Jag har haft en gammal tjock-tv stående i källaren ett tag. Det är min pappas gamla tjock-tv som jag tog över för fjorton år sedan, när han dog. Jag bestämde mig för ett tag sedan för att åka bort med den till återvinningscentralen, frigöra lite golvutrymme där nere, men jag har inte riktigt hunnit. Den har stått där nere bara.

I natt drömde jag att jag satt vid köksbordet och pratade med min pappa. Vi pratade stillsamt, på ett sätt vi aldrig tidigare har gjort. Jag kunde se hans omsorg om mig i de bekymrade, närvarande ögonen. Han frågade hur mycket av dina smärtor är jag skuld till? och jag svarade långsamt, men ärligt det kan vara de flesta, pappa. Han nickade, tog emot. Och så bad han mig om ursäkt, innerligt och ömt. Förlåt mig om du kan. Jag är så stolt över dig.

När jag vaknade kände jag en sådan frid. Det tog många år, han hann till och med dö och allt, men till slut satt vi där och hade det där samtalet. Till slut kom det alltså.

Jag bestämde mig för att köra bort med den där tv:n idag. Trots att den bara skulle slängas tejpade jag noggrant fast fjärrkontrollen ovanpå den, rullade försiktigt ihop sladden. Lutade den lika försiktigt ovanpå de andra kasserade gamla bumlingarna till tv-apparater, för jag ville inte att den skulle gå sönder. Sedan körde jag därifrån, lätt till sinnes trots att hela Stockholm är svept i höstbomull.

Tack för tv:n, pappa. Nu går jag vidare mot det nya. Följ med mig, om du vill.