Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Hej, du.

Vi känner ju inte varann än, men jag gissar att du är lite till åren kommen, har en del erfarenhetsskråmor och har klarat dig igenom en del kalla blåsväder och en och annan isfront. Jag tror att du kanske inte är alltför tjusig på utsidan, du kanske är en ganska utskälld polack till och med, men god som guld under ytan och framför allt – du är pålitlig, liksom jag. Jag kan lova dig att om du ger mig allt du kan och är lojal så kommer du att få det du behöver, jag kommer alltid att ha en flaska motorolja och lite färdigspädd spolarvätska i bakluckan, och när jag skottar loss dig ur snöhögarna kommer de andra bilarna att tro att din ägare är någon slags Moses som delar Vita Havet.

Jag råder dig att inte göra som din föregångare, som i måndags när jag skulle hämta Jakob på Arlanda bestämde sig för att tvärdö på flygplatsinfarten. Om du tänker tvärdö någonstans, gör det på ett ställe som inte är lika in-your-face och gärna i närheten av en bilverkstad. Det är nämligen människornas privilegium att vara drama queen i den här familjen, vi har inte plats för en till. Eftersom din föregångare bestämde sig för att inte bara dö utan göra det till ett markerande påstående har vi inte mycket mer utrymme för sådant. Minns det. Annars kommer det att gå för dig som för din föregångare – du kommer att bli såld till bilverkstaden du bärgades till för en spottstyver och antagligen plockas isär för organdonation in absurdum.

Din framtida ägare vill helst inte behöva åka polisbil till en pendeltågsstation en gång till i sitt liv, även om poliserna var mycket vänliga kändes det inte helt kosher, så jag råder dig att helt enkelt förbereda oss lite mer på att något inte är som det ska med dig när din tid börjar närma sig sitt slut. Blinka lite varnande någonstans eller kom med ett par diskreta hostningar, så att vi är med på att det är på väg utför och kan göra vad vi förmår för att det ska bli så smärtfritt som möjligt för oss alla.

Och, en sak till – vi står i kö till ett garage nu. Puss och tack.

Hon berättar att hon har sparat och klurat och planerat i flera månader innan hon slog till med överraskningen. En femrätters middag på lyxkrog och sedan hotell i hemstaden, bara för att lyxa till det. Maten var strålande och utsikten fantastisk, och han blev jätteglad. Men det fick honom inte att sluta byta telefonnummer med andra eller påstå att han inte minns att han gjort det, att han måste ha varit full. Han vill fortfarande inte ha framtiden hon inte vill vara utan, och hon är lika delar arg och uppgiven när hon pratar om honom. Han är rädd för att hon ska försvinna, säger han. Så varför slarvar han bort henne? Han slarvar bort henne. Och hon vill inte lämna honom. Inte än. Hon säger bara att han är på väg att slarva bort henne, på riktigt nu. Hon är snart på väg. Inte riktigt än, men snart.

Mitt hjärta, det värker. Jag kramar hennes knä och säger att det inte handlar om henne. Hon kan inte förvandla honom till någon som slutar slarva med henne genom att vara fantastisk eller ge honom fantastiska saker. Hon har hela tiden varit fantastisk, hon är fantastisk, det handlar inte om det. Det handlar inte om henne eller att han blir någon annan om hon är tillräckligt fantastisk. Det är han som inte räcker till, som inte klarar av att ta emot eller ge det hon behöver. Det är han som slarvar, inte hon. Hon ser mig inte i ögonen när jag säger det, och jag vet ju. Jag vet hur det känns, jag har också försökt vara så fantastisk att någon inte skulle slarva med mig, och jag klarade det inte, jag heller. Inte förrän efteråt kunde jag se hur fel det var att ens försöka.

Det tar sådan tid att riktigt inse, inuti känslan och inte i huvudet, hur det ska vara, vad man ska få, vad man ska ge. Det är först när man har det som reliefen blir tydlig. I sovrummet står en anslagstavla, på den finns en bild, ett gammalt svartvitt vykort jag gett honom, och det enda som står på den tavlan nu är våra namn med hans handstil med konklusionen = superfint! efteråt. Jag ler varje gång jag ser den. Om någon hade berättat för mig då, förr, att jag skulle ha hans mjuka vardagshänder och försiktiga steg, hans boktravar och mystiska dokument, kaffefläckarna på mattan och fjärrkontrollen, jag vet inte om jag hade förstått det då. Jag vet bara att jag inte behöver vara fantastisk längre, jag kan bara se på honom i smyg ibland och tänka att det som är fantastiskt är att den här mannen och hela hans universum får plats så nära mitt.

vår, tiden mellan vinter och sommar, i Sverige den del av året då dygnsmedeltemperaturen varaktigt stiger från 0 till 10 °C. Man kan även avse månaderna mars, april och maj. Enligt Nationalencyklopedin.

Jag läste någonstans att våren skulle komma till Stockholm om drygt 16 dagar. Det intressanta var att det inte stod någonstans vem det var som påstod det eller vad påståendet grundades på. Om 16 dagar är det den 8:e mars. Om bara åtta dagar är det första mars.

Tidigare i dag tittade jag på en vädersajt och där stod det att det skulle bli plusgrader om åtta dagar. Alldeles nyss tittade jag in på samma sajt och nu är plusgraderna borta. Jag ska titta igen i morgon och hoppas att de kommer tillbaka.

Utöver teaken, förresten, har jag haft allmän pysselhelg. Jag har kaklat mosaik på en avställningsyta och målat tre kökspinaler, bland annat en pall.

Innan var den blå. En ganska tråkig laserad blå, men pallen var fin så den har fått bo här i alla fall i väntan på pysselhänder. Och i helgen slog pysslet alltså till. Fyra lager antikvitt, en tillklippt bit fint omslagspapper påklistrat och två lager lack ovanpå. Nu är pysselhänderna stilla och nöjda.

När solen slår ner på pallen genom vintersmutsiga fönster kunde man nästan tro att våren är här. Om man kisar lite.

Det är lite paus i mig. Jag har flera gånger tänkt att jag ska skriva lite, men stannat av efter några meningar och suddat bort och gjort något annat. Det är inte för att jag inte vet vad jag skulle vilja skriva, för det vet jag, men orden har snubblat på varann och känts som att de har på sig för stora strumpbyxor, så där som kalasbyxor man kunde dra i hur mycket som helst men som ändå aldrig satt kvar som de skulle. Faktiskt precis så. Till slut ger man upp och låter dem sladdra bara.

Men jag kan berätta att jag har köpt en gammal stringhylla i teak, hyllplanen var alldeles grå och hade vita fläckar som såg ut som ringar efter en för varm kaffekopp, och kanske har den hängt i någons garage, sådär som de gör i Bästisens föräldrahem, stringhyllorna som vi tycker är så geniala (och de är ju det) men som vår föräldrageneration tycker är så gammelfula att de hänger dem i garaget och har färgburkar stående ovanpå. Ja. Men i alla fall. Jag köpte en gammal stringhylla i teak på auktion och sedan googlade jag runt på polish och olja och allt möjligt annat som man inte håller på med nu för tiden, och tack vare internet fick jag veta att man lika gärna kunde olja teak med vanlig matolja, att det blir precis lika bra.

Jag slipade försiktigt försiktigt av de två hyllplanen med ett väldigt fint sandpapper, de blev ännu gråare, så torkade jag av dem innan jag hällde lite olivolja på en microfiberduk och började gnida in. Och träet sög åt sig på ett sätt som var alldeles… jag vet inte, magiskt, kanske. Det sög åt sig och blev alldeles mörkbrunt och varmt levande och blankt. Allt det grå och torra försvann och plötsligt såg hyllorna alldeles nya ut. I skenet från lampan är det en egen historia.

I morse vaknade jag (nästan) av att Jakob oroligt frågade vad är det? eftersom han trodde att jag grät, men faktum var att jag skrattade hysteriskt i sömnen, och när jag vaknat (nästan) sade jag, med några avbrott för enorma skrattanfall, nej alltså det är så roligt, hahhahaa, alltså vi kallade det för barkål i stället för barskål, hahahahhahaaa, fattar du, barkål!!! och sedan somnade jag lyckligt om.

Om någon vet vad en barskål är, berätta gärna. Eller för all del förklara vad det är som är så roligt med att kalla det barkål. Jag minns inte riktigt, så här några timmar senare.

(Om ni undrar, när Jakob hade insett att det inte låg ett djur i sängen någonstans, han var ju inte heller superklar i kolan, och det visade sig att jag inte var ledsen utan väldigt väldigt glad, så ryckte han på axlarna och tänkte den där får man ju inget vettigt ur och började sedan att lyssna på radionyheter. Med hörlurar.)

Jag har skrivit förr att kärlek är tjockare än blod. Ibland, ändå, undrar jag.

Min far. Han hade en lillebror, en vacker lillebror med lika konjaksbruna lockar som jag, och den lillebroren, han levde livet som min pappa inte fick. Han blev violinist, han spelade fiol, ibland spelade de tillsammans, sentimentala gamla sånger som fick min far att lika sentimentalt torka sig i ögonen. Han gifte sig tidigt, lillebroren, och i det äktenskapet föddes det tre barn i relativt rask takt, sedan började lillebroren att turnera i Tyskland. Han kom mer och mer sällan hem och till slut var det väl bara frun som inte ville erkänna att han inte bodde ”hemma” längre utan i Tyskland, där han hade en annan kvinna i sitt liv. Katolik som lillebroren var skilde han sig inte utan levde vidare som gift, kanske för att spara frun från skammen, kanske för att hon skulle kunna fortsätta säga till kvinnorna i byn att han visst snart skulle komma hem från turnén men att han hade mycket att göra. Kanske. Han skickade ”hem” pengar varje månad till henne och barnen, hälsade på en vecka varannan månad, och kvinnan, den andra, henne pratade de inte om.

Den där kvinnan han delade livet med i Tyskland, hon hette Vera, och hon fick aldrig vara ensam om mannen vid sin sida, han blev aldrig hennes fullt ut. Men de fick en dotter tillsammans, en liten babydotter, och en dag på autobahn när Vera och dottern satt i baksätet krockade han med en lastbil, Vera lyckades få ut flickan ur bilvraket men han, lillebroren, han dog.

Han dog.

Frun hemma i byn krävde att få begrava honom hos de sina, och det fick hon. Vad kunde Vera säga om det? Hon hade ingen rätt till honom ens i döden, till och med mina föräldrar som varit på besök i deras gemensamma hem kallade henne för horan med ett föraktfullt tonfall, så vad Vera kunde göra var att krama sin treåriga faderlösa dotter och tänka något om att… jag vet inte, något, om det fanns något att tänka.

Så går tiden.

En februarikväll får en kvinna i Sverige en vänförfrågan på facebook från en tysk tjugofemåring, en flicka med femininformen på lillebrorens namn. Kvinnan trycker på confirm och ser på flickans sida att hon har letat rätt på alla sina okända kusiner på pappans sida. Ännu större – hon har sökt upp sina tre halvsyskon, de där från byn som nu har spritts över världen. På sitt familjeträd har hon listat dem som sister och brother. Och som statusuppdatering har hon skrivit på sin fars språk, jag är lycklig med ett hjärta efter. Någon har frågat varför, och hon har kort och gott svarat:

Min familj.

1. Kolla att bältet sitter åt ordentligt.

2. Skrapa smulorna av obefintliga ben (och om du vill, vråla högt; Vem faan har snott mina ben?!! Och varför har jag på mig den här skitkonstiga prickiga badmössan?)

3. Bättra på läppstiftet.

Sådär ja. Redo för whatever, utom övervikt i bagaget.

Över himlen färdas rosa moln, ganska fort, såpass fort att man lägger märke till det. Och kråkorna, flocken kråkor där uppe, deras skrin till varandra, vänliga krakra, och en av dem förbereder bobygge nere vid vattnet.

De bildar par för livet, kråkorna, de uppfostrar sina barn tillsammans och de har ett alldeles eget språk inom familjen, som en närhetsdialekt. De berättar saker för varann och förstår mycket, har lätt för att lära, kråkornas hjärna är proportionellt lika stor i förhållande till deras kropp som de mänskliga. De leker, de älskar att leka, och när en av dem dör sörjer de. De sitter hela flocken i ett träd, utan ett ljud, i en minut eller två sitter de där helt stilla, utan ett ljud, sedan lyfter de, utan ett ljud, utan annat än suset av mängder av svarta vingar.

De behöver närheten, kråkorna. De putsar inte bara varann, de sitter tätt intill och stryker över varandra med näbben, kärlekfullt, omsorgsfullt, trampar närmare och sätter sig intill. Det är bevisat att de pratar med varann, berättar och lyssnar. De kan leva i upp till fyrtio år, lojala intill döden, nära, strykande med näbben.

Vi sitter vid ett fönster, han och jag, jag är för en gångs skull helt svartklädd, kråkor på himlen utanför och jag ser det för mig, det mjuka kraxandet, berättelsen. De sitter där för att de inte kan annat, liten. De kan springa ganska fort, men de lyfter inte, inte på det sättet. Det är på ett annat sätt, de har som en rödklädd dansare i kroppen, en dansare på silverlina, den dansaren lättar aldrig, den bara vacklar, och när den gör det tappar musiken ett taktslag och de fylls av en andlöst skräckslagen fröjd, en känsla av hur det kan vara att flyga. Men silverlinan, liten, den kommer vi inte åt. Den är ett annat slags glitter. Jag ser på honom mitt emot, stryker med handen över hans kind, vi ler mot varann, och sedan ser jag ner i boken jag läser och hör hur hans penna krafsar över pappret. Han småskrattar för sig själv.