Avdelningen gatunamn i Stockholm som sätter igång fantasin.

I Kuddbygränd får man bara bo om man är fysiskt, eller känslomässigt i behov av mjukhet. Man måste antingen ha den där skelettsjukdomen som gör att man är skör som glas och kan få frakturer bara av att slå handen i bordet, eller så måste man ha den där slags själ som får blåmärken av hårda ord, ord som kanske andra tycker är mer vanliga. I Kuddbygränd är man trygg. Allt är mjukt och doftar renstruken bomull. Väggarna är av tyg, vitt bomullstyg med tunna blå ränder eller rutor. På de mindre bekostade husen ser man att det är ihopsydda kökshanddukar, ibland så tunnslitna att man ser kudden under, men det gör inget. Det är fortfarande rent och slitstarkt.

Och mjukt.

Du ser att de som bor i Kuddbygränd är försiktiga, trots att de inte kan slå sig någonstans. De sitter på sina vadderade kaféstolar som ser ut som stolformade kuddar och lägger sina stärkta tygbrickor på de mjuka borden framför sig försiktigt, försiktigt. De brukar skoja milt om att det är synd att det är svårt att hitta ett mjukt alternativ till glas och porslin, eftersom den plast som används inte håller värmen så bra. Det är egentligen mer ett skämt än ett problem. I Kuddbygränd håller man värmen på plast-tekannorna med stickade tehuvor.

Tro inte att invånarna i Kuddbygränd inte vet att de lever i en skyddad verkstad. Det vet de, och är tacksamma för. Kuddbygränd är nämligen inte så stort som det skulle behöva vara för att alla som ville bo där ska få plats.