Jag minns att det gjorde ont. De var ganska djupa, de där små såren, svullnade och varade sig lite och öppnade sig lätt igen när jag inte lät händerna stillna i knät utan fortsatte att snabbt göra allt händerna ville göra. Det mindre såret var efter en hyvel. Det halmåneformade såret kom sig av att jag fastnade i en krok. De blödde ganska kraftigt. Sår på händer och huvud gör ju gärna det. Då ska man lägga händerna i sitt eget knä eller huvudet i någon annans och låta sig stillna en stund.

De syns fortfarande, såren, som mörkare fläckar på tummen med den där slätskimrande pärlemovita ärrytan i mitten. Alla dessa märken efter liv.

Solen värmer mot trötta kroppar, värmer och öppnar upp, jag jobbar med en pojke som blir generad när han ska sjunga en sång. Jag uppmuntrar och hejar på och hjälper till och han sjunger och sedan skrattar han så att han kiknar under sin keps, och inuti mig, en mjuk punkt, en ömmande punkt. Jag håller tillbaka klumpen i halsen och tänker på pärlemo.