Suziluz – med ögon känsliga för grönt

I rulltrappan vid Fridhemsplan, när man kommer nerifrån och ska upp, sitter det en knapp inkilad under räcket nära toppen. Det är en grå plastknapp, ganska så stor, och den har suttit där ett bra tag nu. Jag åker inte förbi varje dag, men ganska ofta. Och jag har börjat titta efter den. Den är alltid kvar.

Jag kliver ur vagnen närmast dörrarna, ska upp från min hemmastation, men glasdörrarna innan rulltrappan öppnar sig inte. Jag backar ett steg och viftar mot sensorn där ovanför, men ingenting. Jag går igenom den öppna dörren bredvid. När jag kommer till rulltrappan står den stilla, jag tar ett par kliv upp, den börjar inte rulla utan är tyst och orörlig. Jag tar trappan två steg åt gången, och först när jag nästan är uppe och person nummer två kliver på, person nummer två som måste ha klivit ur en av de sista vagnarna, då går rulltrappan igång med ett susande. Jag kliver upp de sista stegen, går vidare och har plötsligt en märklig känsla av att jag inte finns, att jag inte har någon vare sig form eller tyngd.

För några år sedan var jag i en norröverstad på turné, och hon jag gick promenad med sade med en liten glimt i ögat kom jag ska visa dig en grej och så gick vi till en bro, och ute där på ett av brobenen, där stod hennes namn som graffititag, mitt på den grå cementen, i svart, mitt på en kraftfull bit cement ute i vattnet. Hennes namn. Det hade stått där i flera år, sedan hon varit på turné med några rapparkillar. Det står fortfarande kvar.

Jag tänker på det där ibland.

Den är inte så mini längre, rosen som egentligen inte kunde fästa och gro men som gjorde det, som inte bara grodde och sköt nya skott utan också just nu ståtar med en blomma så färgklar att den lyser ut som en illande hälsning genom köksfönstret när man närmar sig huset från tunnelbanehållet. Den står där, den illande rosaröda rosen sträckande sig fast och uppåt och ropar att det gick, det som inte skulle gå, det gick, det gick faktiskt, och det finns ingenting man inte kan eller inte förmår, fast det gör det ju. Det finns ju saker som man varken kan eller förmår.

Jag funderar på det där han sa, han jag kände förr, att han ville men inte kunde, och jag tänkte hela tiden att det inte var sant. Så tänker jag fortfarande. Jag vet inte om det är någon skillnad egentligen på att vilja och att kunna.

Att göra det man måste är att göra det man vill.

Jag lyssnar på en låt jag ramlat över av en slump. Hon som sjunger heter Debra Stillman, hon är advokat och bor i Florida. Hon sjöng med ett band i New York en gång i tiden, sedan gifte hon sig och bytte namn och flyttade, jag vet inte om ordningen var rätt där men alltihop stämmer. Sången ”Middle of it all”  ligger på myspace, och jag lyssnar och lyssnar, om och om igen. It’s all in the day to day, it’s all in getting through, so what can one person say to comfort you. Oh, so the wind blows, so it all goes with or without you, oh, don’t try to run, just let it come, you’re right where you belong, in the middle of it all.

Jag undrar om det är något nu jag inte får. Jag undrar vad jag måste. Jag undrar vad jag vill.

På ett hotell i Umeå sitter det uppe fyra väggklockor i receptionen. De visar olika tid. Under dem står det fyra stadsnamn. Umeå, Tokyo, New York, London.

Umeå. Tokyo. Det är så nära. Umyo. Tokeå. Umyo.

Ni vet hur folk i Umeå kallar sin stad Ume? Gärna nästan med ett litet h på slutet. Umäh.

Tåkäh.

 Jag har fått en utnämning av Alt godt, som gjorde mig glad och lite rörd. Tack snälla.

I utnämningen ingår alltså att:

Länka till den du fick utnämningen av.
Svara på frågorna.
Ge vidare priset till tio bloggare.

1. Varför började du att blogga?

Det finns nog flera skäl. Det stora var att jag ville skriva, pröva mitt språk och se om någon alls var intresserad av att läsa det, men så fanns flera andra skäl. Som att jag behövde rensa huvudet på tankar, jag ville ha en direktkommunikation och jag ville vara ”ickebedömd” i vad jag skrev på ett annat sätt än om man skriver med förhoppning om att en dag bli utgiven, som jag har gjort länge. Sedan kommer det till att jag träffade Huskorset (bästa Huskorset!) en trevlig höstkväll i Göteborg och hon föreslog att jag skulle läsa något recept på hennes blogg, och jag hookade på den samt började länka vidare och läsa, och efter ett tag började vilja vara med och tänka högt.

2. Vilka bloggar följer du?

Dem som finns i min bloggroll och ett ganska stort antal till. (Förresten, om någon av er vet varför rss-flöde inte fungerar trots att det borde på vissa bloggar i min läsare, till exempel i min egen märkligt nog, tala gärna om det så att jag kan ordna saken – jag är hopplös på datorer i största allmänhet. Ödmjukast tack.) Den gemensamma nämnaren är att de alla har något som jag uppfattar som ett personligt tilltal.

3. Favoritmakeupmärke?

Det har jag inget. Jag sminkar mig nästan aldrig, bara när jag jobbar eller går på castings eller jobbmöten för att vara representativ. Jag tycker att smink är jobbigt och lite kladdigt, jag vill kunna klia mig i ögonen (eller vill och vill, jag gör det utan att tänka mig för, också när jag är sminkad och tänker visstfanja när jag blir geggig på fingrarna) så jag går helst utan. Men det smink jag köper är helt random. Det kan vara allt från IsaDora till Lancôme.

4. Favoritklädmärke?

Här, däremot, är jag mer specifik. Kläder gillar jag och är mer noga med. Jag gillar svenska designers som Whyred, Acne, HunkyDory och Dagmar, danska som Day, Nümph och Bruuns Bazaar, och är en ganska duktig rea- och vintagemänniska – jag har massor av fina kläder trots att jag inte har så mycket pengar. Garderoben är en salig blandning av märkeskläder och basplagg från H&M, Esprit och Indiska. Men favorit? Hm. Hade jag haft mer pengar hade jag köpt cashmere på Zadig & Voltaire.

5. Din måste-ha make-up-produkt?

Läppcerat och handkräm. Ingen av dem är kanske någon riktig make-up, men det är mina två måsten. Jag använder Carmex på läpparna jämt och ständigt, och är handkrämsfetischist. Just nu har jag Shiseidos handkräm på jobbet och Body Shops ”hemp” hemma.

6. Favoritfärg?

Det beror på på vad. Jag tycker generellt om ganska disiga eller jordiga färger. Dimlila, mossgrönt, brunt, grått, blått…

7. Parfym?

Just nu Pradas ”L’eau Ambrée”. Jag sminkar mig som sagt sällan, men har använt parfym varje dag sedan tonåren. Jag är ofta ett märke trogen ganska länge när jag har hittat en ny jag gillar, och den här är första avsteget från Nina Riccis parfymer på flera år, jag tycker om både ”Premier Jour” och ”Nina”.

8. Favoritfilm?

Det går inte att säga så. Jag älskar film, och ser mycket. En film jag har sett om många, många gånger är ”Hårfrisörskans make” av Patrice Léconte, och jag brukar säga den när folk frågar just därför, men jag… egentligen finns det inget bra svar på den frågan, för vilka filmer, böcker eller musik jag älskar… det beror på dagsformen, humöret, vädret, vad jag äter. Men en film som har berört mig djupt djupt är dokumentären ”Hästmannen”.

9. Vilket land vill du besöka och varför?

Just nu med naturkatastrofer och kärnreaktorexplosioner i Japan är jag faktiskt inte så sugen på att åka någonstans alls. I vanliga fall brukar jag tänka på Island som ett sådant där ställe jag skulle vilja se. Efter mitt Berlinbesök i januari vill jag gärna tillbaka dit och se mer, och jag har ju en alltid närvarande liten längtan till Paris. Men helst av allt vill jag åka dit där mina vänner finns.

10. Ställ och besvara sista frågan själv: Vilken tanke skulle du vilja spred sig i världen?

Var själv den värld du skulle vilja ha.

Dags för tio länkar till bloggar jag verkligen gillar. Jag ska inte motivera närmare var och en för sig, för jag tycker att ni helt enkelt ska gå in till dem och hälsa på. De är alla värda att läsas av helt olika skäl, och här har vi dem: Världens bästa flickvän fru, Strekhjerte, Den där om Jenny, Tegnehanne, Det skulle tatt seg ut, Alla har en bok inom sig, Verden – en bruksanvisning for barn, Tante Jul, Apple, dear? och Hemma hos Maja Gräddnos.

Jag hade kunnat nämna säkert tjugo till, alla i min länklista är fina bloggar och många av dem HAR jag redan nämnt i gamla inlägg. Så sätt igång och klicka iväg.

En helt annan sak – Elin a.k.a Skruttet! Jag vet inte om du fortfarande läser min blogg, men om du gör det – jag såg att du har stängt din, och om det vore ok skulle jag gärna fortsätta läsa dig. Kan jag få en inbjudan?

Jag minns att det gjorde ont. De var ganska djupa, de där små såren, svullnade och varade sig lite och öppnade sig lätt igen när jag inte lät händerna stillna i knät utan fortsatte att snabbt göra allt händerna ville göra. Det mindre såret var efter en hyvel. Det halmåneformade såret kom sig av att jag fastnade i en krok. De blödde ganska kraftigt. Sår på händer och huvud gör ju gärna det. Då ska man lägga händerna i sitt eget knä eller huvudet i någon annans och låta sig stillna en stund.

De syns fortfarande, såren, som mörkare fläckar på tummen med den där slätskimrande pärlemovita ärrytan i mitten. Alla dessa märken efter liv.

Solen värmer mot trötta kroppar, värmer och öppnar upp, jag jobbar med en pojke som blir generad när han ska sjunga en sång. Jag uppmuntrar och hejar på och hjälper till och han sjunger och sedan skrattar han så att han kiknar under sin keps, och inuti mig, en mjuk punkt, en ömmande punkt. Jag håller tillbaka klumpen i halsen och tänker på pärlemo.

- Jag lyssnar för lite på mig själv.

Säger jag och inser själv paradoxen medan jag säger det. Han lutar sig lite framåt i stolen, hans händer darrar. Jag vet att jag tänkte från början, i vårt allra första möte, att han antagligen har Parkinsons.

- Så hur kommer man vidare härifrån?

Svarar han, händerna darrar i luften när han gestikulerar. Jag vet inte varför det känns så annorlunda jämfört med sist jag var i en sådan här situation. Kanske för att det är några år sedan. Kanske för att han är man. Kanske för att jag är annorlunda.

- Jag vet inte. Det är därför jag är här.

Han nickar. Han känns vänlig. Lyssnar på mig, känns sympatisk, bekräftar min bild. Jag känner att han ser mig i ögonen och möter på ett sätt som jag tycker om. Jag känner mig vuxen. Trött, men medveten, ärlig, men sökande.

- Så vad är skillnaden nu om du jämför?

Jag sväljer ett par gånger. Känner att mina händer darrar lite, de också, inte av Parkinson men av rörelse, av brist på räcke att hålla sig i. Min röst är svag, har inte den vanliga djupa kraften jag brukar räkna som min.

- Jag har varit livrädd för det tidigare, men nu tror jag att jag vill ha en familj. Jag… jag kanske vill ha barn.

Han nickar så vänligt att jag för en kort stund tror att jag ska börja gråta, men det gör jag inte. Det nyper till i mig några gånger under samtalet, klump i halsen, men jag gråter inte. Det känns befriande att jag inte gråter.

- Det måste få ta tid.

Nej. Jag tar med mig mina egna mellanrum när jag går av.

Sedan lämnar jag avståndet mellan vagn och plattform att ta hand om sig självt.

Snön har blivit hård och kornig. När jag tar i den känns den som krossad is, som en granité i ett glas som snabbt blir till smutsvatten i min handflata. Så länge man inte tar på smutsvattnet glittrar det fortfarande. När jag går i uppförsbacken svider det lite i lungorna.

En äldre man jag möter ler vänligt mot mig, men vi säger ingenting. Han ser bekant ut. Först flera hundra meter efter att vi har gått om varandra inser jag varför.

Det märkvärdigaste är förstås att livet bara går vidare. Att alla andra människor fortsätter att handla och laga middag, att alla tågen går, att mobiltelefonen fortfarande måste in på lagning, och att inga som helst deadlines sträcker sig på samma sätt som sorgen gör. Allting är bara som vanligt, det är bara som vanligt.

Varför brinner inte björkarna, varför har inte skatorna sorgflor?

På Sergels torg spelar en man saxofon, jag tänker på Paris, det nyper till i min bröstkorg, jag hostar till och börjar gråta, samlar mig, går vidare över torget och letar efter luft. Det känns som att jag aldrig mer kommer att kunna andas, jag verkar ha tappat förmågan att andas, men så lyckas jag dra in ett andetag, släppa ut det långsamt, dra ett nytt. Ett i taget. Händerna skakar.

På tunnelbanan sitter en kvinna på andra sidan gången och försöker låta bli att stirra på mig medan jag kämpar med gråten.

Allting som ska suddas och tas bort, det kommer att bli så många hål. Det kommer att bli vår också, det kommer att bli varmare igen ganska snart, allting är som vanligt, precis som vanligt. Det är bara jag som ska pussla om och lägga alla bitarna annorlunda. Slå in dem i sprött papper och lägga undan. Mina händer darrar i takt med de osäkra andetagen.

Jag glömde säga att minirosen i köket står i knopp.