Nej. Jag tar med mig mina egna mellanrum när jag går av.
Sedan lämnar jag avståndet mellan vagn och plattform att ta hand om sig självt.
Snön har blivit hård och kornig. När jag tar i den känns den som krossad is, som en granité i ett glas som snabbt blir till smutsvatten i min handflata. Så länge man inte tar på smutsvattnet glittrar det fortfarande. När jag går i uppförsbacken svider det lite i lungorna.
En äldre man jag möter ler vänligt mot mig, men vi säger ingenting. Han ser bekant ut. Först flera hundra meter efter att vi har gått om varandra inser jag varför.
mars 10, 2011 at 1:49 e m
Och han har också haft ett helt liv som pågått sen sist.
mars 11, 2011 at 7:49 e m
Ja. Jag undrar vad som har hänt i hans.
mars 10, 2011 at 6:05 e m
Bra att du ser glittret.
Klapp och kram.
mars 11, 2011 at 7:49 e m
Kram.
mars 10, 2011 at 10:25 e m
Yay for leaving the gap to itself
Jeg er så glad for at du smiler igjen! Om ikke hele tida, så i alle fall innimellom og spontant.
Nå er det vår – selv her ute i villmarka hvor jeg skal ha tilhold noen dager
mars 11, 2011 at 7:50 e m
Våren är på väg här också. Idag gick jag en liten promenad efter lunchen, och solen var så stark att jag fick kisa. Det är grus överallt på trottoarerna. Snart sopar de.
mars 11, 2011 at 10:02 f m
Ja, låt mellanrummet ta hand om sig självt och ägna dig åt det som är viktigt i ditt eget liv. Största kramen från en av dom största fansen!
mars 11, 2011 at 7:50 e m
Jag försöker. Tack, fina du, och kram tillbaka.
mars 15, 2011 at 6:43 e m
Så hyggelig å møte ham igjen!