År 2010 är alldeles strax över. Jag är nyduschad och nyparfymerad och iklädd kjol och blus, trots att vi inte ska någonstans utan bara vara hemma. Men jag sitter och tänker över året som varit, detta märkliga, innehållsrika år. Det har varit så mycket. Jag kan inte ens skriva om det riktigt, märker jag, eftersom det har varit allt från fantastiska toppar till tunga, djupa dalar. Jag har rest fram och tillbaka, hit och dit. I år har jag varit i Norge, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland och Egypten. Jag har startat företag, fått två nya yrkesroller och blivit sambo. Jag har sett valar, sprängt en uer och renoverat Jakobs gamla hus. Jag har blivit rädd och väldigt ledsen och kämpat med min rädsla och min sorg. Jag har jobbat utomlands och nästan samtidigt blivit den som inte fick ett par fantastiska roller jag var på vippen att få. Jag har blivit lycklig och besviken och lycklig igen. Mimsan har fått barn och Låtsasbrorsan blivit riktigt förälskad, Bästisen rest över halva världen och Sociologen börjat koka in päron i konjak och jobbat för mycket. Emil orkade inte leva mer och Fideli lever så mycket att vi knappt hunnit ses. Och jag har tänkt och känt så mycket, och samtidigt för lite för att jag har haft så dåligt med tid. Jag har försummat min hälsa och mitt behov av utomhusluft och att gå fort. Jag har prioriterat min kärlek med allt det har inneburit.
Årets bästa: confit de canard på favoritrestaurangen i Paris, ”Göra gott” av Trude Marstein, Leonard Cohen i Globen, ”In treatment” med den ljuvlige Gabriel Byrne, Pål Sverre Valheim Hagen, skidor, långa bilresor, större ekonomisk trygghet, försoning, vänner, kärlek.
Jag ska för en gångs skull ge några nyårslöften.
År 2011 ska jag: vila mer. Vara ute mer. Få tillbaka en riktig vardagsrutin, med mat och sömn, jobb och fritid i en bra balans. Göra en riktig fotvandring, något i stil med en vecka utmed Lykiska leden. Prioritera vännerna bättre. Omarbeta första romanen för en ny bedömning.
År 2011 vill jag: få en ordentlig filmroll som innebär en konstnärlig utmaning. Hitta en trerumslägenhet med vettig hyra så att vi får ett arbetsrum och mer plats. Känna mig friskare. Avsluta roman nummer två.
Vi åkte skidor. En van norrman med vallade skidor med stålkanter och en vingelsvenska på vallningsfria nybörjarskidor.
Jag varken ramlade eller fick näsblod, inte en enda gång faktiskt (men jag stannade och samlade mig så fort det var dags för ett litet utförslut, en sväng eller hutammetusan – ett svängande utförslut). Däremot blev jag supersvettflåsig medan Jakob såg ut som att han bara gått en liten behagfull promenad som ger färg på kinderna. Well. Man kan inte göra allt här i livet med stil.
Men man kan se till att ha kul medan man är helt stillös.
Arthur kliver av tåget och rättar till hatten innan han byter den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek till höger hand. Framför honom svär en tonåring så högt i mobiltelefonen att Arthur blir ett mellanting av generad och förnärmad, vilket leder till att han nästan fryser fast på stället och det är på intet vis populärt, det betyder att han hamnar i vägen för den lilla familjen som ska lyfta ner barnvagnen. Han kliver genast åt sidan och ursäktar sig med att lyfta en aning på hatten, men den lilla familjen har fullt upp med sitt, barnvagnen är stor och otymplig och dess mycket lilla innehavare skriker med lungkapacitet som verkar alldeles oproportionerligt kraftfull för en så liten figur. Det är väldigt många år sedan Arthur hade något att göra med en så liten människa och han hade hunnit glömma att de kunde låta så mycket, men under den här tågresan har han blivit alldeles tillräckligt påmind. Han ser ogillande på de båda föräldrarna som inte kunnat få tyst på sin telning, men när han ser moderns trötta ansikte blidkas han en aning och tänker jaja. Det är ganska ofta nuförtiden Arthur tänker jaja. Det är som att det där med precision och kunskap, det har blivit mindre viktigt med åren, det är inte så många människor som förstår sig på tillvaron längre, och framför allt är det inte så många som förmår tämja den. Det är lika mycket hets som hafs numera, och för att inte bli alldeles komplett kuckeliku är det alltsomoftast bäst att bara tänka jaja.
Arthur går genom stationshuset med ett fast grepp om den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek, kliver ut på Vasagatan och ignorerar taxibilarna till vänster. Inte ska han behöva åka taxi, trots att det är många år sedan han var i Stockholm. Det är mycket folk överallt men inte fler än i New York. Ingenstans i världen är de fler än i New York. Jo, förstås, i Tokyo, men där tillbringade Arthur bara några korta mycket berusade dygn och minns inte mer än själva hotellrummet, den unga kvinnans mycket små bröst och hur hon gnydde när han bet i dem, så det räknas inte riktigt. Det är fortfarande New York som är den största staden med det största livet. Stockholm är inte mer än en liten leverfläck på Guds rumpa i jämförelse, men det Arthur inte tänker, och det han heller inte skulle erkänna för sig själv, är att det faktiskt är tillräckligt stort för att skrämma honom. Han skulle aldrig säga det högt, men han är inte osårbar längre, han vet att han kan dö. Han vet inte bara att han kan utan att han faktiskt kommer att göra det, och det är en tanke han inte ens kan tänka jaja om.
Arthur slirar en aning i snömodden, hans skor är inte lämpade för vädret. Han har för lite kläder på sig allt som allt, känner han, det isar mot låren under de skräddade byxorna. Arthur har aldrig använt långkalsonger och tänker inte börja nu. Han hade hunnit glömma hur kallt det kan bli i Sverige på vintrarna, denna juldag är inget undantag. Han ser på sin klocka. Den visar att klockan är fyra, han har gott om tid. De har bjudit in till klockan fem, barnen ska hinna få sitt i form av Kalle Anka och julklappar innan han dyker upp. Det är ytterligare en sak han inte vet om han ska vara tacksam eller förnärmad över, att de inte räknar med att han ska ha med sig julklappar till barnen eller tycka att det är roande att se på medan de öppnar dem. Det är en sådan där sak han tänker jaja om. Oavsett är det förstås en lättnad att inte behöva fundera över vad man ska köpa till barn man inte känner.
Arthur har aldrig riktigt varit bekväm med barn. De har helt enkelt inte varit någon större del av hans liv. Det var förstås den där kvinnan i Paraguay som hade den där lilla flickan med flätor, hon som inte vågade prata när Arthur stannat över natten utan blygt gömde sitt ansikte bakom moderns arm och grät. Och det var hon finskan med de två pojkarna, hon som hade en man någonstans ute på sjön, hon som korthugget sade åt pojkarna något Arthur inte förstod men förstod andemeningen i när de ryckte i den låsta sovrumsdörren. Det fanns säkert fler, men det är dem han minns eftersom han träffade deras mödrar under en något längre period. Han lärde sig aldrig deras namn och han skulle inte ha känt igen dem på gatan. Det var bara de tre. Och så är det Thomas, nu då.
Thomas bor på en lugn sidogata i närheten av Östermalmstorg. Stående ute på gatan, utan att huttra (Arthur har en viljekraft som övertriumfar de kroppsliga behoven och är stolt över det) ser Arthur upp mot fönstren. Eftersom han inte känner Thomas vet han inte vilket fönster det kan tänkas vara, vilken smak Thomas och hans fru har, eller vad det är för hem han ska in i. I den grönbrunrutiga väskan av mycket moderat storlek finns inga presenter vare sig till vuxna eller barn, där finns bara en välstruken pyjamas, några rena underbyxor, en undertröja, en skjorta och en slips. Samt en necessär med rakdon och toalettsaker. Arthur har bokat rum på ett hotell i närheten men känner olust inför att lämna av väskan, han tar den hellre med sig på besöket. Den kan antagligen tjäna som en liten tagg under foten för att så fort som möjligt komma därifrån.
Arthur trycker koden och dörren ssssummmmar och öppnas när han trycker upp den. Han vet redan att Thomas och hans fru bor på tredje våningen, men glider ändå med blicken över deras efternamn på den lilla tavlan vid porten. Det finns ingen hiss. Arthur går i jämn och stadig takt uppför trapporna, bestämmer sig för att inte låta kroppen flåsa, alltså gör den inte det. När han står utanför dörren står han stilla en lång stund för att den påtvingat lugna andningen ska kännas oansträngd. Spegeldörren i mörkt trä är prydd med en enriskrans med glitter och rönnbär. Arthur ger ringklockan två bestämda, korta ringningar, sedan byter han hand så att han återigen håller väskan i höger medan han lyssnar på de lätta stegen som närmar sig där inne.
Dörren öppnas av en liten flicka, hon ser ut att vara ungefär sex-sju år. Hon hänger i dörrhandtaget och stirrar på Arthur utan att säga ett ord. Arthur stirrar tillbaka. Han klarar inte av att bryta hennes blick, hon är enveten, den lilla, nästan lika enveten som han själv, eller värre. Så närmar sig andra steg, tyngre, större. Med ögonen fortfarande fästa i den lilla flickans hör Arthur rösten som säger Hej, Arthur. Välkommen, och med en uppamning av viljekraften bryter Arthur den lillas styrka och lyfter blicken, fortsätter lyfta den, Thomas är längre än han själv vilket faktiskt känns förvånande. Så finner han sig se in i ett ansikte som är mycket, mycket välbekant, faktiskt så välbekant att det är skrämmande och det inte finns något annat att tänka än jaja.
Arthur minns inte hur de kommer fram till köksbordet eller att han ovant nog tar av sig skorna. Plötsligt sitter de bara där, det känns kyligt om strumpfötterna, barnen springer in med jämna mellanrum och bligar under luggar eller fnittrar, Thomas säger inte åt dem, men deras mor kommer och hämtar dem varje gång. Thomas fru är vacker, en fyllig, välformad kvinna med markerad amorbåge och ett underbart flygigt hår. Arthur glider med blicken över henne varje gång hon dyker upp, men lyckas inte få tag i det välbekanta välbehaget kvinnor av den sorten brukar ge honom. Han har fortfarande inte sagt mycket. Inte Thomas heller. De sitter tysta mitt emot varandra med var sin kopp glögg och Arthur tänker mest att han fryser om fötterna ända tills Thomas ger ifrån sig något som är en blandning mellan ett skratt och en fnysning.
”Ja, det är väl ingen större tvekan längre, eller vad säger du?” säger han när Arthur tittar in i de där skrämmande välbekanta ögonen. ”Nej, det är väl inte det”, medger Arthur motvilligt. De sitter tysta en stund till och lyssnar på ljuden från tv:n i rummet intill innan Thomas säger med en axelryckning: ”Så hur tänker du nu då?”
Arthur vet inte vad han ska tänka. För första gången i livet undrar han om det där med kunskap och precision, om det är en illusion och alltid har varit en illusion. För här sitter han, mitt emot en man som alldeles uppenbart är hans son, Thomas är en blåkopia av honom själv och han har ingen aning om vad han ska göra med den vetskapen. Han vet inte om han bara borde gå, eller om han borde tacka för besöket, för möjligheten, för det liv som Thomas erbjuder, men det är inga självklarheter.
”Jag har inget att erbjuda dig i gengäld”, säger Arthur fast och ser Thomas i ögonen, det känns som att se sig i en spegel av gamla minnen, en tid då mer var möjligt, då livet fortfarande fanns i sin oändlighet. ”Jag kommer inte att efterlämna dig något, jag äger inte den slags sentimentalitet.” Thomas skrattar till. ”Jaså”, säger han muntert, ”inte det. Där ser man.” Arthur undrar om det är något han borde förstå, men tänker jaja. Det är ingen idé. Den här världen vet han ingenting om. Thomas sitter tyst en stund innan han går upp och stänger dörren till köket. Han vänder sig mot Arthur igen, lutar sig mot dörren och lägger armarna i kors. ”Jag vill inte ha dina pengar. Jag behöver inte dig”, säger han sedan, och Arthur känner igen hans tonfall, han har använt det själv många gånger. ”Miriam tycker att jag är galen, jag är ju inte skyldig dig något.” Miriam? tänker Arthur förbryllat innan det slår honom, just det, frun ja, Miriam, just det. ”Hon har rätt”, fortsätter Thomas. ”Men det är inte det det handlar om för mig. Det här handlar inte om dig. Det handlar om mig. Jag vill veta vem du är, det är bara det. Och om det ska krävas lite ryggmärg av mig för att du ska leva länge nog för att jag ska ha ett hum om vem du är när du dör, då är jag beredd att ge dig det. Jag gör det inte för din skull. Du är inte min pappa för att du gjorde mamma med barn, det vet vi bägge två. Men du är mitt biologiska upphov, mina barns biologi kommer bland annat från dig. Jag vill göra ett krasst byte. Min ryggmärg mot din historia. Jag vill se bilder, jag vill veta var du kommer från. Tänk på saken, du. Så kan du väl ge besked när du vet.”
Thomas går ut ur köket och stänger dörren efter sig. Arthur sitter kvar vid bordet och försöker få tillbaka den där känslan av att kunna styra sin kropp med blotta viljestyrkan. Det går inte så bra, det är något underligt som tränger på, något som skakar, som verkar försöka tränga sig ut. Det är först när Arthur hör sig själv släppa ut ett hulkande som också tanken ramlar ut. Jösses. Jaja. Jösses. Jaja. Den där mannen, den där mannen, det är min son. Min son. Jaja. Jaja. Jaja.
Maten står i ugnen och vi går en promenad genom kvarteret, tittar in genom fönster där man ser människor förbereda mat, eller äta, eller lyfta upp barn på armen, det är ju det som är baksidan av de stora nyfunkisfönstren med mycket ljusinsläpp, att promenerande främlingar ser rakt in i ens hem. Vi går där och lovikkavanthåller varann i handen, stannar ibland och kysser med minusläppar och runt oss varvas det tomma mörka rum med rum där människorna på olika sätt firar jul. På balkongräckena blinkar juleljusen.
Det är bara två år sedan jag skrev det här. Och jag inser att jag på sätt och vis hade både fel och rätt. Ja, jag tycker väldigt mycket om julen, jag tycker om ljus och grandoft och mängder av mat och att sjunga med i Askungen-mössens sy-klänning-sång. Men jag behöver inte några stora åthävor eller familjer eller ens förutsägbara traditioner, jag behöver bara någon att hålla i handen, läsa högt för och låta dagen sakta gå framåt med. Jag var egentligen aldrig ensam, jag var bara väntande.
Och i morgon är det jul. Jag har redan fått sms från en av vännerna som vill slå ihjäl sin svägerska. Gammal fin jultradition, det där.
Själv sitter jag och äter kokt wienerkorv med toastsenap och dricker ett glas rödvin till det. Jakob agerar mr Claus i år och fixar allt annat, han har klätt gran och planerat meny och köpt spännande julklappar som han inte talar om vad det är i trots att jag gör till rösten och frågar på dålig norska hva har du kjøpt til gutten? eller agerar en liten fin bitsk haj vilket är ett slags internskämt som han i vanliga fall mjuknar av men inte nu. Stenhård, jag får vänta till i morgon.
God jul på er, mina vänner. Slå inte ihjäl era svägerskor.
Tre dagar i rad har jag träffat mina fina väninnor, Bästisen i fredags, Sociologen igår, Mulholland idag, och jag inser att jag har gjort för mycket annat lite för länge nu. Inte för att annat är dåligt, det är det förstås inte, det är jobb och jobb och… jobb, framför allt, som har legat i vägen, men när jag sitter där på tre olika caféer med tre människor som på olika sätt gör det så varmt i mig tänker jag att det i alla fall är dumt tänkt att låta det ligga i vägen. Jag har fantastiska vänner som jag löser alla slags problem med och skrattar så det rungar i taken med och tillsammans värmer och värnar vi världen. Det är en prioritet, det ska vara en prioritet.
Jag lovar mig det tillsammans med att jag måste komma ut mer. Att bli företagare är inte bra för friluftslivet, tro mig.
Dagens moment: när Mulholland mitt i en helt annan mening där vi skrattar efter att ha pratat om en riktig posör och jag sagt ursäkta medan jag kräks lite längst bak i munnen helt plötsligt kramar mig hårt och med munnen mot min kind säger jag tycker så mycket om dig! och jag svarar och jag tycker så mycket om DIG! mot hennes kind och så skiljs vi åt och hon kliver av tvärbanan och när hon går förbi fönstret där på perrongen vinkar vi och en liten stund lägger vi handflatorna mot varann med tvärbanetågets glasruta emellan. Sedan vinkar vi igen och jag åker vidare hemåt med hjärtat alldeles fullt.
Idag, däremot, har världen varit en enda stor snödimma. Jag har pulsat omkring i stan i timtal, köpt julklappar och hetsat omkring, och ändå inte hunnit hälften av allt det där som stod på listan. Det är väl precis som det ska vara, alltså.
Jag funderar också på om jag ska gå på det här eller inte.
Trots den konstfärdiga inbjudan känns det inte helt självklart att det är ett privilegium att bli bjuden. Man blir ju nämligen ”bjuden” till guldbaggegalan, är man inte en av de nominerade betalar man för sig, och det kostar nästan 1200 kr. Dessutom kanske man vill gå två. Då betalar man alltså 2400 för att gå på företagsfest. Vet inte riktigt om jag tycker att det är värt det i år. Vi får se. Jag har fortfarande inte fattat varför det är så dyrt, men det kan ju ha att göra med att inbjudningarna uppenbarligen designas för MASSOR av pengar. Hahaha. Haha. Hah.
Men rosa streck på himlen och kala trädgrenar, det är helt gratis och tillgängligt för alla. Titta upp bara.
Det finns faktiskt nästan ingenting som gör mig så uppgiven som det här att man inte får ha sina saker i fred.
Jag tänkte parkera om bilen som i söndags kväll hamnade en gata bort för att alla platser på vår gata var upptagna, jag promenerar bort i stora vinterkängor och min nya uuuunderbara vinterjacka som känns som att ha på sig en stor varm kram och inser till min förvåning att bilen stått olåst. (Detta insågs genom att jag alltså en lång stund stod och ryckte i dörren och trodde att den frusit fast efter att jag ”låst upp” den innan jag fick snilleblixten att försöka igen med nyckeln.) När jag då kliver in i bilen ser jag att rattlåset ligger på passagerarsätet, whattefuck? Det satt ju på ratten när vi lämnade bilen? Eller gjorde det inte det? (Fortfarande har polletten alltså inte trillat ner.) Jag sätter mig i förarsätet och ska sätta i nyckeln när jag inser att det inte finns någonstans att sätta i nyckeln. Där tändningslåset ska vara är det bara trasig plast och ett tomt, gapande hål. En lång stund sitter jag bara och stirrar på ruinen medan mina små hjärnceller långsamt, långsamt processar det de ser, och sedan. Sedan när det äntligen gått in att jag har haft inbrott igen (IGEN!!!) så blir jag så uppgiven och förbannad och ledsen att jag både börjar sucka och svära och gråta alldeles samtidigt. Jag känner på ratten. Den är helt orörlig. Antagligen har rattlåset faktiskt gjort sitt, så när de slet bort det, bröts rattaxeln sönder och gjorde bilen obrukbar. Bilen är helt obrukbar. Lite mer hulk.
Sedan ser jag mig om i röran. Bilens instruktions- och servicebok ligger utslängda på golvet och ägarbevis och försäkringspapper också. GPS:en är borta, FM-radiosändaren är borta, och det märkligaste av allt, alla cd-skivorna är borta, köpta som hembrända blandningar. Jag blir skitledsen av att bilåkar-cd:n med stampa-takten-medan-man-åker-musik jag brände till Jakob första gången jag var och hälsade på honom förra året är försvunnen. Jag hade ritat på den, en sur älg bland annat. Den är borta, varför snor nån en cd-skiva med en sur älg på som inte är värd något för någon annan än oss? Jag fattar det inte.
En hempromenad och ett upprört näsblod senare sätter jag igång att ringa. Hej Jakob, förlåt att jag stör middagen hos din syster, vi har haft inbrott i bilen, ja, jag försöker vara lugn, gulle. Vad var det för märke på GPS:en? Hej polisen, jag har haft inbrott i bilen, de stal en del saker och bilen går inte att köra men den står kvar, ja, suck, jag skriver ner numret på anmälan här ja. Hej försäkringsbolaget, bilen ja. Mhm. Bärgningsservice säger du, vad bra, tack. Hej bilverkstan, kan ni ta emot en trasig bil och försöka fixa den, fint, tack. Hej bärgningsservicen, du kommer om tio minuter alltså, toppen, jag möter dig vid bilen.
Bärgaren är en kvinna i femtioårsåldern och faktiskt precis så manhaftig som man klichéartat tänker sig att en bärgarkvinna ska vara vilket är lite coolt. Hon är snäll, erbjuder mig att sitta i bärgningsbilen för att det är kallt medan hon får loss bilen i sidled (det går ju inte att vrida på ratten så hon får dra den rakt ut bara från luckan mellan två andra parkerade bilar) och så säger hon att det nog finns en risk att verkstan kommer att föreslå skrotning eftersom hela rattaxeln är så kaputt. Bilen är tretton år gammal och det blir nog inte prisvärt att reparera den. Så jag står och tittar på fina bilen som jag varit så glad för, som inte har en gnutta rost och som gått igenom besiktningen utan en enda anmärkning och kört många långa mil utan att knorra, och känner att jag hoppas att biltjuven drabbas av diverse olika gudomliga straff som till exempel en långvarig och smärtsam diarré eller möjligen ett brott på lårbenshalsen som läker snett.
Jag hoppas att det finns karma som ska väga upp för det här på bästa möjliga sätt.
Igår pratade jag med henne. Lite mer än ett halvår efter att jag skrev det inlägget fick hon remiss till en läkare som ställde henne i operationskö, och efter drygt ett års väntan fick hon sin operation. Medan jag var i Egypten gjorde hon det, det vill säga för drygt två veckor sedan.
På två veckor har hon gått ner 21 kilo. 21 kilo!!
Jag kan inte föreställa mig det på något annat sätt än som den där drömmen jag ofta haft om henne, återkommande. Där vi av något skäl är i en simhall, oavsett vilket, vi har badkläder på oss eller är nakna, och Ina duschar medan vi pratar med varann. Och medan hon duschar ser jag plötsligt hur hon börjar smälta i konturerna, smälta och rinna bort, och när hon kliver ur duschen har hon liksom klivit ur sig själv och blivit den där Ina inuti, den riktiga Ina som plötsligt kommit loss, och jag blir så glad att jag börjar gråta. I min dröm ler hon bara och säger ”men det är ju jag, det har ju alltid varit jag.”
Det enda jag saknar från att gå i skolan är luciafirandena. Sjungandet, harmonierna i de välkända melodierna. Den här har alltid varit min favorit. Jag kan alla stämmorna i det klassiska arrangemanget.
- Hon vill mig väl, jag vet ju det. Men ändå, när hon ser på mig med de där bekymrade ögonen och säger att det inte är bra att sörja något på det sättet jag gör, att han inte är värd min längtan, att jag inte ska behöva kämpa på det viset, att det borde vara lättare… jag vet inte.
- Men vad betyder lättare, då? Vad är egentligen lätt, vad betyder det?
- Exakt! Det finns ju flera sidor. Med honom blir jag någon jag tycker om, jag blir flickig och varm och öppen. Det är en slags lätt. Det betyder faktiskt också något. Jag tänker att bara för att något är mindre komplicerat, behöver det inte vara lättare. Det beror väl på. Om han är komplicerad, men viljan till samarbete finns så blir ju livet kanske inte lättare, men det blir mer intressant. Men någon som är okomplicerad tror jag inte att jag skulle kunna dras till, jag är ju själv komplicerad.
- Jag förstår hur du menar. Jag tror bara att det är svårt ibland att veta var gränsen går för vad som är komplicerat och vad som faktiskt är destruktivt.
- Han hörde inte av sig innan han åkte till USA.
- Han mår inte bra. Låt honom åka.
- Tycker du inte att jag ska höra av mig? Jag tänker på honom hela tiden.
- Jag tycker att du ska försöka vila i att han tänker på dig också. Bara för att han har åkt försvinner du inte ur hans medvetande, det kan jag lova dig. Lita på det.
Igår när vi var på väg hem från teatern såg jag tre tonåringar på tunnelbanan, en tjej och två killar. Tidiga tonåren, den där åldern där allt fortfarande är nytt, där man kanske inte ens blivit kysst eller själv kysst ännu, men där så enormt mycket tid och energi går åt till att tänka på det, på hur det känns, träna på sin arm, eller hand, jag lovar om du håller ihop tummen och pekfingret så är det som en mun man kan träna där sade C, och jag undrade om det var som det var i Starlet, att det liksom skulle pingla lite i en, kännas på något sätt som var nytt, Det Nya Sättet.
De där tonåringarna stod vid tågets dörrar och flickan pratade, hon berättade att en av hennes vänner ringt och att hon låtsats att hon inte var hon, att kompisen först sade meh lägg avrå och sedan blev osäker, lade på och ringde igen och alltihop upprepades. Pojkarna lyssnade, flickan skrattade, en av pojkarna sade något som gjorde henne lite sårat irriterad, hon gick och satte sig, och pojkarna blev kvar, närmade sig varann och den ene gjorde en gest med armen med knuten näve, en liten dunk, en gest som knappast går att misstolka, och flickan flickan flickan, jag vet inte. Men det var inte som Starlet. Det var det aldrig för mig heller.
Starlet, herregud. Jag minns mina nattliga sexdrömmar som tonåring. Något mer frustrerande kan man inte föreställa sig, det var fullständigt gränslös tung galenupphetsning och någon man utan ansikte och det fanns alltid något i vägen, så det blev aldrig fullbordat, jag flämtade och försökte och grep efter honom vem han nu än var men fick aldrig fick inte fick liksom inte TAG och det var en svettig jakt på något och inte fan visste jag vad det var, men det var definitivt inte Starlet. På dagtid visste jag fortfarande inget om det där tunga, det tog ett par år till, men jag tror att jag på något vis alltid har vetat att som det var i Starlet inte var för mig.
Han som faktiskt heter Khaled (hans bror heter Mohammed vet vi nu) tutar glatt när han kommer för att hämta upp oss och polisen som vaksamt hållit ett öga på oss där vi har stått och väntat lyfter på hakan för att visa att det är ok. Vi hoppar in i taxin och det känns som att möta en gammal bekant. Khaled är på gott humör idag också. Det är inte så underligt. När han berättar vad en månadslön här i Egypten kan vara inser jag att summan vi tänker betala honom för dagens åkande är nästan en tredjedel av den summan.
Vi har på oss moskévänliga kläder, det vill säga, Jakob har t-shirt och jeans medan jag som är kvinna har vida kläder som täcker armar och ben och har svept in hår och huvud i en grön sidenscarf. Det känns lite koko, men när vi är framme känns det plötsligt mycket bra att ha tänkt till innan och visa respekt. Jag är nämligen absolut enda kvinnan där och männen som skyndar förbi in mot moskén ögnar mig snabbt, men lägger ingen vikt vid mig. Khaled säger glatt att vi kan titta på byggnaden, det tar högst en kvart, sedan försvinner också han in för att be med de andra. Böneutropen från ett av de höga tornen har redan börjat.
Byggnaden är helt makalös. Det är en av de största moskéerna i området, och den ligger i en del av Sharm El-Sheikh som skiljer sig en hel del från de putsade hotellfasaderna. Runt moskén ligger slitna lägenhetshus, i ett av dem bor för tillfället Khaled och hans bror tillsammans med några andra taxichaufförer. Ingen av egyptierna som jobbar i Sharm bor egentligen i Sharm. Det är nog egentligen först här, stående på torget framför moskéns entré, som jag inser skillnaden i liv. Det är en enda stor uppsamlingsplats för män vars fruar och barn lever någon annan stans, och i stället har de varje dag blottat västerländskt kött för ögonen. De lever enligt tron att det inte är bra för kvinnor att visa mer än ansikte och händer, och hela dagarna ser de västerländska kvinnor i bikini. Jag undrar plötsligt vad den där killen som sade något till mig på arabiska efter att jag duschat av mig havssalt egentligen sade, men inser också att jag nog inte vill veta det. Faktiskt.
Vi går upp bredvid moskén, där ännu en ingång finns, runt den står skor och tofflor av olika slag. När Khaled kommer ut erbjuder han sig att ta några bilder inne i moskén, det märks att han är stolt över att den är vacker, och vi tackar. När han kommer ut för andra gången tar han ett kort av oss också innan han berättar hur det går till, de fem bönerna, tvättandet av händer, fötter, ansikte och hår innan man går in i moskén. När vi går ler han inte längre, utan säger bara people come here and they so afraid of arabs, but we just come here to pray. I take you here in peace, we want peace och jag förstår honom så väl. Skuggan över ansiktet.
På väg tillbaka till vårt hotell är han munter igen och berättar om alla sina bröder och alla deras söner. Mohammed, Ahmed och Hassan har alla var sin fru och två eller tre söner. Han själv ska få en dotter, tror han. Och jag säger first girl in the family! och han svarar we muslim like boys, because girls can not work. If you can only show face and hands, how can you work? Sedan förklarar han att för en bra muslimsk flicka är det där inget problem. Det har varit så i över tusen år.
Inne på hotellet igen tar jag upp kameran och tittar på bilden av mig och Jakob på moskéns område. Jakob är sig lik. Jag ser ut som en formlös tant med sjalett. Jag tar av mig den vida skjortan och drar på mig en åtsittande, båtringad t-shirt.
