enkelt, var och när repliker ska komma, respektive reaktioner. Sedan repeterar vi det först med bara oss, sedan med ljud och bild. Vi får ändra ett par saker. Sedan börjar vi spela in och gör ungefär ett tiotal tagningar innan det är dags att ändra glugg på kameran och göra alltihop ett antal gånger till.
Alltihop är förbluffande torrt och krasst, även om det är kul i all sin absurditet och vi skrattar en del. Eller för att säga konkret – nej, vi ligger inte med varann på riktigt, vi bara bluffar riktigt snyggt. Nej, vi blir inte kåta heller, vi bara bluffar riktigt snyggt. Mellan tagningarna fnissar vi jättemycket och efter ett tag känns det inte genant längre utan blir mest ännu en dag på jobbet. Det är fortfarande folk som fiffar med en på samma sätt som vanligt, det vill säga säger “väntavänta!” och ordnar med ens hår, till exempel, innan man ska hångla. Eller att fotografen säger “kan du skjuta rygg lite mer, det ser snyggt ut i bild”. Och mellan tagningarna när det fixas med skärpa och mäts avstånd diskuterar Kollega och jag att hans son har börjat gå och hur det är att träffa svärföräldrar. När regissören är nöjd och det hela är över sätter vi på oss morgonrockarna och tofflar tillbaka till kostym för att byta om till nästa scen innan vi äter lunch.
Kort och gott. Att “knulla i tvfilm” är bara en dag på jobbet. Några frågor på det?
november 28, 2010 at 10:53 f m
Loligt.
november 28, 2010 at 8:55 e m
Näe, jag har verkligen inga frågor på det. Intressant beskrivning, stämmer ungefär med vad man kan föreställa sig.
Det som alltid förbluffar mig är att manusförfattare/regissörer av idag och i och för sig sedan länge ENVISAS med att ha med den här typen av scener i så gott som varenda film. Vem blir inte trött på fejkat stön och stånk och just “generande” sängkammarscenere där man känner sig som en ofrivillig Peeping Tom.
Ibland önskar jag mig 40-talsfilmscenerna där en kyss sakta tonade ut i något man själv fick föreställa sig. Din beskrivning av hur det går till är ju dessutom så avtändande den kan bli:-) Men heja dig för att du gör det. Själv skulle jag i motsvarande sits helt avstå.
november 30, 2010 at 2:42 e m
Vet du, jag tänker att det går i linje med det där “naturalism”-tänket. Jag tror väl heller inte alltid att knullscenerna egentligen tillför så mycket. Man kan också göra det så mycket mer stilistiskt och fantasieggande, Susanne Biers “Efter bröllopet” har ett par ganska underbara näranäranära-bilder av hand som stryker hud, små hårstrån på armar, sånt. Otroligt mycket mer erotiskt, faktiskt, än låtsas-humpa-humpa.
Men nej, jag har inget emot att göra själva scenerna. Ärligt talat är det inte särskilt intimt, det känns värre att visa annat än kroppen tycker jag.
november 28, 2010 at 11:04 e m
Hear, hear. Angående monets inlägg alltså. De filmknull jag upplevt som remotely upphetsande är otroligt få. Och de såg jag nog före 20 års ålder, om jag tänker efter. De flesta är bara genanta.
november 29, 2010 at 11:26 f m
Jag sitter mest och funderar på hur det skulle kännas att se sin partner där, i sängen med en skitsnygg motspelerska.
Annat som jag funderar på är hur vissa faktiskt ser ut att gråta på riktigt. Kanske tar man fram sånt som gjort en arg och ledsen och passar på att släppa ut det? Veckans gråt?
november 30, 2010 at 2:44 e m
Ibland gråter man på riktigt, men nej, det är väldigt sällan privat. Inte för mig i alla fall, andra kanske gör så. I mitt fall handlar det om en blandning av ren teknik och inlevelseförmåga. Scener där man ska gråta handlar ju oftast om väldigt jobbiga saker. Sedan finns det en teknik för att liksom göra sig “tillgänglig” för gråt, och då kommer det ganska lätt.
Den andra frågan får du nog fråga Jakob om hur det känns…
november 30, 2010 at 2:58 e m
Jeg kan forsikre om at det kjennes helt avspent ut – som å få noen hjem fra jobb, rett og slett. Dessuten er den man ser på film, uansett hva partneren gjør på film, ikke den man har hjemme, eller går kveldstur med, eller har sex med, eller krangler med, eller plukker solbær med. Selvsagt kan jeg kjenne igjen fakter og ansiktsuttrykk, men det er likevel en annen. Mer enn én gang under f.eks. en tv-serie satt jeg og sa halvhøyt: “Men hvorfor gjorde hun dét?? Var dét så lurt?” Rollefiguren, altså. Den ekte sitter i sofaen og spiser chips og er en helt annen.
november 30, 2010 at 3:18 e m
november 30, 2010 at 5:28 f m
Nej, inga frågor på det … utom att … man är ju ändå ganska intiiima. Då måste det ju bli lättare att bli förälskad på “jobbet” så att säga. Det händer ju i de flesta kontorslandskap. Och då får man ju inte ens kyssa varan
Kram!
november 30, 2010 at 2:46 e m
Klart att folk blir förälskade på jobbet, det händer ju som du skriver överallt. Men nej, det händer inte lättare för att man kysser varann, jag har själv aldrig blivit kär i en motspelare. Men i en fotograf, till exempel, och en ljudkille. Precis som överallt annars är mitt jobb en arena för att träffa nya människor på ett självklart sätt, och klart att vissa blir intresserade av varann.
Men själva kyssandet/hånglandet/låtsasknullandet känns som sagt inte särskilt intimt. Mest lite komiskt.