Suziluz – med ögon känsliga för grönt

För grå dagar där himlen går ihop med hav och land och allting följer samma färgskala, de kan vara så hjärtskärande vackra. Motivet känns bekant i kroppen, den där känslan av att sitta grundat fast, man kanske kan dras med en aning, men inte alltför mycket, för man är jordad. Man har en uppgift, och man håller i det vackra, det guppande lätta flytande längtansfulla, för man vet att man behöver lugnet och stillheten, andningen, vilan.

Den här bilden är tagen på Gotland sommaren 2007, ut genom ett bilfönster. I sig själv är det ingen märkvärdig bild, men den tiden på Gotland och den här bilden bland annat var upptakten till boken jag sedan skrev som kommer ut i vår. Tänk vad lite vacker natur kan göra vad det gäller att frisätta tanken.

Flera dagar i rad nu har jag låtsats att jobbet inte tornar upp sig över mitt huvud (för det gör det) och att jag har massor av energi (som jag inte har) och i stället för att gå på det jag måste, gått på det jag vill. Det enda jag vill, egentligen, är att planera för inflyttningen i sommarhuset. Så jag scannar Blocket efter billiga och fina möbler, ringer, missar ibland men har gjort flera tokfynd, och fantiserar. Jag fantiserar oerhört bra de här dagarna.

Idag ramlade jag över två underbara små satsbord från Alsterbro möbler, jag betalade bara 350 spänn för båda. Tokfynd. När jag hade hämtat dem tittade jag in på rean på Indiska. Medan jag stod och fingrade ett överkast gick någon in i mig, jag sa ”Oj!” och när jag återfick balansen stod där en kort, tjock, långhårig, verkligen skitsur tjej och stirrade på mig. Jag tittade förvånat tillbaka. Till slut sade hon: ”Ursäkta, säger man faktiskt.” Jag svarade, förvånat men fortfarande vänligt: ”Du, det var du som gick in i mig. Jag stod här och tittade.” Hon: ”Nej, du körde ut armbågen, och nu vill du inte be om ursäkt, och då är man en apa. Dessutom är du ful.” Jag: ”…?” Hon: ”Du är JÄVLIGT ful!”

Den här dialogen fortsatte i samma stil en stund till. Jag tror att hon sade att jag var ful ungefär sju gånger innan hon till slut gick. Och någonstans här, förstår ni folkens, någonstans här slog det där med min fantasi till. Någonstans mitt i det här tokiga tänkte jag att den här tjejen, den här lilla tjocka sura tjejen, hon säger att jag är ful om och om igen för att hon tror att det är det värsta en lång, smal och snygg tjej kan höra. Och mitt i att jag också surnade till tänkte jag lilla vän, du har ingen aning. Du har verkligen ingen aning om hur lite det gör mig att bli kallad ful, och hur mycket värre saker än så jag har hört i mina dagar. Men man ska vara moder Teresa för att inte surna till själv när man blir påhoppad utan orsak av någon som har en dålig dag, så till slut smädade jag tillbaka, och då gick hon. Jag kände att det hettade i ansiktet en stund efter där jag gick på Indiska, att jag hade tagit över hennes surhet.

Det är lätt att förstöra någons goda humör. Men till syvende och sist slutar den här dagen för mig med två fina små satsbord, massor av färg och en ny slipmaskin, 50% rabatt på 4 kaffekoppar från Rörstrand på Cervera och en god kopp kaffe i gungstolen. För ja, jag har köpt en gungstol också. Den är helt underbar, i väntan på den där hammocken.

Haha. Alltså, hobby. Ordet i sig klingar väldigt mycket 70-tal, gör det inte? Men okej. Min ”hobby” skulle kunna vara en mängd olika saker. Musiken, till exempel. Men nej, det är ingen hobby, det är något annat. Heminredning/pyssel? Just nu står det till exempel en burk antikvit lackfärg, en burk järnvitriolbets och en burk hårdvaxolja i hallen, och i köket ett loppisfyndat soffbord som ska behandlas med alla ovannämnda för att sedan hamna i sommarhuset. Jag gillar att loppisfynda. Jag gillar att fixa och renovera. Jag gillar att pyssla, i största allmänhet, sticka och sy och måla och slipa.

Men hobby. Jag tror att den här bilden får illustrera min hobby:

Min hobby är att fika. Just den här fikan kommer från Taxinge Slotts enorma bakverksbuffé. Och min hobby är att åka runt till olika slott och gårdar och stadscaféer och landsbygdkondis och annat där det kan serveras gofika och helt enkelt avsmaka det som bjuds. Jag är faktiskt en stor fikaexpert. Camus konstaterade lite avundsjukt under veckan hon besökte mig att de bakverk jag valde på våra fikor alltid, utan undantag, var godare än hennes, hur tjusiga hennes än såg ut. Jag bara ryckte på axlarna och konstaterade: Jag kan det här med fika. (Och nej. Jag valde inte Sachertårtan, men snygg var den.)

Det här är min mamma och hennes favorittidning, Året Runt, i solen vid sjön vid det som numera är mitt hus. Hon har på sig pappas gamla armbandsklocka och bär vigselring, trots att pappa har varit död i fjorton år. Hon är fortfarande snygg i bikini, jag hoppas att jag brås på henne där. Våra händer är nästan exakt likadana i alla fall. Seniga händer med långa fingrar och smala handleder.

Det här var faktiskt ganska enkelt. För i kampen mot massor av saker som kan användas till något specifikt, som ipoden (älskar musik), slagborrmaskinen (älskar att renovera och fixa), kameran (älskar att fota) och sängen (älskar att sova) samt lite annat smått och gott som mest var bubblare på listan (av typen Stavmixern? Nej, jag älskar inte att mixa, hur praktisk den än är) så var det ju till slut ändå helt självklart att valet skulle falla på:

Datorn.

Datorn har till skillnad från alla andra prylar jag gillar i tillvaron en multifunktion. Jag jobbar på den (gillar att försörja mig), jag skriver böcker på den (älskar att vara boss över min egen kreativitet), håller kontakten med utomlandsvänner på den (via facebook och mail och allt möjligt annat), kollar vägbeskrivningar och telefonnummer och allt annat jag behöver veta, och sist men inte minst – jag bloggar på den, och läser bloggar. Av alla prylar jag äger är det här tveklöst den prylen jag använder mest, och bara det i sig kvalificerar den till platsen favorit.

(Att jag ofta tänker att jag köper en mac nästa gång det är dags, det behöver vi inte prata högt om. Just nu är min Asus UL50VT kungen.)

Jag tänker så här, i efterdyningarna av det hemska: Jag håller med alla som säger att man ska ägna gärningsmannen så lite uppmärksamhet som möjligt. Han vill ha rättegång inför öppna dörrar, han har skrivit ett manifest och tagit bilder på sig själv i olika utstyrslar. Den här mannen vill ha uppmärksamhet. Låt oss inte ge honom det.

Låt oss i stället tänka på offren, på de drabbade och på varandra. Låt oss bilda enad front där vi bestämmer oss för att det viktiga är godheten och empatin och att försöka hjälpa och stödja varann. Där vi hyllar det goda och odlar det med all vår kraft, där vi återskapar en vardag som är trygg och vänlig.

Jag ska göra min del i det, jag ska efter några dagars chockad tystnad återgå till mitt lite småtaffliga vardagsbloggeri och fortsätta att fotografera, att visa er mina förberedelser inför inflytt i sommarhuset och allt annat som kan tänkas falla mig in. Jag gör det som ett medvetet val nu, för att ge plats. Åt godhet, åt vardag och åt de små, varma upplevelserna.

Förra helgen i London pratade jag och Sociologen om att det finns något viktigt ögonblick alla vet var de var. För henne var det när hon fick höra att Lady Di hade dött. Jag mindes inte det, faktiskt. Jag hade väl ingen särskild relation till Lady Di. Men jag kommer alltid att minnas dagen igår. Jag kommer alltid att minnas att samma dag som jag åkte och skrev på köpekontrakt på mitt hus, så skedde den största massakern i modern tid i Skandinavien.

Jag satt på ett pittoreskt värdshus i frodigaste Östergötland med Camus och vi hade precis ätit en sen lunch efter lyckade loppis-raider. Jag fick sms från Jakob om att han mådde bra efter bomben. Bomben?! Ett kort samtal, chock bultande genom öronen. Jag stammade nyheten till Camus, som genast började ringa och sms:a runt till vänner. Liksom jag. Vi började tänka högt till varann, namnen på vännerna vi visste var utanför stan på semester. Camus själv här med mig, tack och lov. Systersjälen och familj i Danmark. Krikelin och familj i Nord-Norge. Och så vidare, och så vidare. Men Finingen visste jag inget om, inte heller Den Där Mannen. Finingen svarade snabbt. Vi är trygga, kram. Den Där Mannen svarade lite senare. Utandning, samling.

Camus och jag i liten röd bil genom svällande östgötska sommarlandskap med klentrogna bilradioreportrar. Jens Stoltenberg har klarat sig, men det har varit dödsskjutningar på ett politiskt ungdomsläger. Vi sitter tysta bredvid varann, Camus andas häftigt, jag trycker handen mot munnen. Vad är det som händer? Hur är det möjligt? Spekulerande experter och experter som inte vill spekulera. Handlar det om Norges inblandning i Afghanistan? Vad kommer att hända med de norska muslimerna i så fall? Jag personligen tänker bara på lilla fina Oslo och dess gator som jag tycker så mycket om, på människorna, på det konkreta, det trasiga som måste byggas upp. Vi stannar och köper nyslungad honung när vi råkar köra förbi en gård med handskriven skylt. Det glittrar i sjöytan och luktar stillsam koskit från de gröna ängderna.

Den märkvärdiga skönheten som kontrasterar mot det hårdaste onda. Den här vidunderliga sommaren, en värme som nästan går att ta på. Vi badar i en skogssjö som är så klar att doften lägger sig över våra armar som ren ozon. Vi simmar länge. Vattnet känns som en mjuk smekning, ljummet och vänligt, blankt och omslutande. Hela vägen tillbaka till Stockholm lyssnar vi på radio. Först när vi kommer hem märker jag att jag har tappat bikiniöverdelen någonstans mellan sjövattnet och bilen.

Idag börjar jag morgonen med beskedet att dödstalet har stigit till över 80. Vid frukostbordet gråter Camus lite, och jag håller mina händer om hennes ansikte.

Det här är jag som jag ofta känner mig. Lite ofokuserad, på väg någonstans, lyssnande på musik. Jag tog den här bilden i ett flygplan, om jag inte minns fel, och jag tror att det jag lyssnade på var det här: Joshua Radin – Sundrenched World – In-store Play Version

Jag hittade den här fotoutmaningen hos Loba. Vad kan väl passa bättre för en nybliven storkameraägare som ska sysselsätta sig i väntan på tillgång till huset? Jag hoppar på.

Alltså:

Dag 1 – Självporträtt
Dag 2 – Favoritpryl
Dag 3 – En familjemedlem
Dag 4 – Min hobby
Dag 5 – En gammal bild
Dag 6 – Tema grön
Dag 7 – En bild som jag aldrig har lagt upp
Dag 8 – En favoritbild
Dag 9 – Dagens
Dag 10 – Detta gör mig glad
Dag 11 – Tokigt
Dag 12 – Min vardag
Dag 13 – Tema ljus
Dag 14 – En vinterbild
Dag 15 – Kärlek
Dag 16 – Självporträtt i svartvitt
Dag 17 – Ett ögonblick
Dag 18 – Känslor
Dag 19 – Här bor jag
Dag 20 – Tema olika
Dag 21 – När jag var liten
Dag 22 – Mitt beroende
Dag 23 – En sommarbild
Dag 24 – Detta gör mig glad (favorit i repris)
Dag 25 – I all hast
Dag 26 – Detta skrattar jag alltid åt
Dag 27 – Tema två
Dag 28 – Väder
Dag 29 – Senaste bilden på mig själv
Dag 30 – Valfri bild

Jag vet inte om jag kommer att hinna köra en om dagen, men jag ska i alla fall försöka!

Banken sa ja. Mäklaren sa ja. Och säljaren sa ja till mitt bud.

På fredag skriver vi alla papper. I mitten av augusti får jag tillträde.

Det är helt overkligt och samtidigt det verkligaste jag har gjort. Nästa tanke: jag måste köpa en hammock.

Idag googlade jag mitt namn och gick in och kollade på bilderna.

Bredvid gamla bilder på mig från föreställningar och film dök det plötsligt upp en annan bild, där en glad dam mot rosa bakgrund förkunnade: dating my vibrator!

Nog för att jag saknar tvåsamhet, men jag tror att där drar jag nog ändå gränsen. Då sitter jag hellre på café ensam.

För det första: Man vet att man är i England när det är heltäckningsmatta på flygplatsen. Mmmm. Så ombonat! Och så tyst väskan rullar!

För det andra: Jag är så kär i den här staden. Vad har jag hunnit med idag?

Promenad i Kensington Gardens, inklusive långsittning med bok på en av bänkarna, bara med avbrott för att titta på lekande hundar och hälsa tillbaka på folk som vill dela bänken en fin sommardag.

Shopping av ny plånbok. Äkta läder, knallröd, och gjord av någon som låter som mitt engelska alias. Älsk.

Shopping av sjukt coola skor, inte bara för att de är sjukt coola utan för att skorna jag kom i hade hög klack och jag vill gå gå gå gå gå genom London. Efter att ha gått gått gått först i högklackarna och sedan i de här har jag nu blåsor överallt, överallt. Men jag har köpt plåster som heter ”Ouch!”. Jag klarar mig. (Mossmönstrad heltäckningsmatta på hotellet? Ja, självklart.)

Långfika på Eat i Marylebone. Sojalatte och ekologiska varor. Mums filinamnam. Vid bordet bredvid – extremt coola, extremt engelska svarta killar med stor afro, silverringar på fingrarna, plågsamt trendiga kläder och skön dialekt.

Sa jag att jag är så kär i den här staden? Åh hjälp, vad jag är kär i den här staden!