Det här är min mamma och hennes favorittidning, Året Runt, i solen vid sjön vid det som numera är mitt hus. Hon har på sig pappas gamla armbandsklocka och bär vigselring, trots att pappa har varit död i fjorton år. Hon är fortfarande snygg i bikini, jag hoppas att jag brås på henne där. Våra händer är nästan exakt likadana i alla fall. Seniga händer med långa fingrar och smala handleder.
augusti 3, 2011 at 11:01 e m
Det gör mig så varm om hjärtat att det tycks som om du kommit ett steg på mammavägen.
Jag har aldrig haft någon verklig anledning att vara arg, men man är väl det oundvikligen på föräldern av samma kön, om man inte är moder Teresa eller på annat sätt oerhört lyckligt lottad. Men jag har under de sex år min mamma varit borta smärtsamt kommit att inse hur mycket av det som jag varit arg på henne för faktiskt har att göra med hur min pappa är. Hur knepig och ofta hopplös han är. Honom som jag alltid älskat och beundrat så.
augusti 4, 2011 at 8:10 e m
Tack, Annannan. Mig med. Det är ju egentligen inget som har hänt, jag bara känner att jag inte är arg längre. Jag ser mer nu än då, tror jag, och i nuet finns inte så mycket att vara arg på. Just nu känns det bara som att jag är en vuxen, självständig dotter till en gammal mor, och att det mest är som det ska vara. Man kan nog bara lämna dået att vara det det var.
Och jag tror nog också att mycket handlar om reliefen. Mot vad man “ser” den personen som sticker så i en, och vad man tror sig se. Vilken fin kommentar. Tack.