Det finns faktiskt nästan ingenting som gör mig så uppgiven som det här att man inte får ha sina saker i fred.

Jag tänkte parkera om bilen som i söndags kväll hamnade en gata bort för att alla platser på vår gata var upptagna, jag promenerar bort i stora vinterkängor och min nya uuuunderbara vinterjacka som känns som att ha på sig en stor varm kram och inser till min förvåning att bilen stått olåst. (Detta insågs genom att jag alltså en lång stund stod och ryckte i dörren och trodde att den frusit fast efter att jag “låst upp” den innan jag fick snilleblixten att försöka igen med nyckeln.) När jag då kliver in i bilen ser jag att rattlåset ligger på passagerarsätet, whattefuck? Det satt ju på ratten när vi lämnade bilen? Eller gjorde det inte det? (Fortfarande har polletten alltså inte trillat ner.) Jag sätter mig i förarsätet och ska sätta i nyckeln när jag inser att det inte finns någonstans att sätta i nyckeln. Där tändningslåset ska vara är det bara trasig plast och ett tomt, gapande hål. En lång stund sitter jag bara och stirrar på ruinen medan mina små hjärnceller långsamt, långsamt processar det de ser, och sedan. Sedan när det äntligen gått in att jag har haft inbrott igen (IGEN!!!) så blir jag så uppgiven och förbannad och ledsen att jag både börjar sucka och svära och gråta alldeles samtidigt. Jag känner på ratten. Den är helt orörlig. Antagligen har rattlåset faktiskt gjort sitt, så när de slet bort det, bröts rattaxeln sönder och gjorde bilen obrukbar. Bilen är helt obrukbar. Lite mer hulk.

Sedan ser jag mig om i röran. Bilens instruktions- och servicebok ligger utslängda på golvet och ägarbevis och försäkringspapper också. GPS:en är borta, FM-radiosändaren är borta, och det märkligaste av allt, alla cd-skivorna är borta, köpta som hembrända blandningar. Jag blir skitledsen av att bilåkar-cd:n med stampa-takten-medan-man-åker-musik jag brände till Jakob första gången jag var och hälsade på honom förra året är försvunnen. Jag hade ritat på den, en sur älg bland annat. Den är borta, varför snor nån en cd-skiva med en sur älg på som inte är värd något för någon annan än oss? Jag fattar det inte.

En hempromenad och ett upprört näsblod senare sätter jag igång att ringa. Hej Jakob, förlåt att jag stör middagen hos din syster, vi har haft inbrott i bilen, ja, jag försöker vara lugn, gulle. Vad var det för märke på GPS:en? Hej polisen, jag har haft inbrott i bilen, de stal en del saker och bilen går inte att köra men den står kvar, ja, suck, jag skriver ner numret på anmälan här ja. Hej försäkringsbolaget, bilen ja. Mhm. Bärgningsservice säger du, vad bra, tack. Hej bilverkstan, kan ni ta emot en trasig bil och försöka fixa den, fint, tack. Hej bärgningsservicen, du kommer om tio minuter alltså, toppen, jag möter dig vid bilen.

Bärgaren är en kvinna i femtioårsåldern och faktiskt precis så manhaftig som man klichéartat tänker sig att en bärgarkvinna ska vara vilket är lite coolt. Hon är snäll, erbjuder mig att sitta i bärgningsbilen för att det är kallt medan hon får loss bilen i sidled (det går ju inte att vrida på ratten så hon får dra den rakt ut bara från luckan mellan två andra parkerade bilar) och så säger hon att det nog finns en risk att verkstan kommer att föreslå skrotning eftersom hela rattaxeln är så kaputt. Bilen är tretton år gammal och det blir nog inte prisvärt att reparera den. Så jag står och tittar på fina bilen som jag varit så glad för, som inte har en gnutta rost och som gått igenom besiktningen utan en enda anmärkning och kört många långa mil utan att knorra, och känner att jag hoppas att biltjuven drabbas av diverse olika gudomliga straff som till exempel en långvarig och smärtsam diarré eller möjligen ett brott på lårbenshalsen som läker snett.

Jag hoppas att det finns karma som ska väga upp för det här på bästa möjliga sätt.