Suziluz – med ögon känsliga för grönt

Jag har fått mail igen.

Hello
I work with a bank In West Africa, Burkina Faso .I have a business transaction for you.
In my department we discovered an abandoned sum of $10.5 Million US Dollars .In an account that belongs to one of our foreign customer who died along with his entire family in car bomb in Iraq.Since his supposed next of kin died along side with him at the Bomb blast, there is nobody to claim the left over balance in the account.It is therefore upon this discovery that I decided to seek your assistance and present you to the bank as his Next of kin.
If you accept i would give you the guide lines of how we can achieve this transfer of the balance (10.5Million Dollars) to your account.and we will shear the money 50-50%. I expect that you will give me your telephone and fax numbers for easy
communication with you and for more details.
Best Regards
Mr. Japheth Barnabas

Dear Mr Barnabas,

Thank you very much for your kind offering , but I don’t have a fake moustache which makes the trip to Burkina Faso unnecessarily expensive. I just thought I’d say you have a beautiful imagination, and me being a novelist in the making I really appreciate the picture of the two of us shearing over five million dollars each. That would take many hours and very sharp scissors indeed. What would we do next, when we’re done shearing? Burn the moneystripes? Please give me more beatiful pictures and there is a good chance I’ll write about this some day.

Best regards, etcetera.

Att sova många timmar, drömma starka drömmar. Igår drömde jag om min far, ett gigantiskt hus och att köpa sällskap, det var riktigt obehagligt.

Jag tänker mycket på kärlek i de vakna timmarna. Vad det egentligen är som binder människor till varann. Det finns känslor och människor man inte kommer runt, tror jag, utan som står mitt i ens känsloflöde. Har man tur står inget annat i vägen. Har man otur gör det det.

Kanske att den kvava dagen i förrgår var sommarens sista dag. Igår sov jag med fönstret stängt för första gången sedan jag kom till huset.

Det handlar om att se ut. Se över.

Jag försöker få både tänkt och skrivet, vilket inte är det lättaste. Att ha fått se hur min bok nummer ett kommer att se ut väcker förstås omedelbart tanken på bok nummer två. Jag vill skriva den, jag vill skriva den nu. Jag skulle helst vilja fly allt det där som måste göras i Stockholm, till exempel tjänas pengar till själva vardagen, och bosätta mig i huset ett tag, bara vara på landet tills bok nummer två är skriven. Problemet är väl att sedan skulle jag vilja göra detsamma tills bok nummer tre, nummer fyra och så vidare. Perpetuum mobile.

Till min egen förvåning känns det som att jag skulle kunna tänka mig att leva så. Ensam i ett litet hus där jag eldar varje kväll för att hålla värmen. Där jag samlar ihop fallfrukten i en skottkärra och häller ut i en stor trälåda. Där jag klipper gräset när det är soligt ute trots att fukten från igår ligger kvar. Där jag tar paus för att dricka kaffe och lyssna lite på radio. Jag skulle kunna leva så.

Min handled är lindad, det värker i mina leder igen. Jag har burit tungt och städat och målat, och nu säger högerhanden stopp. Den har svullnat till nästan dubbel storlek. Jag har fortfarande inte vant mig vid just den begränsningen, men det kommer jag att göra. Man vänjer sig ju vid det mesta.

Det är så många tankar som bara flyger förbi mitt huvud nu utan att fästa. Jag tänker otroligt roliga saker med jämna mellanrum, men skriver sällan ner dem. Kanske att de heller inte verkar lika roliga i skrift. En av dem kom när jag hade köpt en bit takränna till verandan och fäst den på bilens takräcke, och när jag körde mot huset sjöng den med ett dovt, flöjtande ljud i vinden. Då tänkte jag att jag var som en överdimensionerad, enkelspårig Dana Dragomir. Det tyckte jag var jätteroligt.

Idag har jag vaccinerat mig mot TBE. Det är en trestegsraket, visste ni det? Man ska ta två sprutor till med flera månaders mellanrum. Och det kostade 375 spänn! Vill de att man ska tycka att det är värt att chansa, eller? (Inte med minst en fästing i sikte per dag, alltså. Damen i kassan på vårdcentralen sa tryggt ”ja, dom ä ju äcklia, men dom ä flera än vanlitt i år ä dom.” Jag bara: Show me the spruta.)

Apropå något helt annat, men faktiskt också bildrelaterat – idag fick jag ett omslagsförslag till min bok. Det känns helt overkligt att se på det, samtidigt känns det alldeles riktigt. Jösses. Jaha. Oj. Så kändes det, fast lägg till att någon vispar inuti under hjärtat med en elvisp. Ungefär.

En far och en dotter. En skottkärra som används, en annan som står stilla i bakgrunden. En mor och en Suz på en filt bredvid.

Det här är en förödande trist bild, men en fruktansvärt rolig sida – http://damnyouautocorrect.com/. Alltså. Detta skrattar jag verkligen alltid åt.

Vitmålad pärlspont i taket – yay! Omålad pärlspont med bastukänsla – nay! Jag ska måla över våtrumstapeten också. Just det där åttiotalsflammiga är inte direkt sånt man blir hysterisk av lycka av.

Inomhusaktivitet idag, ja.

Jaha. Baksidan av lantlivet.

Jag tog en skogspromenad idag. En lång. (Jag tänkte plocka svamp men hittade bara giftiga, gick lite vilse och hann bli lite rädd och se en hoprullad orm som låg och sov, men det löste sig.) Det var rätt tajt skog bitvis. Riktig skog, inga stigar,  tät och snårig, och jag klafsade på rätt bra genom ormbunkar och högt sly och täta träd. Nu, efter soffhänget skulle jag bara kissa innan sovdags. Och såg en liten svart prick på höften. What? Närmare titt.

Ja, helvetes helvete. Fästing. Sitter som berget.

I panik började jag leta igenom kroppen. Hittade en till som kröp omkring på andra höften som inte hunnit sätta sig. Kastade den i handfatet och spolade ner. Sedan hittade jag nummer tre, som också sitter fast. PÅ MIN VÄNSTRA BRÖSTVÅRTA.

Nääää! Man får inte göra så! Äckliga äckliga äckelfästing! ÄckelfästingAR!!

Nu kommer jag att få svårt att somna, för utöver det uppenbara att jag måste köpa en mojäng att ta bort dem med i morgon undrar jag om jag har flera i hårbotten och om jag kommer att få borrelia eller något nu. Vad ska man göra? Åh, vilka VIDRIGA kryp det är! Hjälp mig!

Att rosen, ni vet. Rosen som utgav sig för att vara miniros då för länge sedan men nu är lika hög som spaden jag grävde hål åt den med. Nu är den i jorden vid torpets sydvägg. Trots att jag ju är analfabet vad det gäller blommor hoppas jag att den fortsätter att leva och överleva på det här magiska viset. Nu står den där. Röd mot torpets röda sydvägg. Rosknölen mer än en decimeter under jord, enligt rekommendation, en aning nerklippt för att rötterna ska få mer näring, enligt samma rekommendation. Hon som rekommenderade sade att om den inte klarar sig kan det vara att minirosor inte alltid är så härdiga. Men jag vill att den lever. På det här magiska viset.

Den står där nu, på riktigt. I köket står radion på, jag ligger i soffan i rummet bredvid och har eldat i kakelugnen (ja, jag har en kakelugn) bara för att jag kan, och lyssnar på natten. Rosen utanför fönstret sover nog redan.

Igår hämtade jag en skåpbil på 12 kubikmeter. Det är den största bil jag någonsin har kört. Uthyrningskillen såg på mig uppifrån och ner och frågade med lätt skepsis har du kört skåpbil förr? och jag svarade som det var, inte mycket, men det är inte första gången. Sedan var det bara att hoppa upp och med skräckblandad förtjusning tänka att vad högt jag sitter! Oj, man ser inget bakåt nä! Hur lång är den här bilen egentligen? Bruuuumm! Borde jag riva av ärmarna på en flanellskjorta och tugga tobak om jag ska köra den här? och så vidare och så vidare.

Igår kväll fyllde jag och Bästisen skåpbilen med diverse möbler och annat junk och pjunk jag kommer att behöva i veckorna i huset.

Idag, tidigt i morse, plockade jag upp Sociologen och sedan åkte vi ner till huset i Östergötland och kånkade in allt som Bästisen och jag kånkat ut, inklusive en tvättmaskin (man tänker smart och rullar in den asatunga mojängen på skottkärra), ett antikt skåp som väger satan och en soffa som egentligen inte gick in genom de små smala dörröppningarna men gjorde det i alla fall, med lite tråckel, envis vilja och våld. Sängen kom inte upp på övervåningen, trappan är för smal. Jag ska lösa det på något vis. På det stora hela gick allting fantastiskt smidigt.

På vägen hem satt vi och pratade om hur skönt det är att klara av saker. Att bära tungt, köra stort och helt enkelt lyckas på ren vilja med något. Och vi konstaterade bägge två att det är märkligt att killar bara förutsätts klara sådant bättre också utan erfarenhet, vilket ju är helt absurt. Det är inte lättare att köra skåp om man är kille och ovan. Det är kanske rent fysiskt lättare att bära skåp som väger satan, men ärligt talat – envishet väger lika tungt som muskler.

Sing it, sistah! Allt är på plats, och i morgon är även jag det. Nästa blogginlägg kommer från sommarhuset. (Förresten – jag har världens bästa vänner.)

Jag är inte en särskilt beroende person. Jag har aldrig rökt, dricker verkligen väldigt måttligt, äter lagom mycket och bra, älskar visserligen socker men klarar mig fint utan det också, och är nog i största allmänhet vad det gäller inmundigande rätt så modest.

Jag är förstås beroende av kärlek och gemenskap, det är nog de flesta. Av mina vänner, förstås, och av min dröm om framtiden, av kramar och närhet, av min längtan. Men samtidigt är det ju så att har jag det inte inom räckhåll så klarar jag mig. Jag längtar vidare bara, utan påfyllning, och hoppas på framtiden. Jag tror att den kommer.

Så jag tänker att mitt största beroende, det jag faktiskt aktivt känner att jag måste få göra annars spricker jag, det är att uttrycka mig. Ja, det låter ascorny, det gör ju det. Men det är ändå inte mindre sant för det. Jag måste få fantisera, skapa, ge uttryck för. Skriva, sjunga, spela eller bara formulera tankar. Jag måste få diskutera mina tankar, jag måste få låta dem spela fritt, jag måste få känna att det lever inuti mitt huvud och min känsla. Så är det bara. Och jag är faktiskt mer förvånad över att det finns folk utan det beroendet än över mitt beroende.

En sommar i början av 80-talet. Pappa är rent ohyggligt solbrun, och jag med för att vara jag (jag minns att den här sommaren smetade mamma min rygg full med kylskåpskall yoghurt för att lindra brännsmärtan) och här sitter vi på stranden i varsin solhatt. Mina kusiner flankerar oss från alla håll. Pappa är sandig på benen för att vi envisades med att gräva ner honom hela tiden. Jag tycker om den här bilden.

Jag har alltid gillat språk och hur olika eller lika man kan uttrycka samma sak. Vilka saker som går igen i vilka språk och vad som aldrig går igen någon annanstans.

I just det här fallet fnissar jag och tänker att finska ibland kan vara lika förutsägbart som att man lägger till -ur på isländska. Påslakansetur.