Förra helgen klippte jag hela den här häcken med en gammal häcksax, en sådan som inte drivs med el utan med ren handkraft. Innan var den vildvuxen, hög och spretig, hade fått sträcka sig lite dit den ville i några år. Det tog ungefär sex timmar innan allt var klart. Jag har haft ont i händerna hela veckan sedan dess, men det var det värt. Häcken är prydlig nu, det tidigare lite övergivna huset börjar se bebott ut.

Jag kokade lite plommonmarmelad också. Det kunde inte bli mer än så här, jag hade inga fler burkar i huset. Det står en mängd gamla plommonträd på gården som ger mängder av frukt. Gula plommon och små mörkblå plommon. Med flest gula plommon och några få blå och inte så mycket socker blev det otroligt god marmelad. Jag har nästan hunnit äta upp den här burken.

Inte ens en hel vecka senare är plommonen övermogna, det ligger en tung, multnande doft över plommonlunden. Det blir inte mer marmelad i år. Men nästa år. Nästa år.

När man röjer upp i en gammal eftersatt trädgård kan man upptäcka en hel del olika saker. Utöver sagda plommonträd och rabarbern och höstkrokusarna (eller vad det nu är) som plötsligt kom till syne visade det sig också att den där kullen med gräs och ogräs inte var någon kulle. Ett gammalt murket staket dök upp, en liten inhägnad, en möjlig framtidsoas. Och jag blev stående en stund i mina fulbyxor och gummistövlar och tänkte lugnt:

Här. Det är här man ska ha hammocken.