Värmekällorna

På första försöket rykte den in som bara den. Jag blev alldeles skrämd. Det här med att vara husägare är ju fortfarande nytt för mig, jag vet inte än vad som är allvarligt eller inte när det händer saker. Det kommer senare, det kommer med lite mer erfarenhet.

Men vedspisen i köket. Den är stor och rejäl och emaljerad utanpå och jag skulle gissa att den kommer från 50- eller 60-talet. Den såg så praktisk ut. Och kakelugnen i vardagsrummet fungerade ju snällt på första försöket, så jag visste att skorstenen var som den skulle. Ett försök i köket verkade rimligt.

Herregud, vad det rykte in. Spjället stod utdraget, det var inte det. Och där någonstans slutade min erfarenhet, så jag helt enkelt lät vedspisen stå oanvänd och eldade vidare i kakelugnen, det kändes tryggast så. I förrgår var den gamle farbrorn jag köpte huset av här med sin sambo och drack kaffe och åt bulle. De hade med sig presenter till mig. Ett vackert ljus, ett par strumpor, lite frukt och en domherre som man kan klämma på så låter den som domherrar gör. Jag blev rörd. När jag sade att jag inte fått igång vedspisen blev de bägge bekymrade eftersom det blir kallt i huset. Igår ringde han och förklarade hur jag borde göra för att försöka igen, jag försökte, och nu brinner den så fint. Det var lite igensatt av gammal aska längst bak i rökgången, värre än så var det inte.

Det är något med eld, något så ursprungligt. Så fort den är igång och knastrar och smäller och piper och allt nu eld gör, så känner man sig trygg. Det är inte bara värmen, det är något mer. Något som kommer från en annan plats än de medvetna tankarna, en känsla på djupet av att nu. Jag andas ut, på riktigt, sätter mig och lyssnar och andas in och ut.

Vedspisen i köket värmer lika fantastiskt som kakelugnen. Trots att frosten lyser glittervit i gräset på morgonen behöver jag inte använda el än. Det finns gott om ved.

Like this:

Bli först att gilla denna post.

jenny skriver:

oktober 16, 2011 at 12:13 e m

Precis så! Som om elden väcker något i en som bott där i flera generationer.

Svara

Tante Jul skriver:

oktober 16, 2011 at 5:11 e m

Å, ild… Noe av det beste jeg vet er når vi tar oss sammen og går ut og tenner et bål om kvelden. Hos foreldrene mine sitter de ute rundt bålet flere ganger i uken, hele året. Nesten ingenting er så avslappende som det.

Helga skriver:

oktober 16, 2011 at 7:16 e m

O ja, eld tilltalar stenåldersmänniskan i oss. Förra helgen var det städhelg i bostadsrättsföreningen där vi bor, och det eldades. Alla barn visade stort intresse för elden, särskilt mina pojkar. Jag hade hjärtat i halsgropen hela tiden. Den äldste fick förstås brännhål på jackan.

Vi har stängt vår sommarstuga för vintern. Sommarvatten.. Det känns både skönt och vemodigt. Vi har också en gammal vedspis i köket, som vi ännu inte har gett oss i kast med. Men öppna spisen funkar, och det var dess röda tegel i kombination med stugans dalablå tak som instigerade den första förälskelsen.

Vilken supergullig säljare som kommer med presenter!

annannan skriver:

oktober 16, 2011 at 9:04 e m

Ni är två som är glada över den affären, tror jag.

saskiaklang skriver:

oktober 17, 2011 at 10:04 f m

Åh, vad fint att de kom. Både han och sambon

Livet just nu skriver:

oktober 17, 2011 at 10:15 f m

Så skönt det låter. Kanske det rent av är en Agaspis i köket? Vilken lycka isåfall.

suziluz skriver:

oktober 17, 2011 at 1:14 e m

Jenny: Exakt. Jag känner en slags stolthet över att ha blivit duktig på att göra upp eld, för det är… nyttigt. Liksom.

Tante Jul: Åh, ja. Jag har också tänkt köpa antingen en eldkorg eller ett eldfat att ha utomhus. Det går inte att få nog av eld.

Helga: Åh. Jag minns den där fascinationen som barn, jag och min barndomsbästis tog med tändstickor och tidningspapper ut på vintern och eldade och tittade på när vi var åtta-nio år. Det var helt hypnotiskt. (Finns nog en liten pyroman i de flesta av oss.) Och ja, den här säljaren är så gullig så du anar inte. Och vad det gäller vatten är jag enormt glad över att den här stugan funkar året om…

Annannan: Ja, det tror jag med. Farbrorn är 76 år och har bott i huset i nästan hela sitt liv. Hans föräldrar köpte det på 50-talet, han flyttade inte härifrån förrän han blev för gammal för att orka med lantlivet. Han verkar glad över att någon har köpt det som är så förtjust i och vill ta hand om huset, och jag är jätteglad över att ha köpt av någon som berättar dess historia.

Saskia: Ja! Eller hur!

Livet: Det är otroligt skönt. Men nej, det är ingen Aga. Det är en Tirolia… en finfin en.

Lilla Blå skriver:

oktober 18, 2011 at 12:43 e m

Finns inte så mycket mer att tillägga. Annat än att jag vet precis vad du menar och jag är så glad för din skull, tomtebloss. I tankarna kurar jag vid din eld och jag har raggsockor på. Kram så länge.