För första gången på länge sitter jag på Favoritfiket. Fönsterplatsen, den som brukade vara mitt förstahandsval. Jag har inte varit här på länge, jag har både jobbat för mycket och haft lite för mycket ont i kroppen för att gå promenaden som liksom ingår i konceptet, så tiden har gått. Nu har jag bestämt mig för att komma tillbaka, börja om. På vägen hit luktade det annorlunda. Det är en annan årstid än sist jag gick. Blåbärsriset är fläckigt som av spruckna bär.

Jag lyssnar på ljuden med en gnagande liten sorg. Det är inte som det var förr. Numera står dörren in till köket öppen och man hör slamret av bestick, att de har radion på där inne, radion som står på någon skvalmusikkanal, och med jämna mellanrum hör man någon i den unga personalen ropa två latteeh! och det smakar inte som förr. Det är fortfarande gott, men det smakar inte som förr. Jag vet inte vad jag själv ska tycka om det. När jag började gå hit ägdes fiket av ett par, ett par som själva stod i disken när man kom. Under de kalla månaderna var det bara öppet på helgerna, från juni till augusti hade de öppet fyra dagar i veckan mellan elva och fem. De hade inte dörren till köket öppet, de sålde ingen latteeh och ute bredvid de prydligt staplade sirliga kaffekopparna fanns det alltid en liten kanna med kaffegrädde bredvid den större med mjölk. När jag kom hälsade den av dem som stod i disken med ett igenkännande leende. Den nye ägaren har infört andra självklarheter. Nu står det två tillbringare med mjölk bredvid kopparna och personalen känner ingen. De är många, de pratar bara med varandra och de gör det högljutt genom en öppen köksdörr.

Jag förstår att saker och ting måste gå vidare och förändras, att ingenting kan konserveras. Men vart tar hjärtat vägen, vart tar omsorgen vägen? Varför kan det inte få finnas kvar någonting som är oförstört, lugnt och snällt utan att någon ska tänka att det kan effektiviseras ihjäl? Är jag bara gammeldags som tänker så och saknar?

En medelålders kvinna går fram till köksdörren och frågar om det går bra att skjuta till den lite. Personalen säger nej, de använder den som serveringsgång. En latteeh. Vid dörren som de vägrar stänga sitter en gammal dam med kritvitt hår, på brickan framför sig har hon en budapestbakelse och en tekopp. Bak hennes rygg rinner radioskvalet ut på ett sätt som gör mig så ledsen. Den medelålders kvinnan och hennes sällskap reser sig och går.

Jag kommer antagligen aldrig mer sitta här och sticka.