Jag har sett “Svinalängorna”. Och den är bra. Den är ärlig och hård och mjuk. Och klart att jag kände igen. Framför allt kände jag igen hur det svider när kontrollen börjar försvinna som vuxen, hur man tar till småsaker som att rätta till en matta för att få tillbaka ordning när man blir rädd. Få. Tillbaka. Ordningen. Man säger inte snälla. Man kan inte, man har inte råd. Den där stränga hårdheten man utvecklar. Aj.
Försoning, försoning. Det är det enda som hjälper. Och kanske att få gråta en skvätt. Att kunna säga snälla. Och bli lyssnad på.
januari 27, 2011 at 10:02 f m
Ah.
Den skall jag se.
Någon gång när jag mer har känslorna under kontroll.
Kram
/M.
januari 30, 2011 at 9:41 e m
Gör det. Den är verkligen sevärd. Men ja, det är nog bra att vara någotsånär i balans när man ser den…
Kram tillbaka!
januari 30, 2011 at 5:19 e m
Hårdhet som försvar när man inte mår bra, jotack det vet jag allt om. Åratal av det. Skönt att äntligen vara på den andra, mjuka sidan. Ska också se filmen. Älskade boken.
januari 30, 2011 at 9:43 e m
Ja, usch, det är så himla sorgligt, det där med att upptäcka hur hård man är. Det leder ju inte till något gott någonstans, bara till en dålig cirkel. Fy.
Skönt att du är på väg ur den dåliga cirkeln, vännen. Och ja, filmen känns faktiskt som en fortsättning på boken och inte en filmatisering AV boken. Fint grepp.