Just nu är det flera bloggar jag läser som radar upp musik av olika slag. Den bästa och den sämsta, vad man lyssnar på när man är arg och när man är glad, vad man hatar nu som man älskade förr och kanske tvärtom och jag vet inte, jag har funderat, men just den typen av frågor kan jag inte svara på. Musik är musik för mig, och den fungerar oftast oavsett humör, det bara känns annorlunda för att jag är annorlunda. Jag minns så väl den där gången jag lyssnade på Nick Cave sjunga ”people just ain’t no good” och fnittrade och tänkte surpelle, det är de väl visst. Det var väl en sådan dag, tänker jag.

Jag springer till musik, jag går till musik, jag åker bil till musik, jag sitter och lyssnar på musik i många andra situationer, men jag läser inte till musik och jag älskar inte till musik, det stör, jag kan inte uppleva två starka saker samtidigt och då blir det varken hackat eller malet. Jag älskar inte till musik, men jag älskar musik och det har jag gjort sedan jag var väldigt liten. Min första skiva, som jag tjatade mig till som fyraåring, det var Kikki Danielsson. Jag minns inte vad den hette men “Que sera sera” var med på den och jag minns att hon joddlade här och där. Den senaste skivan jag köpte var Laura Veirs “Saltbreakers”. Musiksmaken må ha utvecklats men känslan är densamma, det där gunget i kroppen och bubblet, bubblet, det där som rör upp känsla i mig och får mig att dansa, sjunga, skratta, gråta, blunda, känn, gå, gå, gå.

Jag litar inte på människor som inte bryr sig om musik. Tyck gärna om något annat än jag, det kan jag förstå, det är inte underligare än vilken annan smak som helst, lakrits eller chips eller finska pinnar eller vanilj eller dajmkolastrut med hallonsylt, det kan verka koko men det där, det är förståeligt i alla fall. Men de som är likgiltiga inför det, som rycker på axlarna och säger jag lyssnar inte på musik. Dem är jag misstänksam mot, på riktigt. Jag tror att de saknar en sträng i kroppen som det går att spela på, en hjärtesträng.