Det slår så sällan fel. När Militären ringer mig, eller jag henne, har oftast något hänt. Det är gärna så med vänner som har känt en mer än halva livet. Vi känner varandra, inutikänner. Nu ringer hon eftersom hon har känt en stund att något har hänt, hon har tänkt på mig. Och jag berättar, vi suckar och pratar och suckar och skrattar. Militärens dotter som snart är tre provar hennes högklackade skor i bakgrunden och ropar jag kom tillbaka! efter att först ha sagt att hon ska gå ut.

Det stramar i armvecket, jag har varit och gett blod. Jag var först in en lördagsmorgon, för att hinna innan påskens bilolyckor. Hemma igen ligger värmen mot fötterna på soffan. En nyvaken, högt surrande humla dunsar förvirrat och intensivt mot min öppna balkongdörr. Där ute visar termometern mot väggen 40 grader. Jag har ställt ut det övervintrade olivträdet som har tappat alla blad. Jag vet inte om det lever eller är dött, men det kommer väl att visa sig. Det var en fredsgåva. Jag hoppas att det överlever.

Jag tänker på det där med att veta, att inutikänna. De människor man inutikänner, dem behöver man inte fråga så mycket, på gott och ont. I goda fall är det som med Militären och mig, att man oftast ringer vid alldeles rätt tillfälle och delar tyngd med varann, ger varandra en extra axel som kan bära. I de mindre goda fallen bara vet man. Och det får man helt enkelt bara leva med.