- Jag lyssnar för lite på mig själv.

Säger jag och inser själv paradoxen medan jag säger det. Han lutar sig lite framåt i stolen, hans händer darrar. Jag vet att jag tänkte från början, i vårt allra första möte, att han antagligen har Parkinsons.

- Så hur kommer man vidare härifrån?

Svarar han, händerna darrar i luften när han gestikulerar. Jag vet inte varför det känns så annorlunda jämfört med sist jag var i en sådan här situation. Kanske för att det är några år sedan. Kanske för att han är man. Kanske för att jag är annorlunda.

- Jag vet inte. Det är därför jag är här.

Han nickar. Han känns vänlig. Lyssnar på mig, känns sympatisk, bekräftar min bild. Jag känner att han ser mig i ögonen och möter på ett sätt som jag tycker om. Jag känner mig vuxen. Trött, men medveten, ärlig, men sökande.

- Så vad är skillnaden nu om du jämför?

Jag sväljer ett par gånger. Känner att mina händer darrar lite, de också, inte av Parkinson men av rörelse, av brist på räcke att hålla sig i. Min röst är svag, har inte den vanliga djupa kraften jag brukar räkna som min.

- Jag har varit livrädd för det tidigare, men nu tror jag att jag vill ha en familj. Jag… jag kanske vill ha barn.

Han nickar så vänligt att jag för en kort stund tror att jag ska börja gråta, men det gör jag inte. Det nyper till i mig några gånger under samtalet, klump i halsen, men jag gråter inte. Det känns befriande att jag inte gråter.

- Det måste få ta tid.