I rulltrappan vid Fridhemsplan, när man kommer nerifrån och ska upp, sitter det en knapp inkilad under räcket nära toppen. Det är en grå plastknapp, ganska så stor, och den har suttit där ett bra tag nu. Jag åker inte förbi varje dag, men ganska ofta. Och jag har börjat titta efter den. Den är alltid kvar.

Jag kliver ur vagnen närmast dörrarna, ska upp från min hemmastation, men glasdörrarna innan rulltrappan öppnar sig inte. Jag backar ett steg och viftar mot sensorn där ovanför, men ingenting. Jag går igenom den öppna dörren bredvid. När jag kommer till rulltrappan står den stilla, jag tar ett par kliv upp, den börjar inte rulla utan är tyst och orörlig. Jag tar trappan två steg åt gången, och först när jag nästan är uppe och person nummer två kliver på, person nummer två som måste ha klivit ur en av de sista vagnarna, då går rulltrappan igång med ett susande. Jag kliver upp de sista stegen, går vidare och har plötsligt en märklig känsla av att jag inte finns, att jag inte har någon vare sig form eller tyngd.

För några år sedan var jag i en norröverstad på turné, och hon jag gick promenad med sade med en liten glimt i ögat kom jag ska visa dig en grej och så gick vi till en bro, och ute där på ett av brobenen, där stod hennes namn som graffititag, mitt på den grå cementen, i svart, mitt på en kraftfull bit cement ute i vattnet. Hennes namn. Det hade stått där i flera år, sedan hon varit på turné med några rapparkillar. Det står fortfarande kvar.

Jag tänker på det där ibland.