Eftersom jag är tidig är jag den som sitter och väntar när han kommer, och det märkliga är att när jag ser honom i ögonvrån vet jag genast att det är han, trots att han inte är sig särskilt lik från när vi kände varandra väl. Det har gått tio år sedan vi bröt upp, och under dessa tio år har både han och jag blivit vuxna och samtidigt liksom skalat av oss småstadsuppväxten och blivit urbana, det vill säga, vi klär oss trendigare och mer ungdomligt än vi gjorde då.

Ändå, som sagt, känner jag igen honom utan att ens se honom ordentligt, för jag kan tydligen hans rörelsemönster så väl fortfarande. Vi kramar varandra hej och säger oj vad länge sedan och jag bjuder honom på lunch. Revisorn är numera min revisor igen, men på det yrkesmässiga sättet och inte det personliga, och vi ska äta lunch för att jag ska skriva under min deklaration som han har tagit hand om. Mitt första år som företagare har gått bra, det var ett bra beslut att bli sin egen, och dessutom har det lett till att jag och Revisorn ses igen för första gången på några år. Det är roligt att träffa honom, den här vuxenvarianten av honom. Vi har hunnit leva lite bägge två, blivit klokare och lite ödmjukare, bägge två, och trots att det är så länge så länge så länge sedan jag älskade honom eller han mig så tänker jag, när vi har suttit och pratat en stund och uppdaterat varandra på respektive familjer och syskon att jag är glad att han var del av mitt liv då när han var det. Han är en fin man, och han ser ut att ha det bra. Vi skrattar åt våra ålderstankar. Jag har artros och får ont i höften om jag sitter still vid datorn för länge, han tänker varje gång han får lite ont någonstans att det säkert är en tumör. Vi kommer överens om att vi bägge jobbar för mycket och att vi bägge fantiserar om en sommarstuga. Han säger att han skulle vilja ha en liten båt, han vill åka ut och fiska igen, så där som han ofta gjorde med sina bröder när vi fortfarande bodde i Östergötland. En kort bråkdel av en sekund är det som att dra ifrån en tunn sommargardin och jag ser honom som den han var, den där fräknige popkillen med den långa luggen som jag mötte i ett kök när jag var arton år och han tjugoett. Jag kan inte låta bli att le när jag ser det, jösses, så unga vi var. Och här sitter vi nu, två vuxna, trendiga storstadsmänniskor mellan 35 och 40, två helt andra människor.

Han har fortfarande kvar katterna vi skaffade, de är gamla nu, och jag skrattar så att jag kiknar när han berättar om deras krämpor och matbesvär och att den ena av dem nog har blivit senil, om nu katter blir det, hon sitter och jamar på ingenting i hallen. Vi pratar om våra liv och erfarenheter, en del är likt, en del väldigt olikt. Det är underligt att både känna och inte känna någon på det här viset. Jag undrar om han, när han ser på mig, både ser idag och då, precis som jag gör. Jag antar det. Det är nästan rörande.

Deklarationen, förresten. Efter att ha skrivit på den, ett par timmar in i lunchen, säger Revisorn åt mig att jag borde ringa till min bank och tänka lite mer seriöst på det där sommarhuset. Jag tror att jag ska göra det.