Suziluz – med ögon känsliga för grönt

För här har ni den. Min bok. Den kommer ut den sjunde mars 2012 om allt går som det ska, men det går redan att bevaka den på Adlibris, här.

Om ni är sugna på att se den lite större och riktigt beundra det skitsnygga omslaget så ser den ut så här på förlagets hemsida.

Ja, så hej på er allesammans. Jag heter Sanna, vad heter ni?

Och så får det väl vara då.

Man kan ju inte vara glad varje dag. Hur kul vore det liksom.

Jag tycker jättekul.

Camus och jag åt sen lunch på Urban Deli i eftermiddags, jag åt ”en näve” rökta räkor med citronaioli, det var gudomligt gott, och plötsligt flög fåglarna som galna där utanför, i ett enda svart surr flög de, ingen riktning, bara surr, och så blåste löven upp som i en cirkel, uppåt, utåt, och det där trädet med de långa grenarna mitt på torget, är det en pil? Kanske en pil, den svepte med den hårda vinden, och fåglarna, och löven.

I fredags hade jag middag hemma för några av mina godaste för första gången på länge. Jag minns inte ens riktigt när det var sist. Men jag njöt av hela förberedelsen, av att handla maten, att köpa vin till en hel armé, att stå i köket och förbereda, hacka skala mala krydda dofta smaka. Och så kom de, en efter en. Skönheten, Låtsasbrorsan, Peji, Mulholland, och allra sist Camus några timmar in i middagen, direkt från Arlanda. Jag älskar det där, stämningen, värmen, hur det skapas en alldeles särskild och kärleksfull och intensivt samtalande plats i mitt kök, ärligheten i samtalet. Att vi frågar oss stora frågor, oss och varann, och att vi försöker svara uppriktigt. Och jag älskar när skrattet rullar över bordet som en bränning, en bränning som lyfter taket och lyfter locket från mitt hjärta så att det nästan rinner över. En stund fann jag mig sitta med armarna rakt upp i luften av ren glädje, av känslan av oss, av liv och närvaro och den stora nåden det är att ha sådana vänner.

Innan den sena lunchen idag köpte jag en sjal, en ylleblandning men tunn, lite buckligt vacker med råa kanter, dimgråblå, och virade den runt halsen där den lade sig till rätta som en hemtam katt. Det är en annan slags värme.

Jag känner mig som att jag går i en väntan, även om jag inte vet vad jag väntar på. Det är en behaglig känsla, något pirrande, nyfiket. Det blåser och regnar och någon påstod att det var snö.

Ska jag spela teater nästa år i stället för att hålla på och regissera och översätta?

Yay eller nay?

Ja, rent konkret. Det handlar om fysiska stötdämpare. Till lilla fina röda bilen.

Bilen gick igenom besiktningen, men jag fick en ”bra-att-veta”-anmärkning om att vänster stötdämpare fram läckte. Idag bytte jag till vinterdäck hos bästa bilverkstadskillen Ivan och bad honom kolla läget. Ivan skrattade och sade att han vill besiktiga bilen där jag gjorde det från och med nu, eftersom han inte fattar hur den kunde gå igenom. Han konstaterade att besiktningskillen antagligen var intresserad av mig. Jag tänkte i mitt stilla sinne att ja, jag hade snyggkläder och högklackat den dagen, för jag skulle direkt från Bilprovningen till red carpet-visning på filmfestivalen. Note to self – var alltid snygg när det gäller. (Ja, jag litar på Ivan. Han är hyvens och skulle inte föreslå onödiga reparationer.)

Hur som helst, stötdämparen. Nu har jag alltså beställt ny. Och om en vecka kommer den och då ska bilen in på verkstad igen. Ivan och jag har redan förhandlat klart pris. Han bjussar på fastsättning av ett glapp på annat håll. Kan bero på att jag var regnlockig i håret.

På väg hem köpte jag en flaska Cointreau. Because I’m worth it. Nu måste jag komma ihåg att jag inte får köra på Hornsgatan på några månader.

Jag har haft en hel del för mig de senaste dagarna, som ni har märkt på tystnaden. Utöver filmfestivalen och mingel så har jag haft besök av Camus och Skriverskan, som hastigast, sett lite teater, jobbat ganska mycket – samt deltagit i en stafettläsning av SCUM-manifestet. För er som inte känner till SCUM skrevs det av Valerie Solanas, en radikal 60-talsfeminist som är mest känd för att ha försökt mörda Andy Warhol. Sara Stridsberg har skrivit boken Drömfakulteten om henne, det har blivit pjäs av den (”Valerie Solanas ska bli president i Amerika”) och jag har sett både Stockholms- och Oslo-versionen. SCUM har dubbel betydelse. ”Cutting Up Men” kan betyda både att skära upp och att skärskåda, och innan gårdagen har jag inte läst manifestet. Nu har jag alltså det, tillsammans med en hel rad andra kulturarbetare.

Det är en oerhört drastisk, grov ställa-saker-på-huvudet-text. Men den är också utan tvekan politiskt brännbar, den har några nästan skrämmande klara analyser och poänger, och – och! – den är faktiskt helt enormt ROLIG. Det är ett djupt fascinerande tankeexperiment att ställa mannen helt och fullständigt under kvinnan, att konstatera att penisavund inte existerar, varför skulle det, utan att det som finns är mannens fittavund, eftersom han inte kan föda barn – men numera har vi spermabanker så han behövs inte längre. Det är en djupt provokativ text, en fullständig slakt av mannen som intellektuell eller emotionell varelse (”en manlig »konstnär« är en självmotsägelse”). Det är faktiskt fantastiskt underhållande och en helt egensinnig, bitchig text.

Så till det mindre roliga. Skälet till stafettläsningen igår var att det var en solidarisk handling, eftersom Andrea Edwards, en skådespelerska som just nu spelar SCUM-manifestet som monolog på TUR-teatern här i Stockholm, har blivit mordhotad. Alltså har läsningar gjorts på teatrar runt om i Sverige, för att stödja och stötta det konstnärligt fria ordet.

Och jag kan inte låta bli att tänka så här. Ja visst, man kan bli provocerad av att någon ställer sig och från en scen läser en text som handlar om mannens totala underlägsenhet. Man kan bli provocerad av förhärligandet av kvinnan. Man kan bli provocerad av att män ”inte behövs” och att samhället av idag sägs vara helt ointressant för kvinnor. Inledande stycket i manifestet lyder:

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är överhuvudtaget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering och förstöra det manliga könet.

Man har all rätt att bli provocerad av det. Men jag tycker nog att innan man tycker att det är så farligt att en kvinna som läser det högt för andra ska mordhotas, så kanske man bara ska ta sig en funderare på hur kvinnor skildras på tv, film och scener. Hur vi tittar på våldtäkter regelbundet på storskärm och det är del av vardagsdramatiken, hur kvinnors öde är att tillhöra män på olika sätt och hur kvinnor trycks ner i de flesta sammanhang. Se bara på ”Mad Men”. Vi accepterar det, vi ser det. Men en högläsning av SCUM-manifestet som monolog är tydligen helt galet och omöjligt att acceptera. Varför det?

Det krasade under fötterna när man gick på det. Hela fem minusgrader, visade termometern utanför köksfönstret.

I huset lyssnar jag på P1 nästan hela tiden. Just nu är det någon gudstjänst från Västerås. Jag brukar aldrig lyssna på gudstjänster i Stockholm, men här känns det rätt. Prästen pratar om närvaro, och om förundran. Det är fint.

Ibland funderar jag på det annorlunda. Det som varit, och det som blivit. Igår sade jag att jag helt enkelt vill skratta mycket, ha det så bra det går. Ha roligt. Det låter som ett barns ambition med livet. Just därför tror jag att jag är något verkligt viktigt på spåret.

I morse när jag högg lite ved och späntade stickor var det ingen frost alls. Det är varmare idag, men gårdagen var en av de vackraste på mycket länge.

Jag börjar känna mig levande igen.

Först och främst, jag har sett två filmer på festivalen igår, på red carpet-visning (vilket bara innebär att det ligger en röd matta på trottoaren utanför bion och att det antingen är någon som varit med och gjort filmen  som pratar innan filmen eller efter eller båda delar. Dessutom fick man en drink innan filmen. Jag valde en Jamesons med ginger ale, vilket var oväntat gott. Det här blev en lång parentes.) Nummer ett: ”Mannen från Le Havre” av Aki Kaurismäki, en ganska ljuvlig, snäll, naiv film gjord som en dröm i technicolor och med härliga skådespelare. Jag och den nya väninnan pratade om att det var härligt att se en film där alla, nästan utan undantag, vill väl och det mesta är snällt. Att det går att göra film på det med.

Men sedan kom ”The future”, Miranda Julys nya film. Och nu slutade jag känna med huvudet (det vill säga fundera på vad det var som gjorde att jag gillade filmen.) För den här filmen, den gick rakt in i mig. Jag blev så fruktansvärt rörd, det både gjorde ont och var vackert och roligt och sorgligt och alldeles konstigt och helt ändå förståeligt, alltihop. När den var slut gick både jag och den nya väninnan alldeles tårdarriga till tunnelbanan, kramades och sade inte så mycket mer än att det var en underbar, underbar film. Jag kan inte säga mer än att det är en av de bästa filmer jag har sett på länge. Och då tyckte jag inte ens  särskilt mycket om hennes geniförklarade förra.

Jag ska inte avslöja mer än att det bland annat handlar om att inte veta vad man vill, att ta sönder något som man egentligen behöver och att vara en ensam katt. Och bara av att skriva det fick jag en liten klump i halsen.

Se den, helt enkelt.

… insåg jag att jag har glömt bankdosan i huset. Jävlar.

Efter besöket på pappas grav där i nattmörkret åkte jag hem till mamma. Morgonen efter tog jag med henne till huset. Vi har eldat i brasa, druckit te och kaffe, lagat mat med smak av barndom, räfsat löv. Mitt i räfset igår åkte jag och köpte en ny räfsa, med metalltänder, eftersom den gamla plasträfsan började se ut ungefär som min 74-åriga mors tandrad, något… glesare än den varit. Det tar tid att räfsa löv från nästan 2000 kvadratmeter mark. Samla ihop, lyfta upp i korg eller skottkärra, hälla ut på avstjälpningsplatsen, börja om. Vi diskuterade vilken sorts djur det är som har bajsat under äppelträden. Jag rensade runt svartvinbärsbuskarna. Slet upp brännässlor med rötterna, ryckte bort torkat ogräs och avbrutna pinnar. Det ser så annorlunda ut efter en stund. Som att buskarna andas lättare mot den ljusgrå himlen. Det verkade som att molnen hade kommit ner till marken en stund.

När vi var klara gick jag ut för att ta lite bilder av lövfri gård och luftiga buskar. När jag var på väg in igen såg jag mamma genom köksfönstret, hon fnissade generat när jag lyfte kameran och tog en bild. Jag såg på bilden direkt när jag tagit den. Hon ser glad ut. Avspänd.

Vi slänger ihop oss i soffan under en filt och ska se på film på min dator. Mamma väljer ”Vicky Christina Barcelona” och när den är slut säger hon att det var en toppenfilm. Brasan knastrar. Nu sitter jag ute på nätet, det är tyst, nattmörkt trots att klockan bara är åtta, och mamma har slumrat till i andra soffhörnet.  Hon snarkar till då och då. Jag har fått ett litet skavsår på tummen av allt räfsandet. Det känns fint.

Det var en ganska underlig känsla, det måste ju erkännas. Man ser kyrkan från vägen in till staden, den är upplyst, och natten till idag låg det ljusare molnstråk över den svarta himlen där skenet från kyrkan slog uppåt. Klockan var 22.22 när jag parkerade nere vid muren.

Har ni varit ensamma på en kyrkogård nattetid? Jag tror att det var min första gång. Jag krasade över grusgången upp mot kyrkan, funderade lite över vilken av gångarna som ledde mest rakt mot pappas grav. I handen hade jag ett gravljus av den större sorten, i glaskruka. Jag glömde ta med tändstickor hemifrån så jag fick stanna på en bensinmack på vägen och köpa en tändare. På många av gravarna stod det tända ljus, små fyrbåkar mot mörkret och tystnaden, men inte en enda levande människa utöver mig själv. Döda däremot är det ju gott om där.

Jag var inte direkt rädd, nej. Men försiktig, uppmärksam, respektfull. Klar över att en levande kanske inte alltid ska vara på de dödas domäner utan att först be om att få komma in. Och min fantasi spelade mig hela tiden små spratt. En skugga som rusade förbi. Ett fladder i ett ljus, en känsla av närvaro. När jag vek av grusgången för att gå över gräset fram till pappas gravsten hade jag redan tänt ljuset. Jag skred försiktigt fram mellan gravarna som någon slags morbid lucia utan sång.

När jag såg gravstenen kändes det som att allt det märkliga försvann. Jag blev mest lite rörd över att den kändes så liten och kall och mörk, det kändes bra att jag var där med ljuset. Jag ställde det bredvid den färska buketten som någon lämnat nyligen, antagligen mamma. Backade ett par steg, klev sedan fram igen och kände efter så att den stod stadigt. Backade, tryckte ner händerna i fickorna på kappan och stod och tittade en stund, först på pappas gravsten som nu var lika upplyst som så många andra och sedan ut över de många små glittrande ljusen.

På radion när jag körde därifrån pratade de om övernaturliga upplevelser på P4.

En sak jag tycker väldigt mycket om:

När jag lyckas få någon att skratta sådär mycket att de kniper ihop ögonen helthelt och samtidigt öppnar munnen ända in så att man kan se om de har lagningar i kindtänderna. När de skakar i hela kroppen så att jag kan känna värmen ända till mig och veta att det var jag som gjorde det där, lockade fram det där. Och samtidigt, i mig, ett svar, en djup tillfredsställande egen värme, en glädje över att vara jag där och då.