Det ligger bara kvar tre båtar i vattnet nere vid båtklubben, de andra står tysta bredvid på land, iklädda sina prassliga presenningklänningar, och väntar på snötäcket. Grusvägen kantas av löv, när jag går förbi faller ännu ett gult lönnlöv till marken och kilas fast mellan två grenskott längst ner vid trädroten. Några steg senare börjar det lukta vitlök, jag har ingen aning om varifrån det kommer.

Nu börjar den, tiden som jag alltid har haft så svårt att ta hand om. Inte mörkertiden, utan den här innan, skymningstiden, den gråkalla, som drar med fuktiga fingrar utmed rockkanten i nacken så att man får gåshud. Jag har mössa redan. Det är jag och skolbarnen jag möter på morgonpromenaden, de andra vuxna har fortfarande inte börjat bylta in sig. Jag måste gå ut och gå en stund varje morgon nu, söka någon form av dagsljus där i grådasket och dimman. Det är underligt att just den här tidens skönhet inte riktigt når mig. Den är lika inlindad som jag i mina kläder.

I morse drack jag min första kopp kaffe på en månad. Det smakade himmelriket i en kopp.

Jag har på mig kjol idag, jag behövde uppmuntringspiffet, kjol och uppsatt hår, och en stor silverring från danska Granath. Jag köpte den för många år sedan, från början hade den sju vita stenar. En av dem tappade jag och gick och köpte en grön, glittrande, som jag lät sätta i hos en silversmed. Nu är den alltså ännu mer min, har en historia. Den är så stor att man inte kan ha fingervantar med den på, men det gör inget. Tumvantar värmer ändå bättre.