Det handlar om att se ut. Se över.
Jag försöker få både tänkt och skrivet, vilket inte är det lättaste. Att ha fått se hur min bok nummer ett kommer att se ut väcker förstås omedelbart tanken på bok nummer två. Jag vill skriva den, jag vill skriva den nu. Jag skulle helst vilja fly allt det där som måste göras i Stockholm, till exempel tjänas pengar till själva vardagen, och bosätta mig i huset ett tag, bara vara på landet tills bok nummer två är skriven. Problemet är väl att sedan skulle jag vilja göra detsamma tills bok nummer tre, nummer fyra och så vidare. Perpetuum mobile.
Till min egen förvåning känns det som att jag skulle kunna tänka mig att leva så. Ensam i ett litet hus där jag eldar varje kväll för att hålla värmen. Där jag samlar ihop fallfrukten i en skottkärra och häller ut i en stor trälåda. Där jag klipper gräset när det är soligt ute trots att fukten från igår ligger kvar. Där jag tar paus för att dricka kaffe och lyssna lite på radio. Jag skulle kunna leva så.
Min handled är lindad, det värker i mina leder igen. Jag har burit tungt och städat och målat, och nu säger högerhanden stopp. Den har svullnat till nästan dubbel storlek. Jag har fortfarande inte vant mig vid just den begränsningen, men det kommer jag att göra. Man vänjer sig ju vid det mesta.
Det är så många tankar som bara flyger förbi mitt huvud nu utan att fästa. Jag tänker otroligt roliga saker med jämna mellanrum, men skriver sällan ner dem. Kanske att de heller inte verkar lika roliga i skrift. En av dem kom när jag hade köpt en bit takränna till verandan och fäst den på bilens takräcke, och när jag körde mot huset sjöng den med ett dovt, flöjtande ljud i vinden. Då tänkte jag att jag var som en överdimensionerad, enkelspårig Dana Dragomir. Det tyckte jag var jätteroligt.
augusti 25, 2011 at 3:56 e m
Jag tycker det var jätteroligt;-) liknelsen med panflöjtandet…hittade hit lite tidigare p g a fästinginvasionen.
augusti 26, 2011 at 11:10 f m
Menmenmen… Det var vel nummer 30 av 30 det? Så synd; jeg koste meg med alle postene hos deg og nå er utfordringa over. On the bright side: Nå kommer kanskje vanlige bloggposter etterhvert tilbake?
Gleder meg masse over det du legger ut uansett. God helg, fine du!
augusti 28, 2011 at 9:35 f m
Jag vet precis vad du menar. Ett hus på landet, skrivandet, dagarna som kommer och går i ett annat tempo… och trots att man ibland bara sitter still och tänker så upplever man aldrig de där dagarna som tomma, bara… stilla? Och i stillheten kommer idéerna, krumsprången, lusten att skriva och skapa, de skojiga tankarna som får en att skratta där för sig själv. Men allt behöver inte nödvändigtvis fångas in heller och skrivas ned. Man har ett annat lugn och en förvissning om att det kommer fler ord, fler idéer.
Jag förstår att du njuter din “nya” tillvaro och ingen kunde vara gladare än jag. Det var verkligen dags nu, inte sant? En pusselbit som fallit på plats.
Och så din kommande bok… åh, vad jag glädjer mig, du, Suz.
Och jag drömmer som du om möjligheten till min egen vrå och tid för att skriva mitt – och inte andras ord för att få ihop till hyran… Ja, du vet ju.
På återhörande!
augusti 29, 2011 at 9:25 f m
Monica: Fint, då är vi två.
Tack, och välkommen till min blogg!
Elisabeth-beth (haha): Ja, det var den sista. Skulle tro att det säkert fortsätter dyka upp en bild eller två bland de “vanliga” inläggen också. Och jag har glädje av dina fina bildinlägg jag med! Kram på dig!
Lilla Blå: Ja, exakt. Exakt. Det ÄR en pusselbit som fallit på plats. Och samtidigt är det skrämmande och stort, får konsekvenser för hela livet, på gott och ont. Det ska vi prata om nästa gång vi ses, förstår du. Stor puss och kram!
augusti 30, 2011 at 12:15 f m
Det er wordpress sin feil. Ekle wp-dyret som tuller med navnet mitt…! :-/