Jag tänkte springa idag. Eller snarare, jag tänkte försöka. De senaste gångerna jag har gjort det har jag fått så mycket andningsproblem att det har gjort mer ont än gott. Så ska man inte ha det. Inget man ägnar sig åt regelbundet ska göra mer ont än gott, då är man definitivt på fel spår.
Hur som helst. Jag tänkte om. Jag gick rundan jag brukar springa, gick i ett behagligt tempo och lyssnade inte ens på musik eftersom ipoden låg på laddning. Jag bara gick och tänkte lite och hade inga problem med att andas. Det är så mycket bättre att inte pressa, att inte tvinga, att inte ha bestämt sig för att något ska, kosta vad det kosta vill. Det är så mycket bättre att bara gå och njuta av vägen.
Jag håller nog på att bli en gammal dam. På jobbet finns en toalett där solen faller in på ett särskilt sätt, ett sätt som gör att mina grå hår silvrar sig i ljuset och i spegeln ser de ut att vara väldigt många. Många fler än det som syns när jag kommer ut därifrån. Man kan kalla det toaletteffekten.
Det finns så många drömmar i mig nu. I helgen ska jag åka och titta på ett sommarhus. Och jag tänker på det Musikern jag jobbade med härom dagen sade till mig, han sade förälska dig inte för fort nu och bläddrade mellan bilderna. Jag tänkte varför inte, som med löpningen, jag tänker bara känna efter, det blir bättre om jag bara går med och njuter av vägen. Jag ska vila i det som är. Det finns inget jag tänker pressa. Men jag ska också sluta hejda mig nu.
Lägenheten varm, tyst, på balkongen törstiga blommor och de där glasspillrorna som grannen ovanpå har skrivit en lapp om och lagt i brevinkastet. En fågel har flugit in i hans balkongdörr och krossat den och över hela hans balkong tusentals små skärvor, och det glittrar vasst på mitt balkonggolv med, en fågel som har flugit in och igenom en dörr, tänk det. På radion ett program där de säger att människan skulle kunna genetiskt avla fram vingar, via möss och sedan större djur, vi skulle kunna genmodifiera fram ett tredje par extremiteter, men vi skulle inte kunna använda dem, bara kanske glidflyga lite, så varför, varför skulle vi försöka? Och programledaren som svarade för att flyga med den självklaraste rösten som finns, och jag förstår tonen, men ändå, jag tänker på balkongdörrarna.
De är båda över sjuttio och vackra tillsammans, skrattar tillsammans, och gungar ibland för att det är roligt, gungar i gungan som egentligen är till för barnbarnen som egentligen inte ens är deras men som är det i alla fall och jag ser på kärleksögonen och hennes glädje och hans omsorg och senare ser jag hans oro och mjuka ängslan som han skäms för, som han försöker bagatellisera trots att jag ser att det svider i hans bröst, och jag ser vad kärlek är. Jag ser vad kärlek är och vad den inte är, jag har tänkt på den meningen i några dagar, tänkt tack, tänkt tack ni som har lärt mig så mycket om vad kärlek är
och inte är.
Och jag känner på svedan över benen, skrapar ut rödmyran som kryper över bilfönstret och den flyger genom luften någonstans i Värmland trots bristen på ett nytt par extremiteter, sedan kommer det ett regn som sprejar rutan, verkligen sprejar den med miljoner små lätta droppar som blir som en ogenomtränglig film, och jag vet att någonstans, någonstans omkring mig finns det en regnbåge nu. Jag känner det på hur hjärtat bultar, på det snabba hamrandet inifrån mig, jag minns min glädje och mitt självklara ja. Jag minns det, jag minns att det är så det är, och att det är glädjen som är svaret.
Jag är en regnflicka. Har alltid varit. När det regnar är jag som mest mig själv. Jag går i regnet och skrattar mot gråtunga himlar med skjortan klibbande mot bröstet, skrattar lätt med kippande skor.
När det regnar som det gjorde idag, så kraftigt att det studsar upp mot huset från asfalten, så livligt att ljudet av det ekar mot väggarna, och när balkongdörren öppnas så att sovrumsfönstret rivs upp så mycket det går, det regnar in över fönsterblecket och fönsterkarmen och fönsterbrädan rakt ner över allt ner över golvet och det rinner en stillsam pöl mot sängen, då är det jag som rinner där, jag rinner lycklig, jag doftar luft och rent ozon, och när åskan kommer bara strax efter blixten och mullrar så högt att väggarna skakar, då är det jag, det är jag.
Bästisen har fyllt 40 år och haft en av de finaste fester jag har varit med på. Utomhus, i gårdagssolen, med hysteriska mängder mat och kaka, glada barn och ännu gladare föräldrar, och ett specialuppträdande av Cullbergbaletten på gräsmattan. Just det där sista. När jag satt på min kofta med kliande myggbettsben och tittade rakt in i solen och de skrattande dansarna började om när musiken kinkade, då insåg jag att jag är priviligierad. Jag är så vansinnigt priviligierad.
Ni förstår, i vissa stunder inser man hur lite vissa saker betyder, och hur mycket andra betyder.
Igår tackade jag nej till det tredje teaterjobbet för i år. Jag vet inte ens om jag kommer att kunna säga att jag är skådespelare särskilt länge till, om det fortsätter så här. Eller, jo. På Mimselills namngivning härom dagen pratade jag länge med andra skådespelarkollegor om just det där. Om blandningen och de dubbla känslorna, om att skådespelare är mer än ett yrke, det blir en identitet. Kanske för att vägen dit ofta är så lång. Man längtar och drömmer, söker scenskolan, blir antagen som en av tio av hundratals sökande (året jag kom in slogs ansökningsrekord med över 1300 förhoppningsfulla människor), man går en tuff utbildning där man i princip inte gör mycket annat än ifrågasätter sig själv från alla håll och sedan börjar nästa nålsöga, att överleva och försörja sig i en hård och otacksam bransch där guldkornen är få men ack så livskraftiga och ljuva när man får tag i dem. Vi är så många som efter ett tag av tvång eller behov vidgar yrkesrollen. Jag har gjort det av båda skälen. Man blir mer och annat, men skådespelaridentiteten står kvar. Och nu står jag alltså mitt i det underliga faktum att jag saknar att spela, men inte har tid eller lust att göra det när tillfälle bjuds. Det är en mycket, mycket underlig och ovan känsla. Eller är den det? Har jag känt så här innan också, bara inte haft råd eller mod att tacka nej?
Igår tackade jag alltså nej till att spela den kvinnliga huvudrollen i en Tjechovpjäs. Jag älskar Tjechov. Gud, som jag älskar Tjechov. Jag har spelat Irina i ”Tre systrar” för ganska exakt tretton år sedan och sett mängder av Tjechovuppsättningar, av flera olika nationaliteter. Jag har alltid känt igen mig i den där blandningen av djup melankoli och stark framtidstro. Och så har jag alltså nu fått möjligheten att spela en underbar roll, sett efter i mitt schema, känt efter i min kropp – och tackat nej. Jag vet att det är ett klokt beslut, baserat på verkligheten och på det faktum att jag måste vila. Jag kan inte bara rusa fram i livet längre, jag måste ta mig tid för eftertanke, för att lukta på luften och andas den. Andas den långsamt utan att få astmaattacker. Jag måste helt enkelt säga nej också till saker som rycker i mina gamla kärleksnerver. Och i höst ska jag skriva, inte spela teater. Man får inte plats med allt.
När det regnar manna har den fattige ingen tid, det är väl den moderna tolkningen?
Även om man har många lika fina alternativ måste man göra ett val. Det gäller så mycket här i livet. Och trots att jag sitter här nu med sorg i sinnet över att inte följa med den där teaterströmmen som jag har saknat, som jag vet exakt hur livgivande den kan vara, så vet jag att jag gör mig själv gott. Jag kan säga som Tusenbach, ur just ”Tre systrar”:
Vilka småsaker, vilka dumma futtigheter det är ibland som blir betydelsefulla i livet, alldeles plötsligt och oväntat. Man skrattar åt dem som förut och tycker fortfarande att de är småsaker, men ändå går man vidare och känner att man inte kan hejda sig. Men vi ska inte tala om det! Jag är på så gott humör. Det är som om jag för första gången i livet såg de här granarna, lönnarna och björkarna, och allt ser på mig med nyfikenhet och väntar. Vilka vackra träd det är och vad livet måste vara vackert runt dom. Jag måste gå nu, det är dags… Där står det ett förtorkat träd som i alla fall böjer sig för vinden med de andra. Jag tror att om jag så dör så kommer jag i alla fall att ta del i livet ändå, på något sätt…
Jag har gått och investerat i en ny kamera, serni. I en riktig hej-kom-och-hjälp-nu-måste-jag-lära-mig-saker-kamera. Så nu ska jag börja lära mig genom trial-and-error-metoden. Många error brukar leda fram till yay! så småningom, det här är nog inget undantag.
Så om det blir lite dåligt med bilder på bloggen ett tag kan det paradoxalt nog ha med saken att göra.
Dessa varma sommardagar. Jag har sprungit en halvmil tre dagar i rad nu, med svetten rinnande utmed hela kroppen. Det känns otroligt skönt. Jag stretchar efteråt och tittar fascinerat på svettpärlorna på knäna, som banar sig väg nerför vaderna. Det droppar från hakan. Jag stretchar hemma i vardagsrummet, där jag lägger ut en gammal handduk på golvet som suger upp svettdropparna. Så ligger jag där och lyssnar på kroppen, hur den sjunger sin egen sång i värmen.
Sommardagar som de här hade min pappa ändå alltid ett vitt bomullslinne under skjortan. Det hade han alltid. Jag har kvar två av hans gamla vita linnen, jag springer i dem. De fladdrar skönt och svalt, de är så tunna och tvättade så många gånger. Finns det sådana linnen fortfarande, använder herrar dem fortfarande? Jag skulle vilja köpa mig ett par nya, tunna vita herrunderlinnen att springa i. Jag tycker inte särskilt mycket om de där åtsmitande konstmaterialen, jag vill inte ha något som sitter åt, jag vill känna mig fri och lätt. Pappas gamla herrlinne är perfekt. Men tiderna förändras. Numera ska herrlinnen också sitta åt. Vad det gäller sådant tycker jag faktiskt att det var bättre förr.
Visst, det var väl antagligen inte lättare förr. Det finns inga minnen som påstår det, heller. Men när jag sätter mig på balkongen och ser barnen leka där utanför på gräset så tänker jag att de ser ut som blommor som rör sig, mjuka blomstjälkar och virvlande kronblad. Och jag tänker på fladdrande, tvättnött bomull.
Häll någon matsked olivolja i en större kastrull och hetta upp den. Fräs ett par-tre krossade/hackade vitlöksklyftor, en bit riven färsk ingefära och ungefär två teskedar spiskummin i oljan en stund, häll sedan på 300 gram linser. (Röda eller gröna spelar ingen roll utom i mängden buljong, se senare förtydling, förf. anm.) Rör runt ordentligt så att kryddor och linser blandas, häll sedan på cirka en deciliter grönsaksbuljong och låt koka in under omrörning. Upprepa detta tills du kokat in cirka 7,5 dl (röda linser) eller 8,5 dl (gröna linser). (Den uppmärksamme har nu fått med sig förtydlingen förf. anmärkte om tidigare.) När linserna är lagom mjuka (förf. föredrar aningen tuggmotstånd kvar) ställ kastrullen åt sidan och hacka en näve färsk mynta och en näve färsk koriander och blanda i linserna. Ta gärna en liten paus och dofta på det hela.
Strimla två röda lökar och stek dem mjuka och lite lätt brynta i olivolja i stekpanna. Ta sedan fram getost, lägg den i en skål och smula den med en gaffel för att så blanda den med något som gör den mjukare. (Vissa gillar turkisk yoghurt eller sådant, men förf. använde bara lite laktosfri grädde och det blev jättegott.) Dra ett par varv svartpeppar över oströran.
Täck en tallriksbotten med babyspenat och ringla olivolja över den. Här kan du kanske, kanske dofta över lite flingsalt, men det är på intet vis ett måste eftersom osten har god sälta. Om du är saltoman, knastra på lite, annars låt bli. Häll upp några slevar av linsröran, lägg på rödlök och toppa alltsammans med oströra.
Avnjut gärna på en balkong där värmen efter dagen fortfarande ligger kvar.
Det var länge sedan jag skrev något om böcker jag läst, tror jag. Jag har mest ägnat mig åt moi och mois egna skriverier på sistone. Men jag läser. Jag läser faktiskt en hel del.
Liten tipslista av diverse slag – den som inte ännu har gett sig i kast med ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” av Jonas Jonasson, slå till nu med en gång. Den finns i pocket och är billig. Slå till, för sjutton, för en roligare och mer jantebefriad skröna får man leta efter. Den är helt enkelt bara en ren fröjd att läsa. För dig som tänker nej tack, ska jag skratta så ska det vara åt underfundiga människor som har svårigheter med sig själva trots att de får tillvaron att fungera så säger jag bara Jenny Diski. Jenny Diski, Jenny Diski, Jenny Diski. Hon är så intelligent, så befriande asocial, så slagfärdigt rolig. Jag har just läst ”Den motvillige resenären”. Tokrekommenderas. Och så författaren som aldrig behöver närmare presentation, Joyce Carol Oates, som har relativt nyligen (tja, nu pratar vi om JCO som skriver trehundratrettisjutton böcker om året, så… men ja, relativt nyligen) kommit ut med ”Älskade syster”, en fiktiv roman baserad på mordet på den lilla skönhetsdrottningen JonBenet Ramsey. I JCO:s händer heter den mördade flickan Bliss Rampike och var en osedvanligt begåvad liten skridskoprinsessa på 6 år. Historien berättas via svindlande notiser och asterisker och allmänna associationer och fotnoter av hennes äldre bror, Skyler, som tio år senare är nitton och ”överlevare”. Alltså, ska ni bara läsa en enda bok i sommar, välj den.
I väntehögen för min sommar: Jag har inte läst ”Min kamp” av Karl Ove Knausgård än, men jag har varit hans bordsdam till ett bröllop. Tjofadderittan för den jag mötte Lassie:n. Lionel Shrivers ”Dubbelfel” har jag inte vågat ge mig på eftersom jag älskade hennes förra, men det kommer. Och så ska jag läsa Mare Kandre.
Just nu håller jag på med lite fiffefiff, som också kan kallas ”omarbeta och förtydliga sitt manus som ska utges i bokform”. Det är faktiskt förvånande kul, tycker jag, jag trodde nog att jag skulle uppleva det vanskligare än jag gör. Just nu helt ovanskligt. Bara kul.
Det blir förstås ännu roligare av att det triggar skitmärkliga drömmar. Härom natten drömde jag att jag satt inne på ett kontor där allting var av glas, inklusive stolar och bord, på möte med ett antal hetsigt diskuterande människor, inklusive min förläggare. Vid en viss tidpunkt fick min förläggare väldigt ont i huvudet så då masserade jag hennes tinningar.
Höhöhö. Mitt osubtila undermedvetna, alltså.
Jag älskar det faktum att mitt skrivande äntligen har fått en tydlig riktning. Jag älskar inte lika mycket det faktum att jag just nu sitter på flera ganska utarbetade nya manusidéer, färdig research och en inspirationsresa i ryggen utan att se när jag ska få den rent konkreta tiden att skriva nästa roman, och nästa. Jag behöver helt enkelt en mecenat, en rik äkta man eller ett fetingbetalt filmjobb för att kunna släppa taget och bara skrivaskrivaskriva ett tag. Än så länge har jag ingen av de tre i sikte, så nu ska jag fortsätta översätta en stund. Jag gissar att ett av skälen till att jag tycker att fiffefiffet med bokmanuset är så roligt är just att jag längtar efter att sätta mig med det, så när jag gör det känns det som lyx och inte jobb.
Annars då? Jag har vaxat bilen. Den är nästan förfärande blank.
Gamla damer borde få baka i lugn och ro och äta upp alla bullarna utan att vara bekymrade över sitt midjemått. Gamla damer borde få ta ett glas sherry eller till och med en drink och fnittra lulligt med väninnor på en balkong. Gamla damer borde få längta efter barnbarnen lika mycket som de borde få sitta tysta som möss bakom dörren och låtsas att de inte är hemma när barnbarnen ringer på, om de känner för att vara ifred den dagen. Gamla damer borde få ha gamla minnen av unga män, och nya minnen av dem likaväl, av de där vackra unga männen som går förbi på gatan och på något sätt vet att den gamla damen är gammal även om hon på insidan har ett flickhjärta som bultar lyckligt vid åsynen av de där unga männen. Ja, det borde gamla damer få.
Vad gamla damer inte borde få är en känsla av att vara gammal och dum för att man inte hör när telefonen ringer så man hinner inte svara, eller kanske hinner höra den men ändå inte förstår hur man ska svara, eller att den är så liten och plottrig att man heller inte ser att ringa själv. Dessutom vet man inte vad som händer när man trycker på skärmen, men man vet att man måste trycka på skärmen för att något ska hända. Sådant här borde inte gamla damer behöva bekymra sig över över huvud taget.
Så du, unge man som stod utanför matbutiken och lurade på min 74-åriga mamma en smartphone med 24 månaders bindningstid som du kopplade över hennes hemnummer till och stängde av hennes fasta teliaabonnemang – jag hoppas att din provision var god nog för att uppväga att du förhoppningsvis kommer att brinna i helvetet med magkatarr, hemorrojder och herpes i näsan. Min mamma har inte kunnat använda telefonen på flera veckor. Som tur är har just den här gamla damen en dotter som försöker häva köpet och akutköper henne en doro easy phone att sätta över simkortet i för att hon alls ska kunna ringa, för att inte tala om svara, men alla gamla damer har inte det. Och någonstans måste folk börja fråga sig om pengar verkligen är värda sådant här när man ser en gammal dam le mot en där man står och säljer mobilabonnemang.
För gamla damer måste få vara gamla damer.
"Jag är en giftälva och min makt över dig ligger dold i orden."
