Maten står i ugnen och vi går en promenad genom kvarteret, tittar in genom fönster där man ser människor förbereda mat, eller äta, eller lyfta upp barn på armen, det är ju det som är baksidan av de stora nyfunkisfönstren med mycket ljusinsläpp, att promenerande främlingar ser rakt in i ens hem. Vi går där och lovikkavanthåller varann i handen, stannar ibland och kysser med minusläppar och runt oss varvas det tomma mörka rum med rum där människorna på olika sätt firar jul. På balkongräckena blinkar juleljusen.

Det är bara två år sedan jag skrev det här. Och jag inser att jag på sätt och vis hade både fel och rätt. Ja, jag tycker väldigt mycket om julen, jag tycker om ljus och grandoft och mängder av mat och att sjunga med i Askungen-mössens sy-klänning-sång. Men jag behöver inte några stora åthävor eller familjer eller ens förutsägbara traditioner, jag behöver bara någon att hålla i handen, läsa högt för och låta dagen sakta gå framåt med. Jag var egentligen aldrig ensam, jag var bara väntande.