När man har gått upp femsex kilo rätt hastigt på grund av att man är lite sliten och krasslig i matsmältningssystemet och på grund av den viktuppgången känner sig svullen och spänd och konstig i kroppen, när man säger det till läkaren, då vill man faktiskt inte att ens läkare ska säga att man ju inte alls ser överviktig ut, fråga vad jag alltså väger nu och konstatera att jag fortfarande väger mindre än jag skulle kunna göra egentligen utan att vara tjock.
Det blir ju att missa poängen helt, det. För i mitt huvud handlar ju problemet med viktuppgången inte om ifall jag ser tjock ut eller inte, utan om att en plötslig förändring kombinerad med tappad aptit ju inte är en bra sak och att det är väldans obekvämt i kroppen nu. Vad som är ”normalvikt” är ju egentligen helt irrelevant – det relevanta är att JAG inte har min normala vikt. Att vara smal eller inte är liksom helt sekundärt för mig. Men tydligen inte för läkaren.
Alltså, jag har känt mig lite småsur hela dagen över den grejen.
Ett litet blodprov till såhär på morgonkvisten för att kolla så att allt är på väg åt rätt håll, och jag rycker till när nålen glider in i armvecket för jag känner mig känslig idag, tänk jag, jag som utan att blinka ser på när blodgivarnålen tjocklek stoppnål sätts, men inte idag, för idag är jag känslig och ganska trött på att vara trött. Vill helt enkelt få tillbaka energin och känslan av att kunna gå en långpromenad utan att bli alldeles darrig i benen och hes i halsen. Jag vill få tillbaka känslan av mig själv som smidig och stark.
Jag undrar hur lång tid det kommer att ta. Under tiden har jag köpt mig en eldriven häcksax, för att vara på säkra sidan och gardera mig mot svullhänder. Man får inte vara dum. Men känslig är det faktiskt okej att vara, när man har en sådan dag.
Lönnen utanför mitt vardagsrumsfönster badar i sina egna löv, som ett gyllengult hav ligger de vid dess fotrötter och prasslar sina ivriga historier till varann. Solen faller in över parketten, kastar sig mot mattan, den landar säkert mjukast där. Jag fryser litegrann. Ska ta på mig tjocksockorna.
Jag har haft en gammal tjock-tv stående i källaren ett tag. Det är min pappas gamla tjock-tv som jag tog över för fjorton år sedan, när han dog. Jag bestämde mig för ett tag sedan för att åka bort med den till återvinningscentralen, frigöra lite golvutrymme där nere, men jag har inte riktigt hunnit. Den har stått där nere bara.
I natt drömde jag att jag satt vid köksbordet och pratade med min pappa. Vi pratade stillsamt, på ett sätt vi aldrig tidigare har gjort. Jag kunde se hans omsorg om mig i de bekymrade, närvarande ögonen. Han frågade hur mycket av dina smärtor är jag skuld till? och jag svarade långsamt, men ärligt det kan vara de flesta, pappa. Han nickade, tog emot. Och så bad han mig om ursäkt, innerligt och ömt. Förlåt mig om du kan. Jag är så stolt över dig.
När jag vaknade kände jag en sådan frid. Det tog många år, han hann till och med dö och allt, men till slut satt vi där och hade det där samtalet. Till slut kom det alltså.
Jag bestämde mig för att köra bort med den där tv:n idag. Trots att den bara skulle slängas tejpade jag noggrant fast fjärrkontrollen ovanpå den, rullade försiktigt ihop sladden. Lutade den lika försiktigt ovanpå de andra kasserade gamla bumlingarna till tv-apparater, för jag ville inte att den skulle gå sönder. Sedan körde jag därifrån, lätt till sinnes trots att hela Stockholm är svept i höstbomull.
Tack för tv:n, pappa. Nu går jag vidare mot det nya. Följ med mig, om du vill.
Det ligger bara kvar tre båtar i vattnet nere vid båtklubben, de andra står tysta bredvid på land, iklädda sina prassliga presenningklänningar, och väntar på snötäcket. Grusvägen kantas av löv, när jag går förbi faller ännu ett gult lönnlöv till marken och kilas fast mellan två grenskott längst ner vid trädroten. Några steg senare börjar det lukta vitlök, jag har ingen aning om varifrån det kommer.
Nu börjar den, tiden som jag alltid har haft så svårt att ta hand om. Inte mörkertiden, utan den här innan, skymningstiden, den gråkalla, som drar med fuktiga fingrar utmed rockkanten i nacken så att man får gåshud. Jag har mössa redan. Det är jag och skolbarnen jag möter på morgonpromenaden, de andra vuxna har fortfarande inte börjat bylta in sig. Jag måste gå ut och gå en stund varje morgon nu, söka någon form av dagsljus där i grådasket och dimman. Det är underligt att just den här tidens skönhet inte riktigt når mig. Den är lika inlindad som jag i mina kläder.
I morse drack jag min första kopp kaffe på en månad. Det smakade himmelriket i en kopp.
Jag har på mig kjol idag, jag behövde uppmuntringspiffet, kjol och uppsatt hår, och en stor silverring från danska Granath. Jag köpte den för många år sedan, från början hade den sju vita stenar. En av dem tappade jag och gick och köpte en grön, glittrande, som jag lät sätta i hos en silversmed. Nu är den alltså ännu mer min, har en historia. Den är så stor att man inte kan ha fingervantar med den på, men det gör inget. Tumvantar värmer ändå bättre.
Lilla farbrorn som sålde huset till mig var väldigt duktig på att snickra när han var yngre. Han har själv kontursågat delarna till altanen på huset i ett konstfärdigt mönster, han har snickrat trappräcket på samma sätt, hittat på egna mönster. I snickarboden (ja, jag har en snickarbod) står det bland annat en svarv. Jag har en plan om att lära mig använda den med tiden.
Men i takt med att lilla farbrorn blev äldre och sjuk blev snickrandet inte lika organiserat utan spejsade loss en hel del. Utanpå snickarboden och det gamla grishuset (ja, jag har ett grishus, men inga grisar som tur är) har han slängt upp flera skeva skjul för att försöka skydda sin ved (som numera är min ved) från regn och snö. De där skjulen, oj. De kan faktiskt rasa precis när som helst. De ser ut ungefär som att en klass åttaåringar har fått göra lite som de vill på träslöjden, det är plankor åt alla håll och kanter, fullspikade med rostiga spikar, när något har lossnat har en ny planka bara spikats fast på det som är närmast, och allt är faktiskt rätt livsfarligt, man kan skada sig ganska illa.
De två skjulen på baksidan av snickarboden är de stabilaste och minst skeva. Det enda var att de inte hade någon skyddande vägg, utan stod helt fria för just regn och snö. Det har jag ändrat på idag. Jag har gått runt hela dagen och ryckt loss plank från sju skeva små skjul för att bygga en vägg som tål belastning och som ska säkra min vinterved.
Nej, snyggt är det inte. Men det är stabilt, det är återvunnet plank och det är något som jag faktiskt är ganska stolt över. Med lite falu rödfärg på det här snajsiga bygget nästa sommar kommer det inte spela någon roll att det är lite lappat och lagat. Det är ett vedskjul som kommer att klara vintern bra.
Den här typen av jobb är faktiskt rent terapeutiskt.
På första försöket rykte den in som bara den. Jag blev alldeles skrämd. Det här med att vara husägare är ju fortfarande nytt för mig, jag vet inte än vad som är allvarligt eller inte när det händer saker. Det kommer senare, det kommer med lite mer erfarenhet.
Men vedspisen i köket. Den är stor och rejäl och emaljerad utanpå och jag skulle gissa att den kommer från 50- eller 60-talet. Den såg så praktisk ut. Och kakelugnen i vardagsrummet fungerade ju snällt på första försöket, så jag visste att skorstenen var som den skulle. Ett försök i köket verkade rimligt.
Herregud, vad det rykte in. Spjället stod utdraget, det var inte det. Och där någonstans slutade min erfarenhet, så jag helt enkelt lät vedspisen stå oanvänd och eldade vidare i kakelugnen, det kändes tryggast så. I förrgår var den gamle farbrorn jag köpte huset av här med sin sambo och drack kaffe och åt bulle. De hade med sig presenter till mig. Ett vackert ljus, ett par strumpor, lite frukt och en domherre som man kan klämma på så låter den som domherrar gör. Jag blev rörd. När jag sade att jag inte fått igång vedspisen blev de bägge bekymrade eftersom det blir kallt i huset. Igår ringde han och förklarade hur jag borde göra för att försöka igen, jag försökte, och nu brinner den så fint. Det var lite igensatt av gammal aska längst bak i rökgången, värre än så var det inte.
Det är något med eld, något så ursprungligt. Så fort den är igång och knastrar och smäller och piper och allt nu eld gör, så känner man sig trygg. Det är inte bara värmen, det är något mer. Något som kommer från en annan plats än de medvetna tankarna, en känsla på djupet av att nu. Jag andas ut, på riktigt, sätter mig och lyssnar och andas in och ut.
Vedspisen i köket värmer lika fantastiskt som kakelugnen. Trots att frosten lyser glittervit i gräset på morgonen behöver jag inte använda el än. Det finns gott om ved.
Trots trängseln, ontet i ryggen av att stå och den verkligen helt insensitiva tjejen som stod framför mig och sakta backade tills hon stod tryckt mot mig trots att hon hade gott om plats framför sig, trots allt det njöt jag intensivt igår kväll på Strand. Jag hade sällskap av Bästisen och hon blev precis lika tokcharmad som jag av Joshua Radins mellansnack och helt ljuvliga låtar. Eller, jag kanske blev lite mer tokcharmad. Jag vill gifta mig med Joshua Radin. Jag tror att vi skulle bli jättelyckliga ihop.
Ibland behöver man påminnas om njutningen, tror jag. Det viktiga i att njuta.
Det är faktiskt lika konstigt varje gång, men det är konstigast, allra konstigast, när man provfilmar för en reklamfilm, för själva filmerna innehåller så lite substans att man vet att man mest visar upp sig.
Idag har jag provfilmat för en reklamfilm. Så här gick det till:
Jag får först hem info om att de vill att jag ska ha ”kroppsnära” kläder, som ”ett åtsittande linne och tights”. Jag bara: nej. Jag kom dit i ribbat bomullslinne med brottarrygg och jeans. Det är kroppsnära nog, anser jag. Först tas det stillbilder på ansiktet. Då står man rätt upp och ner i lampljuset med en lapp under hakan som man har skrivit sitt namn på. Så ler man lite och ser lite allvarlig ut. Sedan tas det helkroppsbilder. Då försöker man stå lite avspänt. Efter det får man presentera sig för filmkameran. Man berättar vad man heter, hur gammal man är och vilket yrke man har. Sedan ställer man sig i högerprofil. Sedan i vänsterprofil. Man tänker kort på att det måste kännas ungefär så här, bara en grad mer skamset, att ta bilder hos polisen om man gjort nåt fulfult. Sedan visar man upp händerna från bägge håll. Efter det får man visa upp flera ansikten. Det glada, det förvånade, det ledsna och det arga. Sedan får man låtsas att man somnar och vaknar och sedan är man klar och säger hejdå och går och dricker te och tänker att det är så himla, himla koko alltihopa, men…
Oj, vad bra det vore för plånboken att få det jobbet, va.
Suck. Det vore dessutom kul att alls befinna sig på ett filmset igen, trots substanslösheten. Det känns lite för länge sedan nu.
Fika med Fideli. På mitt köksbord ligger filmen ”Gorkijparken” från 1983 och jag säger att jag inte kan se den titeln utan att tänka på Scorpions. Fideli är inte alls med på varför förrän jag börjar sjunga follow the Moskva, down to Gorky park och hon börjar gapskratta, för det visar sig att det är en sådan där låt hon inte kan texten till utan har sjungit med i fonetiskt, det vill säga daunto donkipaa och jag börjar storskratta jag med.
För mig är det Bon Jovi och Toto, de som hade sin storhetstid på tidigt åttiotal när jag var för liten för att på riktigt förstå texternas engelska utan just lärde mig dem fonetiskt. Det var ganska intressant när jag som vuxen hörde mig själv helt naturligt sjunga med i ”Africa” utan att få i princip ett enda ord utom just afrika rätt. Men jag kunde hela låten. Typ.
Det finns en försiktighet som inte längre är min. Jag klumpar fram genom tillvaron och slår i så många kanter och karmar på vägen att jag har ständiga blåmärken. Smidigheten är borta. Utan att veta varför har jag tappat en tånagel. Helt utan skäl eller föregående varning, plötsligt är det bara ett ömmande hål i kroppshyddan. Det kanske bara är en förlängning av att lyfta nävar med hårstrån ur duschen.
Någonstans där inne finns hon, hon som mjukt och smidigt lyckades vrida undan så att inget smärtsamt skedde. Någonstans bakom gömmande massor av extraförpackning ligger den tunna, mottagliga uppmärksamheten. Kanske att hon är innestängd för alltid, att jag alltid kommer att se henne som liggande på botten av en djup vattenpöl, med flytande konturer och gäckande blick. Lyft mig. Hämta mig. Håll fast i mig.
Plötsligt förstår jag de italienska farmödrarna som behöll klänningar från sin ungdoms sylfidiska tid och suckade över dem, över bilden av i dammiga ramar, över det oövervinneliga fängelset. Jag har ingen aning om vart jag är på väg. Jag kan bara önska.
Här var jag nära att omkomma en kväll i februari.
Bilen gled sidledes på halkan, ut
på fel sida av vägen. De mötande bilarna -
deras lyktor – kom nära.
Mina namn, mina flickor, mitt jobb
lösgjorde sig och blev kvar tyst bakom,
allt längre bort. Jag var anonym
som en pojke på en skolgård omgiven av fiender.
Mötande trafik hade väldiga ljus.
De lyste på mig medan jag styrde och styrde
i en genomskinlig skräck som flöt som äggvita.
Sekunderna växte – man fick rum där -
de blev stora som sjukhusbyggnader.
Man kunde nästan stanna upp
och andas ut en stund
innan man krossades.
Då uppstod ett fäste: ett hjälpande sandkorn
eller en underbar vindstöt. Bilen kom loss
och krälade snabbt tvärs över vägen.
En stolpe sköt upp och knäcktes – en skarp klang – den
flög bort i mörkret.
Tills det blev stilla. Jag satt kvar i selen
och såg hur någon kom genom snöyran
för att se vad det blev av mig.
II
Jag har gått omkring länge
på de frusna östgötska fälten.
Ingen människa har varit i sikte.
I andra delar av världen
finns de som föds, lever och dör
i en ständig folkträngsel.
Att alltid vara synlig – leva
i en svärm av ögon -
måste ge ett särskilt ansiktsuttryck.
Ansikte överdraget med lera.
Mumlandet stiger och sjunker
medan de delar upp mellan sig
himlen, skuggorna, sandkornen.
Jag måste vara ensam
tio minuter på morgonen
och tio minuter på kvällen.
- Utan program.
Drömmen i natt hade jag velat se som film, inte vara mitt uppe i, det var fruktansvärt obehagligt. Mestadels utspelade den sig i ett väntrum på ett sjukhus, där en receptionsdisk med skrank åt tre håll stod i mitten och folk höll ordentlig uppsikt över oss väntande. Vi satt där inkallade för att ta blodprov, eftersom vissa människor hade en blodförändring som skulle skrivas in i våra pass och innebära att vi inte längre fick röra oss fritt i världen.
Jag visste redan att jag var en av dem. Jag är ju blodgivare, jag vet vad mitt blod innehåller och inte innehåller. Så jag blev sittande i nervös väntan på domen jag visste skulle komma. Jag funderade på att försöka fly, att slippa stigmat det skulle innebära att för alltid klassas som en av ”dem”. Det blev väldigt svårt med tanke på de beväpnade vakterna utanför dörren.
När jag till slut kallades in till läkare och det var min tur, hann den blonda, kortklippta kvinnliga läkaren inte mer än öppna en förpackning med en spruta i innan min väckarklocka ringde och jag flämtande låg kvar mot kudden en stund efter att ha stängt av. Jag kom undan, den här gången.
Det är tyst inom mig nu
inga svar att hämta
ur kroppens källa
men tystnaden har en stark, betvingande stämma
som säger: Gå din väg
utan att vända dig om
I vilken riktning jag än går
skall han hinna upp mig
och fatta mig vid handen
och dra mig till sig
Även om jag ingenting förnimmer därav
även då
På det sätt som han vill
på det sätt som är hans
är jag hans
Även när jag ingenting längre förmår känna
eller förstå
just då
