Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Ni minns kanske att jag redan har skrivit ett inlägg om att folk har sökt på ”Ricky Bruch död” länge och hamnat på den här bloggen?

Ja, nu har han dött i alla fall. Och mina sökningar idag lyder ”ricky bruch dog av”, ”ricky bruch nude” och ”ricky bruch kuk”.

Alltså folkens, låt mannen vara, han har precis dött. Show some respect.

(Annars kan man ju konstatera att Rickys sexappeal verkar ha ökat av att gå ur tiden. Oh well.)

När jag går skogspromenad tänker jag ofta att jag vill veta vad som är bredvid stigen. Det finns ju alltid leder, upptrampade, ibland märkta med färgklickar på träd eller uppspikade små rutor. Jag gillar att lämna de stigarna litegrann för att få se vad som finns bredvid, men jag törs inte gå så långt ifrån. Det är ganska typiskt mig det. Jag vill vara lite småbusig, men hålla mig inom säkerhetsramen.

Sedan råkar jag ofta gå lite för långt utan att märka det. Det är ganska typiskt mig det. Att plötsligt ser jag inte var stigen är längre, får lite hjärtklappning och tänker men sjön är till höger om mig, jag kan följa sjön tills jag kommer till stigen igen och plötsligt så finner jag mig klättrande uppför branta stenpartier tills jag inser att det inte går och att jag måste vända. Skogen känns mörkare då, man ser andra konturer. Men så hittar jag en smal stig, ett fläckat träd igen, börjar nynna lättat, hoppar över fallna stockar, känner svetten värma och letar rätt på solen igen.

När jag har hittat stigen slår det aldrig fel att jag tänker den här lilla knappt synbara stigen är nog en genväg, om jag går hitåt så… och så börjar alltihop om. Det är som en pågående, extremt ofarlig skräckfilm där pulsen höjs pyttelite för varje moment. Precis som jag vill ha det, det är lagom med spänning för mig. Jag gillar inte att vara rädd, jag gillar att vara i skogen bara. Jag gillar det där suset och vattenklucket som känns precis som tystnad i själen, jag gillar krypandet och surrandet och att de små trastarna sjunger som att hjärtat är på väg att brista där innanför det snabbt bultande dunbröstet. Jag känner det i mitt bröst, dunet, surrandet, luften som sveper igenom och lämnar plats. Överallt blommar liljekonvaljen, den där tunga liljekonvaljdoften.

Märkligt nog känner jag mig aldrig ensam.

Som barn gick jag i Mulleskola. Minns ni Mulle? Det lilla skogstrollet som tittade fram och ropade hej kollikok? Jag tror att jag var lite rädd för Mulle när jag var barn. Det var ju en utklädd tant med peruk och påmålade fräknar. Men jag satt då, liksom nu, länge i tuvorna och tittade på allt det lilla som levde där. Allt som låg under den där tunga liljekonvaljdoften som man fick lära sig var giftig trots skönheten.

Eftersom jag är tidig är jag den som sitter och väntar när han kommer, och det märkliga är att när jag ser honom i ögonvrån vet jag genast att det är han, trots att han inte är sig särskilt lik från när vi kände varandra väl. Det har gått tio år sedan vi bröt upp, och under dessa tio år har både han och jag blivit vuxna och samtidigt liksom skalat av oss småstadsuppväxten och blivit urbana, det vill säga, vi klär oss trendigare och mer ungdomligt än vi gjorde då.

Ändå, som sagt, känner jag igen honom utan att ens se honom ordentligt, för jag kan tydligen hans rörelsemönster så väl fortfarande. Vi kramar varandra hej och säger oj vad länge sedan och jag bjuder honom på lunch. Revisorn är numera min revisor igen, men på det yrkesmässiga sättet och inte det personliga, och vi ska äta lunch för att jag ska skriva under min deklaration som han har tagit hand om. Mitt första år som företagare har gått bra, det var ett bra beslut att bli sin egen, och dessutom har det lett till att jag och Revisorn ses igen för första gången på några år. Det är roligt att träffa honom, den här vuxenvarianten av honom. Vi har hunnit leva lite bägge två, blivit klokare och lite ödmjukare, bägge två, och trots att det är så länge så länge så länge sedan jag älskade honom eller han mig så tänker jag, när vi har suttit och pratat en stund och uppdaterat varandra på respektive familjer och syskon att jag är glad att han var del av mitt liv då när han var det. Han är en fin man, och han ser ut att ha det bra. Vi skrattar åt våra ålderstankar. Jag har artros och får ont i höften om jag sitter still vid datorn för länge, han tänker varje gång han får lite ont någonstans att det säkert är en tumör. Vi kommer överens om att vi bägge jobbar för mycket och att vi bägge fantiserar om en sommarstuga. Han säger att han skulle vilja ha en liten båt, han vill åka ut och fiska igen, så där som han ofta gjorde med sina bröder när vi fortfarande bodde i Östergötland. En kort bråkdel av en sekund är det som att dra ifrån en tunn sommargardin och jag ser honom som den han var, den där fräknige popkillen med den långa luggen som jag mötte i ett kök när jag var arton år och han tjugoett. Jag kan inte låta bli att le när jag ser det, jösses, så unga vi var. Och här sitter vi nu, två vuxna, trendiga storstadsmänniskor mellan 35 och 40, två helt andra människor.

Han har fortfarande kvar katterna vi skaffade, de är gamla nu, och jag skrattar så att jag kiknar när han berättar om deras krämpor och matbesvär och att den ena av dem nog har blivit senil, om nu katter blir det, hon sitter och jamar på ingenting i hallen. Vi pratar om våra liv och erfarenheter, en del är likt, en del väldigt olikt. Det är underligt att både känna och inte känna någon på det här viset. Jag undrar om han, när han ser på mig, både ser idag och då, precis som jag gör. Jag antar det. Det är nästan rörande.

Deklarationen, förresten. Efter att ha skrivit på den, ett par timmar in i lunchen, säger Revisorn åt mig att jag borde ringa till min bank och tänka lite mer seriöst på det där sommarhuset. Jag tror att jag ska göra det.

Igår tänkte jag på fluortanten i skolan. Vår hette Carita och hon var mamma till en av killarna i parallellklassen. Jag minns att när vi fick tugga på de där röda tabletterna för att visa om vi borstade tänderna ordentligt eller inte så var mina tänder knallröda. Jag minns att jag ljög och påstod att jag visst hade borstat tänderna trots att jag egentligen säkert inte hade borstat tänderna på flera dagar. Det där med tandborstning var inte så noga i min familj när jag var barn. Utan fluorsköljen hade det nog varit ännu värre än det var. Jag var mycket hos tandläkaren som barn. Smaken av nylagd, ilande amalgam, som att suga på ett batteri.

Min pappa hade flera fasta proteser redan som 40-åring. När han dog hade han lösgom.

Jag borstar långsamt, noggrant, utsidan uppe först, insidan uppe. När jag vänder borsten utåt och borstar på insidan av framtänderna tänker jag ofta på Carita. Hon sade att om man var rädd för att det skulle stänka på spegeln så fanns det ett jättebra trick. Jag minns att jag blev lite spänd, tandborstningstrick, det var lite spännande. Så sade hon att man kunde ta en trasa och torka bort stänket.

Avdelningen gatunamn i Stockholm som sätter igång fantasin.

I Kuddbygränd får man bara bo om man är fysiskt, eller känslomässigt i behov av mjukhet. Man måste antingen ha den där skelettsjukdomen som gör att man är skör som glas och kan få frakturer bara av att slå handen i bordet, eller så måste man ha den där slags själ som får blåmärken av hårda ord, ord som kanske andra tycker är mer vanliga. I Kuddbygränd är man trygg. Allt är mjukt och doftar renstruken bomull. Väggarna är av tyg, vitt bomullstyg med tunna blå ränder eller rutor. På de mindre bekostade husen ser man att det är ihopsydda kökshanddukar, ibland så tunnslitna att man ser kudden under, men det gör inget. Det är fortfarande rent och slitstarkt.

Och mjukt.

Du ser att de som bor i Kuddbygränd är försiktiga, trots att de inte kan slå sig någonstans. De sitter på sina vadderade kaféstolar som ser ut som stolformade kuddar och lägger sina stärkta tygbrickor på de mjuka borden framför sig försiktigt, försiktigt. De brukar skoja milt om att det är synd att det är svårt att hitta ett mjukt alternativ till glas och porslin, eftersom den plast som används inte håller värmen så bra. Det är egentligen mer ett skämt än ett problem. I Kuddbygränd håller man värmen på plast-tekannorna med stickade tehuvor.

Tro inte att invånarna i Kuddbygränd inte vet att de lever i en skyddad verkstad. Det vet de, och är tacksamma för. Kuddbygränd är nämligen inte så stort som det skulle behöva vara för att alla som ville bo där ska få plats.

Jag har varit lite stum på sistone. Inte stum som i inte prata, för pratar, det gör jag alltid, men stum som i lite domnad. Som att jag inte riktigt känner kroppen. Det är en ganska obehaglig känsla, jag känner igen den sedan gammalt. Det brukar vara ett behov av skydd, att inte behöva känna, att bädda in, ett behov av mjukhet. Och den sinnrika kroppen jag har ser gärna till att lägga på sig ett par kilo eller fem för att ge mig ett rent fysiskt skydd som svar på det emotionella behovet. Det, däremot, är jag inte särskilt förtjust i. Jag har inte kunnat ha mina favoritjeans på flera månader. Det blir dyrt att vara stum om det alltid ska resultera i att man måste köpa nya byxor. Det finns väl helt enkelt fler än ett skäl att våga vara sårbar, våga släppa taget och känna rädslan fullt ut. Just nu klarar jag det inte riktigt än.

Det får vara baggybrallan ett tag till, känner jag. Förlåt, kroppen.

I morse gick jag en halvtimmes promenad innan jag satte mig vid datorn för att jobba. Det var soligt, varmt, regnet från igår finns kvar över spänsten och i asfaltsfukten. Grönskan får en ny ton, en klorofyllsprängd tjockhet. Kyrktornen speglar sig i vattnet, vid övergångsstället vid skolan står två barn i reflexväst som är trafikvakter. Syrenen står nästan i blom. Inte riktigt än, men nästan, det är fullt av lila kulor i trädet. Jag gick, och tittade, gick, och tittade. Det var länge sedan. Redan nu har molnen runnit över himlen igen, täckt ut blåheten. Men jag insåg att det tydligen är på morgnarna som livet fungerar.

Igår köpte jag en mörkläggande rullgardin till sovrummet. Persiennen har gått sönder för sista gången och nu slutar jag försöka laga den. Jag köper inte en persienn till. Det är dags att försöka på nya sätt. På balkongen hänger för första gången någonsin en stor ampel med blommor. Små, vita, jag vet inte vad de heter trots att det var jag som köpte dem.

Klicka på den här filmen, så skänker du en krona. Om du inte brukar skänka pengar till ideella organisationer, så tycker jag att du ska ta dig en liten funderare på varför, och om det inte kan vara värt en slant ibland. Det här är eldsjälar, människor som orkar kämpa för andra, orkar betyda något och göra skillnad, och vi som inte personligen gör det, vi kan i alla fall hedra dem genom att sponsra deras ork och kraft. Jag såg den här filmen med en klump i halsen hela vägen till det fina collaget i slutet. Gör det du med. Vi människor är viktiga för varann, på riktigt.

Apropå thö råjall uädding så har den här underbara bilden cirkulerat på facebook ett tag. Någon kan ju ha missat den, och så kan man inte ha det. Så varsågoda – en stulen bild. Är det här verkligen bara en slump? Eller har kungahuset mer humor än vi tror?

Det är cirkus i stan. Jag cyklade förbi Tanto härom dagen och då låg de där, utfläkta, människor i bikini och kameler i päls, bredvid varann med den största självklarhet. Det finns en absurditet i det som jag verkligen uppskattar, att stå där under trädens skugga och se dem ligga där.

I natt andades jag djupt och kände att det smakade gott. Jag satt utan att stressa, länge, med ett jobb som fick ta den tid det tog, och kände ett litet pirr av glädje. Nattmörkret utanför var milt, friskt, balkongdörren öppen.

Herregud, det där lilla pirret.

Välkommen.

Det är en sommardag i maj och det låter som att någon antingen beskär träden eller buskar någonstans i kvarteret, ett lättare, surrande motorljud som blandar sig med fågelkvittret. De stora träden utanför min balkong har slagit ut, ekarna, de har fått löv, mjukgröna, fortfarande milda och tunna.

Jag borde jobba, jag vill inte jobba, jag sitter och sliter med en översättning som handlar om att bygga vintagebilar, och jag måste hela tiden stanna ordkedjebanan för att leta efter stålarmar och gångjärn fast det heter inte så på svenska, och letandet efter svar för mig in i värmländska forum där unga män diskuterar var man billigast kan få avgasflänsar utskurna, och it doesn’t make any sense to me, inte mer än de där stålarmarna jag bara vet att det inte heter. Jag förstår inte, jag borde jobba, jag vill inte jobba, jag sitter och lyssnar på den där motorsågen och det är ett skönt ljud.

Det värker i kroppen efter gårdagens debacle och jag minns det gamla ordet rammelbuljong. Det betyder stryk, egentligen, men det känns som att det jag har varit med om verkligen var en tvättäkta rammelbuljong, en buljong av rammel, hit och dit, skump och gniss och skrap och efteråt värker det i skinnet. Jag känner mig som en gammal dam, som att livet går för fort och jag bara ramlar ner i buljongen när jag försöker hänga med.

Nu tystnade motorsågen, jag hör bara fåglarna. Om en stund ska jag cykla in till stan. Oj, nu kom den igång igen.

Vet ni hur det blir om man springer för fort i en lätt nerförsbacke, lyssnande på musik i iPod och sneglar undrande på två killar i neonorange västar som står och grejsar med något bredvid? Jo, det som händer då, det är att man inte tittar riktigt på var man sätter fötterna och därför inte riktigt lägger märke till att vägen är ojämn, för där har neonkillarna grävt och grävt igen, och då förstår ni, då snubblar man på en sten som plötsligt sticker upp ur vägen, snubblar i lite för hög fart så att man fortsätter att springa utan att kunna stanna MEDAN man obevekligt har tappat balansen och är på väg i backen. Yessireebob. Sen träffar man marken med högeraxeln och kanar fram en rejäl bit, medan man hårt håller iPoden i ena handen och nycklarna i den andra och därför inte tar emot sig med händerna, utom vänster handlov som får sig en rejäl kyss och börjar störtblöda, men det är axeln (och stoltheten) som tar den största stöten, och så svarar man på neonkillarnas oroliga hur gick det? med det gick bra, jag snubblade på nån sten bara (no shit, Sherlock) innan man upptäcker att man har fått handlovsblod på tröjan, att det värker som fan i både axeln och benet som tydligen också fått sig ett skrap, och sedan lommar man hem, tar en bild på eländet och bloggar alltihop.

Jag tog en bild på handlovsjacket också, men det ser så äckligt ut så det bloggar jag inte. Jag tröstar handen med compeed och resten av kroppen med kaffe. (Det gjorde jätteJÄTTEont att tvätta handloven ren från grus, vill jag bara tillägga, och den här axeln, den svider så in i bänken. Självömkansklubben har en ny ordförande.)

Låtsasbrorsan fyller 50 år och vi är det lilla järngänget runt bordet. Den inre kretsen, så att säga. Vi skrattar åt att vinet vi dricker har valts enbart för att en söt fransyska på Systembolaget har rekommenderat honom det när han frågade efter ”ett gott vitt vin”. Hon hade svarat Vad är ‘uvudingredienserna i rätten? med vackert raspande r och Låtsasbrorsan hade lyckligt svarat saffran och skaldjur och fått en entusiastisk beskrivning av ett vins blommiga fyllighet, kommit hem med chardonnay, öppnat en flaska, tagit en klunk och tänkt, som vanligt, att han tycker att vitt vin är ganska äckligt. Vi skrattar brett och varmt åt att han dricker rödvin hela middagen igenom och säger ‘uvudingredienserna! ganska många gånger.

50 år. Det är en riktig ålder, inget tjafs. Man har hunnit med lite liv då. Vi pratar och skrattar lika brett och varmt åt det faktum att livet inte är så enkelt ens om man är lyckligt gift. Ibland går man in i väggen eller behöver medicin i alla fall. Östgöten och hans fina fru som varit ett par i 18 år berättar om hur de träffades, jag och Storasyster slår ihop händerna och utbrister åååh! på klassiskt chicklitmanér innan vi skrattar åt oss själva och ändå njuter av att det enda paret vid bordet fortfarande ser med kärleksögon på varann. Vi andra har våra krossade framtider bakom oss och drömmen kvar att få tag i framöver. Låtsasbrorsan säger bittert att om man är 50 är det väl antagligen för sent. Alla vägrar hålla med, för det är det inte. Det är det aldrig, för att vara klyschig men sann.

Vi pratar om det där man ska göra eller vad som gör en lycklig, på riktigt, i motsats till vad man tror ska göra det. Hur ofta vi har en förutfattad bild av vad lyckan är och att det krävs mod att ta emot det man inte vet vad det är eller ska ge. Vi utmanar varann, för att vi vill varandras utveckling, skrattar brett och varmt hela tiden, ger varandra små punkter att fundera på eller låta vara. Det är kvällens ‘uvudingredienser.

Klockan har hunnit bli halv tre på morgonen när jag är hemma igen, med huvudet fullt av nya tankar, breda och varma skratt och en känsla av att höra till.

1. För en gångs skull har det varit ok att fika mer än jobba på ett av mina jobb. För en gångs skull har vi en nästan överdrivet stor tidsbudget på ett projekt. Det känns jätteskumt. Men kul. Jag har fått höra massor om mina teknikers privatliv.

2. Jag har tagit ett beslut att sluta med kött igen. Dags att återgå till snällare mat för magen. Jag trodde att jag hade slutat med socker en stund också, av samma skäl, men så upptäckte jag plötsligt att jag satt och drack läsk till lunchen. Läsk! Jag förstår ingenting.

3. När jag efter lunchen skulle visa en av teknikerna min 6 dagar nya bil stod det redan en man och tittade på den. Inte för att han beundrade den, visade det sig, utan för att han hade kört in i den med sin jeep och skrapat upp lacken ganska rejält. Han hade jättebråttom till sitt möte och gav mig sitt visitkort, och jag gav honom mitt, och när jag jobbat klart åkte jag till hans kontor för att fylla i skaderapport till försäkringsbolagen. Då visade det sig att han erbjöd mig kaffe, hade stressparkerat för att han var sen till ett möte med Kvinnojouren som han skänker pengar till och dessutom att han är en skådespelarkollegas svåger. Det gav mig lite dåligt samvete för att jag sa (kanske lite för högt) till teknikern när vi skildes åt att dumgubben hade en damhandväska. (Jag var småchockad och kunde inte komma på en bättre förolämpning.) Om du hörde, trevliga krockmannen, så förlåt!

(Min nya bil är en liten käck Fiat Panda. Hans jeep var jättestor. När vi ritade olyckan i skaderapporten använde han den stora för-ritade bilen och jag den lilla.)

Jag tror att jag måste ta kontakt med KO, konsumentombudsmannen.

Så här är det. Jag har, sedan jag köpte smartphone på Phone House i senhöstas (en Samsung), bytt abonnemang till Tele2 för att de har billig surf. Det de också har, är enorma problem med att få min smartphone att skicka och ta emot mms. Det är tydligen ett vanligt problem med dem. Det berättar de inte när man tecknar abonnemang i två år. När man sedan ringer kundtjänst för att det inte går att skicka mms, så kollar de om inställningarna stämmer (ja) och gör de det (ja) så säger de att det måste vara fel på telefonen. Jag lämnade in telefonen första gången i december, och när den kom tillbaka (utan hittade fel) men det fortfarande inte gick att mms:a, så påbörjades en ond cirkel. Telefonen har sedan jag köpte den, för drygt ett halvår sedan, varit ungefär två månader hos mig och fyra månader på service, utan att de hittar fel på den. Jag får inte reklamera och lämna tillbaka en telefon som fungerar prickfritt, så där har jag inte mycket att hämta.

Jag berättar detta för Tele2 som nu, efter ett halvår, bestämmer sig för att allernådigast skicka mig ett nytt simkort. Jag fick det idag. Jag sätter i det, försöker skicka mms. Inget händer utom att den talar om att det inte går. Exakt samma fakkings skit som alltid. Jag ringer Tele2-kundtjänst och råkar på tidernas otrevligaste medarbetare, som förklarar när jag säger att jag vill säga upp abonnemanget att det inte går. Jag säger att bindningstiden väl måste bygga på att deras tjänst funkar, men hör och häpna – eftersom deras tjänst funkar när jag sätter i kortet i den gamla intesmarta phonen så anser de att de har fog för att mitt problem inte ligger hos dem. Jag sitter alltså fast. Nu det värsta: När jag frågar superotrevlige kundtjänstkillen (Johan, det var så du hette, din otrevlige faan) och själv har blivit ruskigt jävla otrevlig om jag kan få en mailadress eller telefonnummer till hans överordnade så att jag kan styra upp det här, då går inte det. Det har de inga. Say what? Inga mailadresser eller telefonnummer? Nej, då får jag skicka ett vanligt pappersbrev till Tele2 Sverige AB, 106 66 Stockholm. Men han upplyser mig om att de läser alla brev de får. Det enda nummer man kan ringa är till receptionen på huvudkontoret.

Här någonstans börjar mitt zigenarblod att koka. Får ett företag göra så här? Inte leverera, och sedan stänga av kanalerna för klagomål?

Jag har en telefon som funkar med andra abonnemang. Jag har ett abonnemang som funkar med andra telefoner. Men de vägrar alltså funka med varann. Det sista budet är att jag har ringt Phone Houses kundtjänst för att fråga dem vad jag ska göra. Jag har med egna ögon, sist jag hämtade telefonen, sett deras tekniker sätta i ett annat simkort i min telefon och skicka mms utan problem. Jag VET med andra ord helt säkert att det är möjligt, så problemet ligger hos Tele2. Killen jag pratade med nu skulle prata med någon och ringa tillbaka. Jag väntar och ser vad det innebär.

Jag är så trött på det här så ni anar inte. Jag vill bara slänga den jävla möktelefonen i väggen så att den dör. Eller, alternativt, köpa en enorm bazooka och gå bananas på Tele2:s kundtjänstavdelning. Och som om det inte räcker redan som det är så känner jag hur mycket jag hatar mms. Jag hatar dem så mycket så att ni anar inte, av så många olika skäl.

Det är skönt att vara vuxen. Jag tänker ofta på det. Hur inbyggt det är i människor i allmänhet och mig i synnerhet att det finns rätt och fel, gott och ont, och hur väl man vet vad man ska eller inte ska göra. Jag trivs med att bli äldre, jag trivs med ansvar, jag tycker att det går bättre och bättre att välja gott och att ha det gott.

Med det sagt – i morse åt jag nybakade kolasnitt till frukost och nu har jag jätteont i magen.