För första gången på länge sitter jag på Favoritfiket. Fönsterplatsen, den som brukade vara mitt förstahandsval. Jag har inte varit här på länge, jag har både jobbat för mycket och haft lite för mycket ont i kroppen för att gå promenaden som liksom ingår i konceptet, så tiden har gått. Nu har jag bestämt mig för att komma tillbaka, börja om. På vägen hit luktade det annorlunda. Det är en annan årstid än sist jag gick. Blåbärsriset är fläckigt som av spruckna bär.
Jag lyssnar på ljuden med en gnagande liten sorg. Det är inte som det var förr. Numera står dörren in till köket öppen och man hör slamret av bestick, att de har radion på där inne, radion som står på någon skvalmusikkanal, och med jämna mellanrum hör man någon i den unga personalen ropa två latteeh! och det smakar inte som förr. Det är fortfarande gott, men det smakar inte som förr. Jag vet inte vad jag själv ska tycka om det. När jag började gå hit ägdes fiket av ett par, ett par som själva stod i disken när man kom. Under de kalla månaderna var det bara öppet på helgerna, från juni till augusti hade de öppet fyra dagar i veckan mellan elva och fem. De hade inte dörren till köket öppet, de sålde ingen latteeh och ute bredvid de prydligt staplade sirliga kaffekopparna fanns det alltid en liten kanna med kaffegrädde bredvid den större med mjölk. När jag kom hälsade den av dem som stod i disken med ett igenkännande leende. Den nye ägaren har infört andra självklarheter. Nu står det två tillbringare med mjölk bredvid kopparna och personalen känner ingen. De är många, de pratar bara med varandra och de gör det högljutt genom en öppen köksdörr.
Jag förstår att saker och ting måste gå vidare och förändras, att ingenting kan konserveras. Men vart tar hjärtat vägen, vart tar omsorgen vägen? Varför kan det inte få finnas kvar någonting som är oförstört, lugnt och snällt utan att någon ska tänka att det kan effektiviseras ihjäl? Är jag bara gammeldags som tänker så och saknar?
En medelålders kvinna går fram till köksdörren och frågar om det går bra att skjuta till den lite. Personalen säger nej, de använder den som serveringsgång. En latteeh. Vid dörren som de vägrar stänga sitter en gammal dam med kritvitt hår, på brickan framför sig har hon en budapestbakelse och en tekopp. Bak hennes rygg rinner radioskvalet ut på ett sätt som gör mig så ledsen. Den medelålders kvinnan och hennes sällskap reser sig och går.
Jag kommer antagligen aldrig mer sitta här och sticka.
Tänk vilken överraskning! Efter lång tids frånvaro i etern där googles hänvisningar har blivit sorgligt eftersatta är nu allas vår dr Suz tillbaka. Hon ser ut ungefär som vanligt, lite tjockare kanske efter uppehälle på obestämd ort, men förnumstigheten är densamma och klokskapen likaså. Doktorn har inte riktigt svarat på frågan om var hon har varit mer än med obestämda hrm-ha-hum och det verkar som att vi får nöja oss med det och gå rakt på googles stora frågor. Doktorn är redan klar med de hornbågade på svaj. Alltså, here comes:
1. ”skrapat upp lacken på en bil dåligt samvete”. Vi går ut stenhårt med de stora filosofiska frågorna. Jag tror inte att du som frågar verkligen har dåligt samvete över din gärning, då hade du nog sökt bilägaren på annat håll än på google. Du borde ha det, dock. Att visa sådan brist på respekt för andras ägodelar tyder på en störning av något slag. Gjorde du det med nyckeln? Eller med oidentifierat vasst föremål? Fysch på dig.
2. ”lill-babs skrynklig”. Nu känner jag mig nödd att berätta att Lill-Babs inte alls är skrynklig. Lill-Babs är faktiskt mycket mer ickeskrynklig än många i sin ålder. Doktorn ordinerar: försök inte släta ut dig (eller Lill-Babs) med strykjärn. För att bevisa Lill-Babs oskrynklighet tar vi här med en bild. Hon var lite förkyld dagen bilden togs.
3. ”min bröstkorg rör sig segt och långsamt”. Dansar du som den där killen bakom tidiga 90-talsgruppen Dive? Lancelot den yngre, du vet lillbrorsan till sångaren? Själv har jag jobbiga minnen till just Dive. En pojkvän jag hade tidigt nittiotal satte alltid på deras första skiva när han ville ha sex, vilket gjorde att mina minnen till ”Captain Nemo” är lite småtrist, förutsägbart humpahumpa. Min bröstkorg rörde sig segt och långsamt, så att säga.
4. ”argument att sova med fötterna på kudden”. Det finns många. Man fryser inte om näsan. Man hinner upp fortare om det ringer på dörren, för fötterna är inte intrasslade i täcket. Man luftar sig lite och får färre fotvårtor. Man ger en annars sorgligt förbisedd kroppsdel en central stund.
5. ”sjal de gaulle”. Det här är ett ganska okänt pashminamärke som bara säljs på franska flygplatser. Carla Bruni är affischflicka, de säljer sådär.
6. ”teater nehej, nehej”. Det här är en liten sång som de borgerliga partierna lär ut till alla sina nyrekryterade politiker ifallomatt de en vacker dag skulle hamna i regering/riksdag, så att de kan sjunga samma visa som sina kollegor. Det är viktigt att inte bli utanför, faktiskt.
7. ”var köpa körsbärssynt?”. I LSD-affären, tror jag är din bästa chans. Den står på hyllan bakom regnbågsflyglarna, under ponnyspeglarna.
8. ”pungen fastnar blev hängande i Västerbron”. Ja, jösses. Det är nog så att om man har en oerhört stor och fladdrig pung, då MÅSTE man se till att klä på sig ordentligt en blåsig dag när man går över Västerbron. Annars kan det gå så illa så illa. Doktorn ordinerar: Om det är svårt att hitta passande kalsonger och byxor till storpungen, ta ett lakan och tänk gammeldags blöja. Huvudsaken är att du är trygg.
***
Sådär ja! Doktorns första frågetimme på över ett år är nu förbi, kort och gott och smarrigt. Vi frågar henne om nästa timme kommer att vara inom överskådlig framtid, och dr Suz svarar givetvis:
Jag började skriva ett inlägg om tidsbrist igår, men så upptäckte jag att jag inte alls hade deadline på ett jobb imorgon som jag trodde, utan idag, det vill säga det som var imorgon igår respektive igår idag. Blogginlägget hamnade på vänt eftersom jag plötsligt hade jobb till tvåtiden i natt framför mig. Och idag (ja, idag-idag) är blogginlägget redan inaktuellt eftersom det byggde på gårdagens horoskop i min android, jag inte hann skriva ner hela och idag finns det inte kvar.
Det här flummeriet och gröthjärnan är inte riktigt okej, faktiskt.
Häromdagen (jag låter bli att försöka förtydliga när, det tror jag att vi alla har bäst av) satt jag och diskuterade för- respektive nackdelarna med att vara egenföretagare med lite annat löst folk. Fördelarna är många, jag styr själv över min tid (till och med när jag har grötat ihop saker blir det bara mig det går ut över) och jag behöver inte längre gå på tröstlösa möten på arbetsförmedlingen med buntar med kopierade kontrakt för att bevisa att jag är yrkesverksam. Nackdelar… ja, den största av dem är:
Herregud, vad mycket jag måste jobba för att gå runt.
Jag har i snitt sedan jag startade firman jobbat mellan femtio och sextio timmar i veckan. Det är för mycket. Det är ALLDELES för mycket. Jag är trött. Det är inte så märkligt. Och jag vet att startåren som ny företagare ser ut så här, men i alla fall. Jag som för några år sedan rensade bort så mycket ur livet för att ha tid att leva det, jag är tillbaka i att ha alldeles för mycket igen. Det är bara mycket av ett annat slag. Jag kommer att behöva gå igenom det här ordentligt. Rensa igen. Jag. Måste. Få. Mer. Skrivtid.
Men idag, idag ligger jag i sängen hela dagen och lyssnar på regnet, tror jag. I natt drömde jag att jag hade ett förhållande med Skogsrået. Det tror jag är en sidoeffekt av att jag just nu ser om hela den fantastiska serien The L Word på dvd.
Förra helgen klippte jag hela den här häcken med en gammal häcksax, en sådan som inte drivs med el utan med ren handkraft. Innan var den vildvuxen, hög och spretig, hade fått sträcka sig lite dit den ville i några år. Det tog ungefär sex timmar innan allt var klart. Jag har haft ont i händerna hela veckan sedan dess, men det var det värt. Häcken är prydlig nu, det tidigare lite övergivna huset börjar se bebott ut.
Jag kokade lite plommonmarmelad också. Det kunde inte bli mer än så här, jag hade inga fler burkar i huset. Det står en mängd gamla plommonträd på gården som ger mängder av frukt. Gula plommon och små mörkblå plommon. Med flest gula plommon och några få blå och inte så mycket socker blev det otroligt god marmelad. Jag har nästan hunnit äta upp den här burken.
Inte ens en hel vecka senare är plommonen övermogna, det ligger en tung, multnande doft över plommonlunden. Det blir inte mer marmelad i år. Men nästa år. Nästa år.
När man röjer upp i en gammal eftersatt trädgård kan man upptäcka en hel del olika saker. Utöver sagda plommonträd och rabarbern och höstkrokusarna (eller vad det nu är) som plötsligt kom till syne visade det sig också att den där kullen med gräs och ogräs inte var någon kulle. Ett gammalt murket staket dök upp, en liten inhägnad, en möjlig framtidsoas. Och jag blev stående en stund i mina fulbyxor och gummistövlar och tänkte lugnt:
1) Folk som säljer saker under rubriken ”vintage”, ”shabby chic” (gärna felstavat till chabby eller chick eller liknande) eller skriver i annonsen att de säljer något ”ombloggat”. Ärligt talat. Nej.
2) Folk som sätter upp skorna på sätet mittemot på buss/tunnelbana, även om det har regnat excessivt de senaste dagarna. Sitt som folk.
3) Dolda avgifter. Oskick.
Jag vaknade på fel sida, som det så vackert heter. I drömmen hade min mor möblerat om mitt kök. Stuvat in saker i varenda skåp som gick att se, och möblerat om fullständigt. I ett av skåpen hittade jag en gammal mikrovågsugn. I ett annat stod alla mina tallrikar huller om buller bakom mjöl-och sockerpåsar. Jag blev så rabiat ilsken att jag bara skrek nej. Skrek nej, om och om igen, tills jag vaknade sur som ett bi och med molvärk i axlarna. Irritationen låg kvar i flera timmar. Ilskan över de överträdda gränserna. Vissa dagar handlar allt om gränserna.
Men så tänker jag på blåsten igår, den där blåsten som låter som att den rusar genom staden en gata i taget, som ett gäng i West Side Story. Jag tänker på den långa varma kramen Thebe gav mig, Thebe som jag saknar och saknat, som jag inte träffat på jag vet inte hur länge innan gårdagen, Thebe som ser igenom så mycket av fasaderna. På väntan på skjuts ute på gatan, sittande vid ett bord, lyssnande på en aningslös ung kvinna som pratade om att hon lika gärna kunde flytta till Libanon, hon kände sig så besläktad med libaneser. När jag kom hem var tårna Raynaudsvita av höstkylan och blåsten. Om två veckor ska jag till reumatologen.
4) Värk i kroppen och svullna händer. Kanske den största irritationskällan som finns.
På morgonbussen sitter jag mitt emot en far med sin dotter, hon ser ut att vara ungefär tio år. Stora ögon, lika stort svart plastdiadem, och när vi åker förbi Dramaten tittar hon ut genom fönstret och säger är det där en känd teater? och pappan svarar ja, det är Sveriges nationalscen, den är känd och jättestor. Flickan tittar fundersamt ut innan hon säger det är inte som fritidsgården där vi gjorde Annie va? och pappan svarar nej, inte riktigt. Flickan tänker efter en stund till innan hon säger men den var ju ändå ganska stor. Jag tänker på min gamla loge på Dramaten, jag undrar vem som sitter där nu. Den var ganska stor.
Jag har ett armbandsur på mig som jag fick av Revisorn en gång i tiden i födelsedagspresent. Det var dyrare än han hade tänkt, jag tror att jag lade till några hundralappar ur egen ficka för att få den klockan jag ville ha, jag minns att jag tyckte att han var lite snål efter att han frågat vad jag ville ha i present och bett mig gå med och välja själv. Sedan fick jag ju ändå inte riktigt välja själv, han satte ett ekonomiskt tak för vad min present fick kosta. Vi fick kompromissa. Jag har inte använt den klockan på flera år, jag har inte använt något armbandsur alls på flera år. Jag har den på mig för att jag har tänkt byta batteri, men har inte kommit mig för. Jag sitter med en klocka på armen som ständigt visar tjugosju minuter över sju. Datumet har stannat på den åttonde. Jag vet inte vilket år.
Framför mig en tonårsflicka på café mitt emot en liten vithårig dam i blå kofta. Damen tycker att det är svårt att hitta tillräckligt stora kläder, allt är så litet. Hon är själv så liten att jag undrar var i kläderna hon egentligen fastnar. Hösten viskar mig i örat, den är så sövande.
Det ligger löv överallt nu. På gräsmattan, på vägen utanför, på markstenarna upp mot porten. Och eken utanför mitt fönster har börjat släppa sina ekollon, de smäller mot asfalten med ljudliga popp. Jag är melankolisk. Det är fortfarande varmt nog att känna stråken av sommar utmed underarmarna, fortfarande varmt nog att undra om man behöver jackan när man går hemifrån, men det känns hur nära det är, hur de svala vindarna bara ligger och väntar på sin tur bakom hörnet, de stryker med sina kyliga fingrar utmed kinden och viskar att de har längtat. Varje år när jag ser de första gula ansamlingarna av löv i träden blir jag melankolisk, tänker adjö, adieu, à dieu och blundar lite för att minnas hur värmen känns, men ofta är det redan lite för sent då.
Dramatiskt? Dramatiskt.
I morgon kväll åker jag tillbaka till huset i några dagar, för att slänga ruttna äpplen på komposten och klippa gräset en gång till. Jag är glad att den första årstiden jag fick där var en solig sensommar, det sätter sin prägel på någonting, jag kommer att minnas ljuset ut genom fönstret, dimmigheten av värme, så är det bara, när man är dramatisk.
Det är bara att erkänna. Jag blir jättetrött av alltför många människor samtidigt, hög ljudvolym och alkohol. Eftersom jag själv dricker så oerhört lite, och på senare år dessutom får ont i kroppen av det dagen efter (reumatismen blir värre) så har alkohol ingen som helst stämningshöjande effekt på mig längre. Jag dricker gärna ett glas vin för att det är gott. När det glaset är tomt blir jag den som nyktert åser de andra.
Jag är världens sämsta på att festa. Jag blir trött runt tolv och vill gå hem och sova, hur hög stämningen än är – eller på grund av hur hög stämningen är. Igår var inget undantag. Jag älskar att prata med folk, att äta god mat och att sträcka ut resonemangen. Det betyder att jag älskar middagar. Men fest? Det är bara att erkänna. Det är inte min bästa sport.
Camus kom intrillande vid fyrahugget i morse efter Låtsasbrorsans fest. Då hade jag redan sovit gott i tre och en halv timme. I morse vaknade jag svullen i hela kroppen, händer stora som fotbollar, läppar som såg ut ungefär som en porrmodells med dåligt plastikomdöme samt gnisslande höfter och högeraxel. Jag kan inte låta bli att känna mig… töntig. Tanken på fest är alltid roligare än själva festen för mig.
Är vi fler som egentligen har det så här? Fler som egentligen föredrar en fika eller middag alla gånger? Eller är jag så töntig som jag känner mig som inte riktigt har så kul som de andra verkar ha?
Brukar du komma i tid?
Alltid. Är jag försenad blir jag superstressad, så jag är sorten som oftast kommer först och sedan står och väntar och är ganska nöjd med det.
Har du bra kondition?
Ganska, tror jag. Eller så är det bara ren envishet. Svårt att säga.
När blev du fotad senast?
Hm, det måste vara när jag tog bild av min vaccinerade överarm. Ska fotograf-fotas nu i veckan för min kommande bok dock.
Hur känner du dig nu?
Trött, mätt och nöjd, samt lite deppig över att vara tillbaka i Sthlm.
Vanligaste färg på dina kläder?
Grön eller grå tror jag. Eller blå. Eller lila!
Kan du laga mat?
Definitivt. Jag är faktiskt grymt bra på det, men jag gör det lite för sällan av ren lathet.
Vad pluggar du?
Pluggar? Nä.
Blir du bra på kort?
Ja, oftast. Jag har ett rätt bra fotoutseende. Men det händer också att jag ser ut som en svettig mexikan. Som i man, ja. Det finns bildbevis på det.
När och varför grät du senast?
Jag minns inte riktigt. Jag gråter relativt lätt, så jag lägger det sällan på minnet. Kan det ha varit förra helgen kanske?
Var det pinsamt att svara på det?
Nej.
Hade du en bra kväll igår?
Ja. Jag var kvar på landet till 21-hugget, åt paprika i ugn och lyssnade på musik, sedan satte jag mig i bilen hemåt med en lätt sentimentalitet.
Din favoritdryck på morgonen:
Kaffe med mjölk.
Är du nyttig?
Det beror väl på vad man menar med nyttig. Ganska?
Har du någonsin haft något jobb?
Haha, vilken koko fråga om man är över 20 år och inte bor i sina föräldrars källare. Självklart har jag det.
Är du blyg?
Ibland och i vissa sammanhang. Ibland inte alls.
Vilken tid gick du upp idag?
07.00. Skulle vara i ljudstudion tidigt.
Vilket tv-spel spelade du senast?
Sim City, tror jag. Vilket väl säger något om hur länge sedan det var, också. Skulle tro att det har gått en sisådär tio-femton år sedan dess.
Vilket tv-spel är ditt favoritspel?
Ack, du lilla hop. Jag nyttjar icke dylikt.
Hur mycket krävs för att du ska bli full?
Oj. Ingen aning, men antagligen inte så mycket, med tanke på att jag dricker väldigt sällan.
Har du spytt offentligt?
Jag tror inte det.
Jag sover:
Naken, på mage, ordentligt invirad i täcket.
Vad sade du senast?
”Hejdå!”
Var du på festival i somras?
Nej. Jag jobbade hela sommaren.
Vem ringer du när du är arg/ledsen?
Bästisen, Låtsasbrorsan eller Sociologen. Eller kanske någon i den norska falangen, Camus eller Systersjälen.
Vad skulle du behöva nu?
Mer ledighet, en påse gratis pengar och ett sexliv. Eller kärleksliv? Båda delar.
Har du snygga skor?
Ja, jag tycker ju det, annars skulle jag inte köpa dem.
Vad var det första du sade i morse?
”Godmorgon!”
Har du sovit i din egen säng i natt?
Ja.
Har någon annan sovit i din säng i natt?
Nej.
Har du körkort?
Ja, sedan 17 år… Absurt att jag har kört bil i snart tjugo år.
Är du ensam nu?
Ja, men Camus är på väg.
Vad ser du fram emot mest denna vecka?
Att jobbet inte riktigt har kommit igång än, så jag kan slappa ett par dagar till. Låtsasbrorsans fest i morgon. Och loppis på söndag!
Den satt inne i hallen. När den kom ut i ljuset satt den först stilla med vingarna hopslagna, sedan slog den ut vingarna och satt stilla så en stund, innan den började slå darrigt med vingarna för att till slut lyfta.
Hjärtat lyfte med den, flög iväg över det gamla äppelträdet.
Dagen igår var en sådan där dag som i all enkelhet var mycket vacker. Det var soligt hela dagen, en eftersläpande sommardag, besök av bästaste morbror och mamma, och en hel utedag i den gamla negligerade trädgården. Ett gammalt torrt plommonträd sågades ner, en väldig massa ogräs och brännässlor rycktes, det gamla grishuset fick en remsa takpapp spikad över nocken, en avstjälpningsplats röjdes, ett av körsbärsträden fick döda grenar nertagna, gräsmattan klipptes, ett skjul rensades och det påbörjades projekt flytta-över-absurt-mycket-ved-ur-sju-små-skeva-skjul-till-ett-stort-som-det-inte-regnar-in-i. Med några timmars mellanrum tog vi paus, åt mat, drack kaffe, åt Budapestbakelse och drack det sista av Bästisens svartvinbärssaft. Himlen var vänligt blå, inga störningsmoment, bara öppen blåhet.
Värken i rygg, armar, lår av bärandet, svettsmaken över läpparna, och att se sin 74-åriga mor släpa döda grenar som en hel karl. Att inse att det här är de människor jag kommer ifrån, inte underligt att jag är en sådan som gör, en flitig människa, när de är mitt ursprung. Vi var tre som behövde bli påminda om att ta paus av den fjärde, att dricka kaffe, för annars jobbar vi tills vi stupar. Vi tycker att det är roligt dessutom. Min gård kommer att bli vacker, kommer att tas om hand, och inte bara av mig. Det är en ny känsla av tillhörighet.
Och så ett kvällsdopp medan solen lade varma stråk över den nu blåkalla ytan, en huttrande hemfärd och en brasa som värmer tillbaka. Det var nog årets sista bad. Några ungdomar stod med munkjackor och sneakers och fiskade från andra sidan bryggan.
"Jag är en giftälva och min makt över dig ligger dold i orden."
