Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Tre teaterföreställningar, två muséer, tre gallerier, ett litteraturhus, två antikvariat. Det är vad vi har hunnit med i Berlin på fyra dagar. I konstväg, alltså. Inte så illa, om jag får säga det själv. Men den här sista kvällen bestämde jag mig för att ta lugnet före kulturen, och lät de andra tre gå på teater utan mig. Jag packade ner mig i sängen i den lånade lägenheten med en kopp te, en snaps ur flaskan kräuter-halb-bitter, lebkuchen och en bok. Jag har slutat läsa för en stund sedan, tittar på bilderna jag har tagit i stället, tänker och smälter intrycken.

Den här staden. Jag är förälskad. Jag trodde inte, jag som är urtypen av frankofil, att något kunde klå Paris. Och det intressanta är att nu inser jag att det inte egentligen handlar om det heller. Paris är Paris och Berlin är Berlin, och det fungerar väl att likt en förälder älska flera barn på olika sätt med en lika häftig kärlek. Jag har gjort rum i en bit av mitt hjärta för den här märkvärdiga staden.

Den här staden osar. Den osar av historia, tung, grå och estetisk fullkommen historia. Den osar av konst, överallt denna konst från så många århundraden att det är en självklarhet för tyskarna. Och den osar av avgaser. Håret blir strävt av smuts och när man tvättar händerna efter att ha varit utomhus blir vattnet grått, lika DDR-grått som Volksbühne. Volksbühne, denna mastodont till teater från östtyska delen av Berlin, en helt annan sorts teater än något jag tidigare sett, med en skådespelarensemble under Castorf som känns tajt och samspelad och har en teaterenergi jag tycker mycket mycket om. Det är samtidigt alldeles bekant och alldeles obekant, språket är oförståeligt för mig men det känns som att jag borde förstå vad de säger, jag förstår ju. Märklig känsla.

Även om staden blivit ett igen är den fortfarande gjord av två, det känns. Även om Prenzlauer Berg och Hackesche Höfe är så trendiga att det svider är området annorlunda än Charlottenburg, där lägenheten ligger. Charlottenburg är det gamla väst, och det både syns och känns. Det är mindre graffiti, färre trasiga fasader. Ljusare. Dyrare.

Sedan finns också den andra känslan, den privata. Hemkänslan. Jag tror att det kanske har att göra med att vara här med tre andra jag delar ett slags själsligt hem med. Systersjälen, Skriverskan och Hjärtekrull, vi ser samma saker, vi går in på samma ställen och känner oss hemma där. Jag pratade länge med Skriverskan om det medan de andra två älgade en gata fram på jakt efter mat, att det finns saker som är viktigare än språk, som går över gränserna, som handlar om det igenkännbara, bekanta. Det som är hem i mig och hem i dig, och kanske också hem i andra. Sedan kan vi diskutera vilka tapeter våra väggar har och föredra olika färger, men vi bor i samma hus. Det är lätt att känna sig hemma när man känner igen sig själv. Det kanske låter abstrakt, men faktum är att det är otroligt konkret.

Jag satt under föreställningen av Die Soldaten och kände dig hålla min hand. Jag saknar dig.

Det är så mycket, finns förstås andra delar också, mycket lättare och vardagligare, som shopping på rea, otaliga koppar kaffe, fantastisk vietnamesisk mat, prat om Botox och päls och den pirrande glädjen över att få lära känna Hjärtekrull lite bättre, Hjärtekrull som jag tror är lite som jag, lite blyg och lite burdus på samma gång, lite ängslig och lite översvallande, och helt enkelt någon jag tycker om. Glädjen över att hitta stråk, hitta gatorna som man vill gå på, förtjusningen i en tunnelbana utan biljettspärr.

Jag är lite osammanhängande nu, jag vet det. Lite osorterad. Det blir lätt så när man är förälskad, känslan är svår att sätta ord på.

Jag har sett ”Svinalängorna”. Och den är bra. Den är ärlig och hård och mjuk. Och klart att jag kände igen. Framför allt kände jag igen hur det svider när kontrollen börjar försvinna som vuxen, hur man tar till småsaker som att rätta till en matta för att få tillbaka ordning när man blir rädd. Få. Tillbaka. Ordningen. Man säger inte snälla. Man kan inte, man har inte råd. Den där stränga hårdheten man utvecklar. Aj.

Försoning, försoning. Det är det enda som hjälper. Och kanske att få gråta en skvätt. Att kunna säga snälla. Och bli lyssnad på.

Jag tyckte att jag var så smart. Det brukar ju börja så. Med att man hittar flygbiljetter för 250 kronor och tänker ”äsch, inte gör det något att jag måste gå upp innan jag har somnat för att hinna med flyget om det är så billigt” och redan där har man tänkt första steget fel. Först och främst, med lite skatter och avgifter blev det drygt 400. Fortfarande värt, tänkte jag och var stolt. Det var andra steget fel.

För när man ska gå upp klockan tre, det inte går tunnelbana och man måste skrapa bilrutan på insidan för att se ut i 18 minusgrader, där känner man att… hm. Det här, det var kanske inte jättesmart. Att en av alla Stockholms broar dessutom hade broöppning och vi stod och väntade (ja, jag hade sällskap av trött men snäll sambo) i en kvart och alltså fick slira fram till flygbussen i alldeles för hög fart två minuter innan den skulle gå och få ett snorkigt det är förbjudet att köra här du vet det va av den där slags tjej som inte borde ha ett serviceyrke och sedan sitta hela den långa bussresan ut till Skavsta och fundera över varför man lite ursäktande svarar ja jag vet men jag var ju jätteförsenad i stället för ja oj vad farligt att en av bilarna här inte är en taxi din jävla surkäft låt mig bara kliva på, det är bara en liten bonus det. För henne.

Framme på Skavsta. Ryanair. Jag har aldrig flugit Ryanair innan. När man flyger Ryanair måste man göra alltalltallt själv. Man måste checka in hemma och skriva ut sitt boardingkort och ha med, annars kostar det 400 kronor på plats. Det gjorde jag. Duktigt. Man måste också kolla så att ens handbagage inte är större än 50 x 40 x 20 centimeter, annars måste man checka in det och det kostar 385 kr. Det gjorde jag. Duktigt och noggrannt med måttband. Det jag inte gjorde var att väga väskan. Det skulle jag ha gjort. För när man flyger Ryanair och inte tänkt sig ha med annat än handbagage, då får inte handbagaget väga mer än tio kilo, och i den enda väskan man får ha ska allt annat ligga, som till exempel handväska, dator, kamera och whatnot. När man väl har stoppat ner allt det i sin kabinväska, då väger den tydligen elva kilo. Förstås. Och eftersom jag inte hade lust att kasta något av handväska, dator, kamera och whatnot så var det bara att promenera bort till disken och checka in väskan för nämnda 385 kronor. Här ökade plötsligt resans pris till nästan det dubbla. Och eftersom väskan förstås måste checkas in på hemvägen också så var vi strax uppe i totalsumman 989 kronor för en tur-returtripp till Berlin.

Nu kan man ju hävda att det fortfarande är billigt. Och det ÄR det. Men nu vet jag också varför det är billigt att flyga Ryanair, utöver de här små – för att använda det lokala språket – aberen jag redan har nämnt. Det är för att planen är designade för pygméer. Jag är ju visserligen en ganska nätt dam, men jag är 1,73 cm lång och det är för mycket för Ryanair. Knäna slår i sätet framför, sätena går inte att tippa ryggstöden på (och vid närmare eftertanke är det givetvis bra, annars skulle man krossa eller krossas). Enda fördelen med Ryanair – på så tidiga avgångar är det nästan omöjligt att inte somna. Jag somnade.

Framme på Schönefeld sitter jag nu framför den här skylten och väntar på Systersjälens plan från Oslo.

Piffigt!

Nej, nu ska jag inte vara en surkäft själv. Det här ska bli jättekul. En långhelg med min fina vän och två andra damer, vi ska se teater som jag inte kommer att förstå, gå på gallerier, fika massor, och jag ska träffa den tyske regissören från i somras och återkoppla lite, vilket jag ser fram emot. Jag har faktiskt aldrig varit i Berlin förr. Så ni som har – har ni några tips på vad jag borde göra utöver det ovannämnda? Något jag borde se? Någonstans jag bara måste promenera?

Och hur ska jag få användning för ett av de få tyska ord jag kan – verkäuferin?

”Om det är någon som blir nervös av att jag hoppar från ämne till ämne i mina inlägg vill jag – på ett lugnande sätt – förklara hur det ligger till.
Livet hänger inte ihop linjärt, det går inte framåt på en rät linje, det zickar och zackar, två steg framåt och tre tillbaks, en rät och femton aviga, du tappar en maska, hopp hopp och plötsligt har du tappat tio år, de försvann på tio minuter men vart?

Det viktiga kommer inte först, det viktiga pressar sig in mellan dörrarna i tunnelbanevagnen , det viktiga kommer i kläm med hjärtat i halsgropen.
”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.”
Du är antingen kvar på perrongen, eller står där i trängseln på tåget och så är det fel tåg och du får uppfinna ett ärende på det felaktigt tagna tågets destination.
Eller stiga av och börja om.
Och förlora tio år utan aning om på vilken perrong.”

Här finns hela, originalet, och så mycket mer.

Sun Axelsson är död. Hon är känd som mycket, men för mig är hon den som tillsammans med Bruno K Öijer på riktigt fick upp mina ögon för poesins märkliga världar. En av hennes dikter har följt mig genom åren, jag har förstått den på många olika sätt beroende på vad som pågått i mitt liv.

Den kommer från samlingen ”Ljusets hotell”, från 1991.

Kom,
du kan bara knacka på min dörr.
Jag väntar inte längre med en kniv
i munnen.
Min väntan är så gammal att den slagit rot.
Nu växer här upp ett träd i stället.
Trädet är fem år.
Det är några trappsteg till dörren
och en avgrund framför den,
men avståndet blir mindre och mindre
när man börjar gå.
Skulle jag vara borta just då
kan du bara gå in genom dörren
som aldrig är låst.
Du kommer att finna trädet.
Du kan slå dig till ro.

Jag sitter och ser en dokumentär som handlar om slaget vid Alamo, 1836. Det var på tiden Texas var ett mexikanskt gränsterritorium med lite pengar och låg befolkningssiffra. Nybyggarna kom till största delen från USA:s sydstater, gillade inte att betala höga skatter eller att det var förbjudet i Mexico att hålla slavar. Dessutom var ju katolicismen lite småkämpig sådär. Alltså bestämde de sig för att göra revolution och ”befria Texas från förtryckarna”.

Det är intressant, det där. Genom hela dokumentären sitter jag och tänker på att i USA ses de dåvarande Texasborna, ”Texians”, som hjältar som kämpade för friheten i demokratins anda. En amerikansk historiker säger ”the prize for freedom” hela tiden och pratar om de 189 som tillskansat sig Alamo-kasernen som utsatta för det stora, orimliga mexikanska trycket. 189 amerikaner dog under belägringen av Alamo. Drygt 200 mexikanska soldater dog också, och runt 400 till blev allvarligt sårade. Mexikanerna vann slaget vid Alamo men förlorade senare Texas i alla fall. Texas blev en självständig stat som införde rätten till slaveri igen och så var den amerikanska 1800-tals-ordningen återställd och man kunde börja prata om demokrati och hjältemod och frihet, frihet, freedom for all utom dem som inte förtjänar den.

Jag sitter och ser på och undrar hur mycket man kan intala sig att man kommer undan med för att man tillhör ”de goda”. Om vi är Rödluvan i den här sagan, då är det ju bara rätt att vi slaktar vargen , för inte ska väl vargen komma här och vara hungrig och han är ju inte lika söt som lilla Rödluvan. Att Rödluvan har en k-pist under capen och blåser huvudet av varg efter varg medan hon hoppsa-hoppar stigen fram, tja, det räknas inte. Hon är ju den snälla, hon är hjälten.

Demokrati. Detta vackra ord. Jag tycker att det är otroligt intressant med den här dokumentären, med pratet om gott och ont och förtryck och frihet, när faktum kvarstår. Vid Alamo och övriga mexikansk-amerikanska kriget stod kampen om rätten att behålla sina pengar och sina slavar, om rätten att fortsätta avmänskliga svarta för att utnyttja och tjäna så mycket pengar som möjligt på dem. Hur många minnesmärken och manifestationer och hjältesånger man än inrättar är det det som står kvar. Och ändå, stoltheten. Vi är de goda. Vi dödar bara i demokratins namn.

Ibland undrar jag vad sådant innebär i överförd mening. Om mina ambitioner är goda, vad betyder det? För vem är de goda? För mig, eller för dig? Finns det ett ”vi”? Finns det en större tanke än ”det som jag mår bra av är bra”? Finns det en möjlighet att se att även om jag inte får det som gör min tillvaro allra enklast, kan det finnas vinster i det som är större än mina personliga, ibland? Om jag lyfter blicken från mitt eget behov och ser ut, möter din blick. Finns det något där som kan förändra hur jag ser på mig själv? Och dig? Och framför allt – finns möjligheten att se att vad jag än känner, vad jag än tror mig ha rätt till, så är det ibland den andra sidan som är värd att lyssnas på och ska få bestämma över resultatet?

Kalla mig naiv, men jag tror att det går. Yes, we can.

Jag är en tjej på någraochtretti jordsnurr som funderar ganska mycket.

Just nu ser jag många konstiga saker. Igår efter jobbet var jag hos tandläkaren och tecknade ett så kallat friskvårdsavtal. På vägen dit stod jag och väntade på tunnelbanan på min sambo som skulle komma förbi med plånboken som jag glömt hemma på väg till jobbet. Där på tunnelbanan stod också några andra och väntade. Fyra smala tonårstjejer med smala tonårslår som rörde sig i flock utan att vara på väg, som en enda organisk kropp, fnisset och fnittret och det jeansliknande stretchtyget liksom flöt omkring där utanför spärrarna och flöt förbi en underligt utseende man, lite småskabbig sådär, som i ena handen höll en papperspåse och i andra höll upp en förpackning med en mobiltelefon, så där i lagom uppvisningshöjd, kom-och-köp-höjd. Bakom mig en äldre dam i blå täckjacka som pratade med sig själv, eller kanske snarare tröstade sig själv, med mjuka små mhm-ljud och jadåjadå som föll ur henne med jämna mellanrum, och så jag med huvudvärken och den tunga tunga datorn och ryggen, ryggen som ville sitta fast det inte fanns någonstans att sitta.

Ja. Jag funderar lite på det, bland annat. Jag funderar också på att jag har sovit alldeles för lite alldeles för länge nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa det men det ska lösas, det måste lösas innan jag blir lika hålögd som föräldrar till kolikbarn.

Jag funderar på det som gör mig arg och det som gör mig glad, funderar på hur mycket det gör att ha en chef som alltid, alltid har något gott att säga om så bara att man har fina skor, funderar på hur mycket man kan ge i förhållande till hur mycket man kan få och hur man skapar en balans där emellan. Jag provar glasögon med Sociologen och köper en koftkavaj på rea och båda sakerna är ord som låter gamla, som mycket mer än trettinånting, eller så håller jag på att växa i min ålder. Jag har köpt mitt livs första rynkkräm. 

Jag vet inte, bloggen. Ibland har jag svårt att rikta mig till dig nu för tiden. Men jag tror att det kommer att bli bättre om en liten stund. Jag hittar kanske någonstans att hänga upp tankarna strax.

Min dator har kajkat. Jakob har ägnat många långa timmar i jakt på ett virus, medan jag mest har varit hysteriskt apatisk och stirrat håglöst och haft lust att springa runt mållöst med armarna viftande. Nu funkar det bättre, men det känns fortfarande lite mysko då och då. Jaja.

Hur som helst. Vi fick en liten paus i virusletandet/depphysterin av att gå på bio och se ”Igelkotten”, en fransk film baserad på romanen ”Igelkottens elegans”. Och den filmen, folkens, den ska ni absolut se om ni tycker om lite udda existenser eller kanske själva känner er som en. Det är en otroligt varm och rörande och sär liten historia om en mycket intelligent snart-tolvåring, en utanpåbarsk men inutimjuk portvakterska och en äldre japansk herre. Jag tänker inte spoila mer än så, för jag vill att ni ska se den så oförstört som möjligt. Gör det. Den här filmen är faktiskt en liten pärla som darrar till i hjärtat.

Året har börjat med det här:

Fått tillbaka bilen från verkstan och den är hel och fin igen, Jakob har fått ett roligt uppdrag samt deltar i en kurs, jag sitter och rollsätter ett projekt där jag ska jobba med oerfarna ungdomar och kommunicerar med fina tonåringar hela dagarna (samt sörjer att det är så få som kommer att faktiskt få jobbet), Oslotur, upptäckt att alternativet till pensionsförsäkring som egenföretagare heter kapitalsparfond och öppnat en, tandläkarbesök där jag lagat spricka i en tand efter att ha bitit i en sten som förrädiskt låg i en macka på en utflykt, inhämtning av jobbjobbjobb som innebär planeringplaneringplanering. Samt härlig fika med Fideli och Adepten plus lite mer skidåkning vilket resulterat i tidernas största vätskeblåsa på höger häl. Pjäxor är hårda när de är nya.

Dessutom ringde Systersjälen igår och undrade om jag har lust att följa med på en långhelg i Berlin om tre veckor. En långhelg med massor av teater och konstgallerier och allmänt kulturhäng och framför allt, en långhelg med en av de bästa människorna jag vet. Om jag vill? Klart jag vill! Ich spreche keine Deutch, men det är ju helt oväsentligt i sammanhanget. Jihuu!

Bloggen blir lite lidande när livet i övrigt är fint och stimulerande. Jag tycker inte att det gör så mycket, ärligt talat.