Camus och jag åt sen lunch på Urban Deli i eftermiddags, jag åt “en näve” rökta räkor med citronaioli, det var gudomligt gott, och plötsligt flög fåglarna som galna där utanför, i ett enda svart surr flög de, ingen riktning, bara surr, och så blåste löven upp som i en cirkel, uppåt, utåt, och det där trädet med de långa grenarna mitt på torget, är det en pil? Kanske en pil, den svepte med den hårda vinden, och fåglarna, och löven.

I fredags hade jag middag hemma för några av mina godaste för första gången på länge. Jag minns inte ens riktigt när det var sist. Men jag njöt av hela förberedelsen, av att handla maten, att köpa vin till en hel armé, att stå i köket och förbereda, hacka skala mala krydda dofta smaka. Och så kom de, en efter en. Skönheten, Låtsasbrorsan, Peji, Mulholland, och allra sist Camus några timmar in i middagen, direkt från Arlanda. Jag älskar det där, stämningen, värmen, hur det skapas en alldeles särskild och kärleksfull och intensivt samtalande plats i mitt kök, ärligheten i samtalet. Att vi frågar oss stora frågor, oss och varann, och att vi försöker svara uppriktigt. Och jag älskar när skrattet rullar över bordet som en bränning, en bränning som lyfter taket och lyfter locket från mitt hjärta så att det nästan rinner över. En stund fann jag mig sitta med armarna rakt upp i luften av ren glädje, av känslan av oss, av liv och närvaro och den stora nåden det är att ha sådana vänner.

Innan den sena lunchen idag köpte jag en sjal, en ylleblandning men tunn, lite buckligt vacker med råa kanter, dimgråblå, och virade den runt halsen där den lade sig till rätta som en hemtam katt. Det är en annan slags värme.

Jag känner mig som att jag går i en väntan, även om jag inte vet vad jag väntar på. Det är en behaglig känsla, något pirrande, nyfiket. Det blåser och regnar och någon påstod att det var snö.