Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Ja, så igår gifte de sig, då. Prinsen och hans stiliga donna. Och jädrar, vilken tjusig klänning hon hade. Men det där med killar (eller gubbar) i uniform. Kan någon förklara lockelsen? Jag tänker mest ”hoppsansa, det där var ju färgglatt och obekvämt alldeles samtidigt”.

Men den roligaste kommentaren på mycket länge var att drottningen såg ut som Nalle Puh i klänning. Jag skrattade så att jag fick te i näsan.

Men det stannar inte där, förstår ni. För det här med kungligt bröllop, det är trots allt inte det som var det viktigaste en dag som igår. Nej, för det som är det allra allra viktigaste, antagligen för hela väääärlden, det är att eders Suziluz har fått sitt bokmanus antaget och från och med nästa år kommer att kunna titulera sig utgiven skönlitterär författare. På sant! Jag ska debutera!

Jag vet faktiskt inte ens hur man skriver om hur glad jag har varit sedan jag fick veta det, det blir för litet, för jag är så glad att det inte riktigt får plats i kroppen utan spiller ut hela tiden. Munnen har liksom fastnat i ett konstant stort flin. Ni får bara föreställa er själva. HURRA!!!

Brevet är kanske skrivet på en av de gamla skrivmaskinerna som står staplade på hyllorna i galleriets källarplan. Det är adresserat till en frøken Greta Anderson, med ø, medan resten av brevet är skrivet med svenska ö:n, precis som de finaste gamla skrivmaskinerna har. Min gissning är att brevet har skrivits mitt i känslan av Unteroffizier Fritz som kanske heter Grif i efternamn, sedan har han överlåtit på sin sekreterare att ta reda på vad den unga damen heter som smädade honom eller damerna han var i sällskap med, eller kanske dem alla tre. Greta Anderson måste inse att hon lever och att man inte ostraffat ger uttryck för sina känslor inför ockupationsmakten. Han har makten att lägga bakom orden han bemöter den unga damens svordom med.

Det är inte svårt att föreställa sig en ung kvinnas reaktion på det här brevet. Maktlösheten, hatet mot de kanske jämnåriga flickorna som fraterniserar med fienden medan deras egna fäder och bröder och kanske fästmän har kämpat emot. Det är heller inte svårt att föreställa sig hur rädd hon måste ha blivit av det här hotet. Tystnade hon? Vågade hon fortsätta svära åt tyskarna? Vad hände med Greta Anderson? Och vad hände med de två norska damerna som varit i sällskap med Unteroffizieren och hans gelikar? Vad hände med Unteroffizier Fritz själv?

Hans brev, som vi inte vet om det skrivits i affekt, om han var ledsen eller arg eller vad, finns idag i en privat samling i Bodø. Där finns mängder av saker människor har skänkt som minner om en annan tid, andra möjligheter och omöjligheter. Bilden är klickbar, om man vill läsa texten större.

Just nu är det flera bloggar jag läser som radar upp musik av olika slag. Den bästa och den sämsta, vad man lyssnar på när man är arg och när man är glad, vad man hatar nu som man älskade förr och kanske tvärtom och jag vet inte, jag har funderat, men just den typen av frågor kan jag inte svara på. Musik är musik för mig, och den fungerar oftast oavsett humör, det bara känns annorlunda för att jag är annorlunda. Jag minns så väl den där gången jag lyssnade på Nick Cave sjunga ”people just ain’t no good” och fnittrade och tänkte surpelle, det är de väl visst. Det var väl en sådan dag, tänker jag.

Jag springer till musik, jag går till musik, jag åker bil till musik, jag sitter och lyssnar på musik i många andra situationer, men jag läser inte till musik och jag älskar inte till musik, det stör, jag kan inte uppleva två starka saker samtidigt och då blir det varken hackat eller malet. Jag älskar inte till musik, men jag älskar musik och det har jag gjort sedan jag var väldigt liten. Min första skiva, som jag tjatade mig till som fyraåring, det var Kikki Danielsson. Jag minns inte vad den hette men ”Que sera sera” var med på den och jag minns att hon joddlade här och där. Den senaste skivan jag köpte var Laura Veirs ”Saltbreakers”. Musiksmaken må ha utvecklats men känslan är densamma, det där gunget i kroppen och bubblet, bubblet, det där som rör upp känsla i mig och får mig att dansa, sjunga, skratta, gråta, blunda, känn, gå, gå, gå.

Jag litar inte på människor som inte bryr sig om musik. Tyck gärna om något annat än jag, det kan jag förstå, det är inte underligare än vilken annan smak som helst, lakrits eller chips eller finska pinnar eller vanilj eller dajmkolastrut med hallonsylt, det kan verka koko men det där, det är förståeligt i alla fall. Men de som är likgiltiga inför det, som rycker på axlarna och säger jag lyssnar inte på musik. Dem är jag misstänksam mot, på riktigt. Jag tror att de saknar en sträng i kroppen som det går att spela på, en hjärtesträng.

Här har jag ingen pollenallergi.

Det slår så sällan fel. När Militären ringer mig, eller jag henne, har oftast något hänt. Det är gärna så med vänner som har känt en mer än halva livet. Vi känner varandra, inutikänner. Nu ringer hon eftersom hon har känt en stund att något har hänt, hon har tänkt på mig. Och jag berättar, vi suckar och pratar och suckar och skrattar. Militärens dotter som snart är tre provar hennes högklackade skor i bakgrunden och ropar jag kom tillbaka! efter att först ha sagt att hon ska gå ut.

Det stramar i armvecket, jag har varit och gett blod. Jag var först in en lördagsmorgon, för att hinna innan påskens bilolyckor. Hemma igen ligger värmen mot fötterna på soffan. En nyvaken, högt surrande humla dunsar förvirrat och intensivt mot min öppna balkongdörr. Där ute visar termometern mot väggen 40 grader. Jag har ställt ut det övervintrade olivträdet som har tappat alla blad. Jag vet inte om det lever eller är dött, men det kommer väl att visa sig. Det var en fredsgåva. Jag hoppas att det överlever.

Jag tänker på det där med att veta, att inutikänna. De människor man inutikänner, dem behöver man inte fråga så mycket, på gott och ont. I goda fall är det som med Militären och mig, att man oftast ringer vid alldeles rätt tillfälle och delar tyngd med varann, ger varandra en extra axel som kan bära. I de mindre goda fallen bara vet man. Och det får man helt enkelt bara leva med.

Jag känner mig ful och gråtig. Idag är motsatsen till en sån här dag.

När jag joggade förbi koloniträdgårdarna på relativt lätta fötter såg jag en äldre dam sitta på en pall med en kopp kaffe i handen och en termos vid fötterna. Hon hade på sig en stickad tröja och hade jord på knäna på byxorna. Håret var kortklippt och alldeles vitt, och hon blundade mot den nyckfulla solen där den lekte tittut med molnen, medan hon långsamt lyfte koppen mot läpparna.

Bredvid vägen var diket vattenfyllt, löven låg på botten och slumrade multnat alla sina gamla historier om förra sommaren medan jag sprang förbi en dam som jag hoppas är jag om trettio år, där jag ska sitta och blunda på min trädgårdspall och höra yngre fötter taktfast springa förbi och försvinna bortom kröken. Jag ska ha tid. Jag ska ha all tid jag vill ha och behöver.

Mina drömmar har alltid varit konkreta. Varje år, så här års, drömmer jag om ett torp. Surfar Hemnet upp och ner och hittar hus som är i halvtrist skick som jag ska ägna resterande livets somrar åt att renovera. Jag brukar sätta maxpriset på 200 000. Ett lån på 200 000 skulle jag nog kunna få relativt lätt. Sedan läser jag girigt beskrivningarna. Aha, vatten i matkällaren på våren? Hm, där behövs dränering och isolering. Surfen går vidare in på byggsidor där jag läser om skillnaderna på Isodrän och Pordrän, tills jag till slut tänker att om det är ett gammalt hus behöver inte grunden helisoleras, bara fuktspärras ordentligt, så jag tänker att det räcker med kallasfalt, membran, fuktisolermatta och makadam. Det blir billigare också.

I tankarna river jag ut gamla fula köksöverskåp och målar väggen i ljusa pasteller innan jag sätter upp öppna hyllplan. I sovrummet vill jag nog ha tapet, kanske en sådär småblommig som de hade förr. Jag gjuter plintar till en utedusch om det inte finns indraget vatten, då måste det ligga nära en sjö där man kan fylla på. Jag funderar över om det kommer en gräsklippare med på köpet, eller var man annars kan köpa en till hyfsat pris. Och till slut porrtorpsurfar jag och tittar på kaminer, gamla modeller och nya.

Jag tänker att den där minirosen, ni vet. Den som jag fick i present för länge sedan, planterade om och som tog sig. Den är stor nu, en halvmetersros i krukan i köket. Jag tänker mig att plantera den på torpets solsida. Jag hoppas att köket vetter ut åt det hållet, så att man kan sätta den utanför köksfönstret. När jag diskar ska jag göra det med fönstret öppet och hälla ut sköljvattnet på rosorna.

Cykeln och jag har tagit årets första tur. Någon mil hit och någon mil dit, i vänligt icke-invasivt tempo som jag ändå redan vet kommer att värka i rumpan i morgon. Jag handlade lite mitt emellan de båda cykelturerna och packade korgen full med viktiga saker som tvättmedel, deodorant och en liten påsklilja. På cykeln andades jag dåligt. Det är våren, våren är här på riktigt nu, pollenet är på utsprång och mina lungor i sammanfall. Men men.

Jag cyklade förbi en man som sprang i cirkel medan solen sken, jag cyklade förbi en kvinna med rosa älvfjärilsvingar i en väska medan det regnade, och när regnet blev hårt och kallt stannade jag till under en gångbro och väntade ut det, jag hann inte ens räkna till tjugo innan det var över. Aprilväder förnekar sig inte, det är alla väder på en gång. Jag hade den ljusa skinnjackan på mig, det var inte helt genomtänkt. Jag tänkte på ett torp. En stund såg jag ut som en skäckig häst. När jag kom hem hade jag redan torkat. Då lade jag mig i badet. Jag är som ett aprilväder.

I en uppförsbacke såg jag en flicka jogga med tre andra, de var kanske tolv tretton fjorton år, och tre av dem joggade som barn, medan den sista joggade som en kvinna, hennes rörelsemönster var inte längre ett barns och det var så tydligt trots att hon utanpå var lika hårtofsig och fräknigt liten som de andra tre.

Då tänkte jag på den där flickan som måste vara sexton år nu, flickan jag aldrig mötte men som är så lik sin far. Hon har fräknar, det är jag ganska säker på.

Jag drömmer att jag ska ta hand om en väninna och hennes pojkvän. Hon sitter i en soffa och tittar på och väntar på sin tur medan jag ska börja med att tvätta hennes pojkväns hår. Jag fyller en sådan där tjock glastillbringare som alla hade hemma när vi var barn med ljummet vatten, lite varmare, jag känner efter så att det ska vara skönt, och sedan ska jag hälla det över hans huvud. Han är fortfarande fullt påklädd, och det ska han vara, men när jag närmar mig med tillbringaren blir han livrädd, han får nästan panik och börjar löddra som en unghingst med ögonvitorna utåt, och jag sätter honom på en stol och pratar lugnande utan ord, bara ljud, medan jag stryker honom över håret. Det är otroligt fett och kan inte ha blivit tvättat på länge. Jag häller vattnet över hans axlar, så fyller jag på karaffen igen. Jag häller och häller karaff efter karaff över hans axlar, bröst och rygg, det går bra, men han flämtar fortfarande i skräck när jag närmar mig huvudet. Jag ger upp och närmar mig i stället henne med karaffen full. Det är hennes tur.

Hon sträcker fram sitt ena ben och det slutar i en stump. Hon har amputerat en fot. Jag blir ledsen och frågar vad som har hänt, sedan minns jag och vet, jag minns och vet sådär som man bara gör i en dröm, och så häller jag försiktigt varmvattnet över hennes stump, hon lägger huvudet bakåt mot soffans rygg och det ser ut som att det lindrar. Jag fyller karaffen om och om igen och låter vattnet rinna över henne, över hennes tröja, byxor, foten som finns kvar, stumpen, ansiktet, håret. Om och om igen fyller jag karaffen och häller vattnet över henne.

När jag tittar bort på honom inser jag att han inte har någon av sina fötter kvar, han har redan amputerat båda. Han vill fortfarande inte att jag häller något på hans huvud. Mina fingrar är fortfarande kladdiga av hans hårfett.

När jag vaknar går jag ut och tvättar händerna för att känslan är så stark.

Kära Suziluz, fjorton år.

Först och främst: Du kommer att klara dig. Du kommer att klara dig riktigt bra. Med det sagt finns det några saker jag vill att du ska tänka på.

Ja, du är oerhört klok och kunnig för din ålder och ja, du ser och förstår många saker som en vanlig fjortonåring inte gör. Men det du inte vet än är att det också finns lika oerhört mycket som du misstolkar, som du inte har förmågan att förstå, för du vet för lite, du är bara fjorton år. Det är inget att oroa sig för. Jag vet att det låter helt omöjligt, du lägger ju ner så mycket tid och kraft på att se och förstå och hantera allt, men jag skulle önska åt dig att du kunde släppa lite på den där hårda kontrollen, våga skratta och gråta öppet och helt enkelt vara lite okomplicerat glad ibland. Allt går inte att hantera. Jag vet att du är rädd för det, men det måste få vara så. Det är livet.

Du är så ung, vännen. Jag vet att du inte känner det själv, du känner dig uråldrig och trött, du tror att du är hundra år och lite till. Det är du inte. Du är en flicka som tar alldeles för stort ansvar. Släpp taget, låt dem rasa. Släpp taget. Låt dem rasa. Jag vet att det är svårt. Gör det ändå. Släpp taget. Låt dem rasa.

Nästa år kommer pappa att flytta ut. Det är inte ditt fel, även om mamma och lillebror säger det. Jag vill att du ska njuta av lugnet på nätterna när bråken har tystnat, jag vill att du ska sova gott utan att skämmas. Du har ingenting att skämmas för. Absolut ingenting. Det är inte ditt fel, det har faktiskt aldrig varit ditt fel.

Du blir nästanpåsättochviskär för första gången sommaren du fyller sexton år. Jag vill be dig om en sak. Strunta i att du är rädd, strunta i att han har varit ihop med Sara, strunta i att ha kontroll över situationen. Gå med. Låt dig bli kär. Låt honom få kyssa dig. Låt någon tycka att du är fin, och tro på det. Du är ju fin, du är så fin. Och nu ska jag berätta en vuxenhemlighet för dig – du har faktiskt helt rätt vad det gäller kärlek. Det är skrämmande att vara sårbar, och det kan göra väldigt ont. Det kan göra fruktansvärt ont, det är faktiskt värre än du tror, till och med. Men vet du vad? Det är värt det i alla fall. För den andra sidan av det är att det kommer att ge dig känslan av att höra till, för första gången i livet kommer du att höra till. Du kommer inte att vara ensam, även om det känns så nu. Och nej, vännen. Du kommer inte att dö som oskuld.

Du är inte konstig. Det finns inget konstigt med dig. Du kommer faktiskt att träffa en terapeut som säger, ganska argt, att det enda som är konstigt med dig är att du har klarat dig så bra, under de förutsättningarna. Hon har rätt. Och jag har rätt. Jag är nog den enda som på riktigt vet hur rätt hon har om dig.

Dina drömmar kommer att gå i uppfyllelse. Och du kommer att inse att drömmar i vissa fall har substans, i andra inte. Du kommer att bli besviken. Du kommer att lära dig att drömma på nya sätt.

Jag ska lämna dig med en bild. Det är en bild som en vän du kommer att ha i framtiden kommer att ge dig på ett vykort efter att du har stått vid hennes sida en pinsam, dum kväll och hjälpt henne att skrattande dela upp en skam i småbitar. Hon kommer att ge dig den här bilden och skriva på baksidan att hon äntligen vet vem den rödklädda kvinnan är, och mena dig. Och hon kommer att ha rätt. Du kommer att ha den där klänningen i blodrött råsiden. Någon kommer att stjäla den, men du kommer att ha fått känna dig vacker, insikten kommer att växa in i dig att du är vacker. Och du kommer att drömma om den här bilden, till slut. Om klänningen, pianot, tidningen och mannen bakom den. Du kommer att känna dig hemma. Men om den drömmen uppfylls eller inte, det vet jag inte än.

Vi får bara leva med ovissheten, bägge två. Och jag lovar dig. Det går bra.

Lördag, april. Vid husväggen tittar snödropparna fram. Jag jobbar lite, städar lite, flyttar runt på saker lite och lämnar lite plats. Livet är i en brytpunkt här. Nu. Det är lika tydligt som att det inte kommer att bli minusgrader på nätterna längre. Fåglarna sjunger som galna i mun på varann. Våren, våren.

Ikväll ska jag och Sociologen lyssna på Svante, världens bästa Svante, och äta trerättersmiddag på tu man hand.

Svante Thuresson – Lyssna (feat. Emily McEwan)