Jag ligger kvar i sängen och lyssnar på någon som provsmäller lite utanför. Det blir en stillsam kväll för min del. Förkylningsastman har slagit till å det grövsta, och efter två nästan helt sömnlösa, syrefattiga nätter fick jag mediciner igår. Så nu hostar jag, men kan andas. Klar förbättring. Däremot är blotta tanken på att göra något annat än mest ligga stilla alldeles för tung, så det är så jag tänker fira in det nya året. Stilla.
Det här har varit ett år med så mycket. Toppar och dalar, sorg och glädje, ilska och skratt, besvikelse och belåtenhet. Förluster och vinster. Det här året fick mitt skrivande äntligen ett ”hem”, jag fick världens bästa förläggare och redaktör, jag har så mycket lust att skriva vidare och en förnyad tro på mina egna idéer. Jag fick ett annat hem också, ett fysiskt, jordat, världens finaste lilla hus, där jag känner att jag närmar mig mig själv och både kan vara vuxen och ta mitt eget lilla jag i knät. Men jag förlorade en kärlek, en viss tro på framtiden. Min tillit fick sig en rejäl knäck, liksom min känsla av värde. Jag lappar på dem båda, och jag är inte ensam i det. Jag får hjälp. Men på den fronten blev jag väldigt liten ett tag. På flera plan är jag tacksam ändå, för det också. Jag har insett hur mycket omsorg och varsamhet jag behöver. Och jag har förstått, på riktigt, att den omsorgen finns att få. Så tack.
Och så uppräkningen av årets bästa: Bjørn Eidsvåg, ”Älskade syster” av Joyce Carol Oates, ”Black Swan”, ”Han tror han är bäst”, Berlin, London, nya kängorna från Cydwoq (som är så fina att jag har haft dem på mig inomhus flera dagar i rad, också liggande i sängen), och den vackraste sången av dem alla:
Den här, det måste vara årets absolut starkaste historia: Han tror han är bäst av Maria Kuhlberg.
Den visas bara i morgon också på SVT play, så om du inte har sett den än, se den. Se den nu med en gång. Det är bland det hemskaste och finaste jag har sett.
Det verkar inte så. I natt har jag inte fått sova eftersom jag har växlat mellan att snyta upp en hel toarulle, bulla upp extrakuddar under mig för att få andas (med varierande framgång), nyst som en hel karl och till slut gett upp. Klockan halv fyra ungefär gick jag och bäddade ner mig i soffan i stället och slog på tv:n, såg bland annat ”Chuck” och den dubbade versionen av ”Ice Age 2″ innan en av mina grannar knackade på fönstret med en lång pinne och generat sade att portkoden inte funkar och kunde jag kanske. Och det kunde jag ju. Jag stapplade ner och öppnade och sa ett täppt hejdå innan jag stapplade upp igen och lyckades somna halvsittande i soffan några timmar i takt med att ljuset kom.
I år har jag varit med om en del saker som aldrig har hänt mig förr, både goda och onda. En god: I somras, första natten i sommarhuset, det regnade ymnigt, klockan var kanske nio och jag höll på att packa upp saker när det knackade på dörren. Jag trodde att det var grannen som hjälpt mig få igång elen som ville kolla om allt var som det skulle, men det var fel. När jag öppnade dörren stod där en ung kille i cykelkläder och hjälm, alldeles genomblöt. Generat sade han: det här kommer låta jättekonstigt, men får jag sova hos dig? Och när jag insåg att han menade allvar släppte jag snabbt in honom och bäddade i gästrummet. Han bytte om och hängde cykelkläderna på tork i badrummet. Sedan fikade vi, mitt te, hans mackor, och han berättade att han cyklade från Göteborg till Stockholm och hade sovit ute natten innan, men nu regnade det helt enkelt för mycket och han hade funderat länge på om han skulle våga knacka på hos någon främmande. Han sa att han var tacksam över att det råkade bli hos en bra människa. Det var trevligt och enkelt. Morgonen efter vaknade jag före honom, han kom ner efter en stund, packade sina grejer och vi sa generat hejdå innan han försvann vägen bort med sin cykel.
De onda sakerna vill jag låta ligga, bara. Jag vill snyta ut dem med rinnandet, om det går.
Idag gick dokumentären ”Kokvinnorna” på SVT. Jag har gråtit mig ännu mer täppt, gråtit över enkelhet och hårdhet och öde. Det rinnandet däremot, det är välkommet.
Det har varit en vacker helg. Enkel och snäll, vänlig och varm. Det var fint att äntligen få en chans att lära känna Camus’ bror lite mer efter att ha hört så mycket om honom. Hans fru var också fin, och deras barn alldeles ljuvliga. Jag hade egeninlagd sill med mig och bidrog med en Jansson till det norska julbordet, som gjorde stor succé. Det har varit i ett och allt precis den där slags samvaro som inte gör ont någonstans, utan som man kan flyta och känna sig fri i, som ljummen, bärande sjö. Fint, helt enkelt.
Och ändå. Den där kraftfulla stormen som slog ut elen och spräckte en glödlampa var som ett förebåd om min känsla idag, känslan av att komma hem till en välbekant gammal sorg. Jag bestämde mig för att springa en kort runda efter att ha parkerat och burit in mina väskor, och trots att jag kände mig stark i kroppen kände jag att det spände i ryggen, spände av något jag först inte visste vad det var men sedan kände igen. Jaså. Hej du, gamla sorg. Det var ett tag sedan vi sågs, men här har vi dig alltså igen. Och i det rytmiska dunkandet av mina fötter mot kall våt nattasfalt släppte ryggen taget och då började tårarna rinna, stillsamt och milt. Så där sprang jag, försiktigt gråtande med min gamla sorg i ryggsäcken.
Kanske att den aktiverades av att se två små barn, så väl omhändertagna och så glada, så trygga i att vara älskade och välkomna. Att se förväntan, den stora spänningen när tomten kom (En fransk tomte med röd basker som tydligen drogs av tjugofyra pudlar och doftade baguette. När vi frågade hur det kom sig att det var den franske tomten som dök upp suckade han något om Eurons fall. Vi konstaterade att det var tur att vi inte hade något rödvin framme, annars hade han nog aldrig gått.) eller kanske bara att se en liten flicka vara både energisk och framåt och kontaktsökande och försiktig och lite blyg på samma gång. Ibland ser jag mig själv så tydligt i andra, ser den jag hade kunnat vara under andra omständigheter. Och trots att det är fint kan det ibland göra ont också, som att riva upp ett sår man trodde var läkt.
Och det här med jul. Kanske att det också, mitt i att jag har det så bra med människor jag tycker oerhört mycket om och kan se allt det fina hos, påminner mig om det som inte blev, om krossade förhoppningar och ensamheter och kärlekar som inte höll. Och jag måste nog erkänna för mig själv att vad det gäller vissa saker kommer de nog att göra sig påminda länge, länge. Hur stillsamt jag än lever numera med den gamla sorgen så vaknar den ibland. Och det orkar jag, numera vet jag det och är inte rädd. Efter en löparrunda och ett bad har den lugnat sig igen, lagt sig i sin flätade korg och blundar. Då och då kikar den upp med ena ögat, och då säger jag: Jag ser dig. Du finns där. Och jag finns här. Mer än så är det inte.
God fortsättning, mina vänner, bekanta och obekanta. Lyssna på blåsten litegrann och har ni ingen annan där, så lägg armarna om er själva en liten stund. Det är också en kram.
Julklappar, check. Brännvinsost, inläggningssill med tillbehör, romglögg, vaniljstång, gelatin, ströbröd och ansjovis, check. Kamera, check. Bokmanus med redaktörens ändringar att föra över under veckan som kommer, check. Mobilladdare, iPodladdare, GPS-laddare, check. Brev med påskrift till KI om att jag vill vara med i en IBS-studie, check. Fakturor skickade och räkningar betalda, check. Julstjärna samt ljusstake tänd, check.
Det mesta är nog redo för jul nu. Om bara någon timme sätter jag mig i bilen och kör tvärs över Sverige, in på andra sidan gränsen och möter upp Camus och de andra som kommer att vara på plats. Det ska bli fint. Jag gillar långkörningar, det har jag alltid gjort. Med bra musik som man växlar med radio och en termos kaffe bredvid sig. Jag måste bara pipa in på Biltema på vägen och köpa nya vindrutetorkare. Detaljerna som gör det.
Ha en fin helg nu, allesammans. Var snälla mot varann och se till att andas djupt. Slå inte ihjäl era svärmödrar. Drick inte för mycket. Men ät av hjärtans lust, kramas och sjung och titta på tv så mycket ni bara orkar. Och jo, man får ta från nederdelen av Aladdinasken redan innan överdelen är tömd. Om någon blir sur så bara säg att det har jag sagt.
Ikväll ringde Låtsasbrorsan för att prata lite. Vi diskuterade en hel del, smått och stort, bland annat detta att han tycker att det är helt absurt och galet och lite avundsvärt detta att jag inte känner mig ensam eller patetisk eller rädd när jag är ensam på landet. Jag bara skrattade och berättade hur min dag har sett ut.
Jag vaknade, drog upp rullgardinen och öppnade fönstret. Sedan låg jag kvar i sängen i drygt en timme och tjugo minuter och tittade ut genom fönstret, lyssnade på fåglarna och tänkte lite. Alltså ”tänkte” på det där sättet som egentligen inte är att tänka, nämligen tankar av sorten oj, nu kommer det ett rosa stråk över himlen. Vad är det där för fågel tro? Ett rakt, flöjtande ljud i sekundlånga stötar. Jag har ingen aning. Vad fort molnen går. Oj, titta, blåhimmel. Sen gick jag upp och upptäckte att vattnet stannat. Jag har en gammal smått opålitlig hydrofor i jordkällaren, så då var det bara att traska ut och ner i jordkällaren, hälsa på de helt gigantiska källarspindlarna och trycka på igång-knappen. När jag ändå var ute högg jag lite mer ved. Sedan gick jag in och åt frukost. Lyssnade på radio. Satt i köket och tittade ut på äppelträdet och talgoxarna. Efter det fick jag lust att baka kakor, så då gjorde jag det. Läste lite. Efter det gjorde jag mig lite mat, lade mig i soffan, stickade och åt kakor. Det har jag gjort hela kvällen. Lyssnat på musik eller radio, lagt in mer ved i brasan och bara slappat. Det är min sista dag på landet för den här gången, i morgon åker jag till stan igen.
Låtsasbrorsan bara suckade och skrattade. Han undrar hur man gör för att inte känna att man måste göra något eller träffa någon. Jag visste inte vad jag skulle svara på det. Jag trivs alldeles förträffligt med att vara ensam. Det är ro ända in i det innersta. Det kanske är en läggningsfråga bara.
Sandra skriver om filmen ”Drive” som jag antar att jag kommer att se trots att jag egentligen inte är sugen, för sådan är jag, jag ser sådant som jag tror är bra även om det kanske egentligen inte passar mig, och det passar inte mig egentligen att se ännu en film om ännu en man som måste ”hitta sig själv” och ”vara i sin process” trots att det egentligen bara innebär att han fuckar upp både sitt liv och någon kvinnas, någon stackars kvinna som älskar och väntar och gärna har något litet barn också (nu fabulerar jag fritt. Jag har som sagt inte sett ”Drive”. Än.)
Vad är det med dessa filmer och dessa böcker och dessa MÄN? Jag förstår inte. Hur kommer det sig att det fortfarande är intressant med någon omogen fuckup som helt enkelt inte klarar aaaav att bli vuxen och ta beslut och inse att livet går även om man sätter sig i en bil och drar, man klarar aldrig av att åka ifrån sig själv, inte ens om man försöker göra det med ett jetplan, för man är med sig överallt överallt och den där som älskar en, älskar tyst i det fördolda väntande, hon finns ju i alla fall även om hon är långt borta. Att denna obeslutsamhet kring att leva, att den fortfarande porträtteras som något vemodigt romantiskt och I am a poor lonesome stranger, det är bara hästen som har blivit bil.
Varför är det fortfarande så farligt med kärlek? Varför är det fortfarande så farligt med livet? Varför fattar ni inte, dumma dumma män, att det är det enda vi har? Kärleken och livet, håll fast i dem i stället för att fly, inget blir bättre av att sticka, faktiskt inget. Det är inte roligare att dö ensam, det är jag faktiskt väldigt övertygad om, och dö, det kommer vi alla att göra oavsett. Men först ska vi leva. Vi ska leva!
Ja, okej, eftersom jag blir så upprörd bara av tanken så måste jag väl se filmen. Men jag tror inte egentligen att den passar mig. Faktiskt inte.
Det blåser otroligt hårt. Efter en kväll av regn mot rutan har det nu kommit igång någonting som får huset att knaka och fönstren att med jämna mellanrum tryckas till av osynliga händer. Jag är lite ängslig för de gamla träden. Jag hoppas att rötterna går djupt.
Efter en alldeles lagom lång gråväderspromenad från landet in till det lilla samhället har jag nu gått in på biblioteket för att låna bredband och sköta lite jobbärenden. Det mobila bredbandet jag har i huset är inte helt stabilt, och går heller inte tillräckligt fort för jobbsaker. Men bibliotekets bredband är snabbt som blixten, glädjande nog, och man behöver inte ens någon kod.
Jag älskar småstadsbibliotek. Jag älskar storstadsbibliotek också, givetvis, men det är något helt speciellt med de här små bokgrottorna med småtrista möbler och underlig lokal konst på väggarna. Det luktar på ett alldeles speciellt sätt, det påminner mig om att växa upp, att vara jag i en annan småstad inte alltför långt härifrån, en liten jag som efter skolan hängde på bibblan flera dagar i veckan, satt med benen uppdragna i de där klotformade röda eller vita plastfåtöljerna och plöjde sig igenom seriealbumen som man inte fick låna hem på grund av stöldrisken. Det jag minns bäst är Art Spiegelmans ”Maus”, hur den bet sig fast och hur jag grät så att det immade i mina glasögon med vita plastbågar.
Jag vet att det biblioteket egentligen såg ut ungefär som det här, blanka plastgolv som ska vara lätta att hålla rena, fyrkantiga hyllor och bokvagnar med röda metallhandtag. Men jag minns det som sammet och orientaliska mattor, som dämpad belysning och doften av myrra och läder och som att jag alltid var både hungrig och mätt samtidigt när jag var där. Underligt nog minns jag det som att jag alltid hade hela biblioteket för mig själv, den stora skattkammaren var min och bara min, och jag hade aldrig någon känsla av att det egentligen var viktigt vad jag valde att läsa, även om jag gick länge och strök mellan hyllorna och plockade med noggranna fingrar. Där, i de hemliga rummen, var jag inte en lillgammal och ledsen liten tjockis som inte var riktigt som de andra, där var jag kung och drottning och kalif och safir och mikroskop, allt i ett, och jag hade hela världen i händerna, bokstavligt talat.
Det finns två jublande friheter jag har känt starkare än andra i mitt liv. Att öppna böcker och kliva in i dem, och att köra bil. Det låter så simpelt, jag ser det själv när jag skriver det, men det gör det inte desto mindre sant, eller mindre.
Man skulle kanske kunna säga att jag har rymt lite. I brist på bättre beskrivning. Inte för att det är julångest, nej, inte längre. Den där gnagande oron jag hade förr när helgen närmade sig, den har jag faktiskt inte längre. Men jag har kanske inte riktigt hittat in i år. Jag ställde fram förra årets julbock, han som fick namnet Kjartan och som står på tre ben med det fjärde (höger bakben) svävande lite hotfullt över golvet. De få prydnader jag har kom upp, och när jag åkte till landet igår stannade jag på ett stort köpcentrum på vägen och köpte en ljusstake till köket. Den gamla adventsstjärnan i trä hade jag redan i en Konsumkasse i baksätet. Så ljus, ja. Överallt dessa ljus, de ger något mjukt till det hela.
Men det är också allt.
Jag har inte bakat lussebullar, inte satt någon pepparkaksdeg, inte gjort en endaste liten kola. Jag har faktiskt nästan inte gjort någonting alls utom att bila mig själv till landet och parkera mig i soffan framför en muntert gnistrande brasa på barrträ som sprakar vildsint när man lägger in en ny klabb. Jag har legat i soffan nästan hela tiden sedan jag kom, enbart med avbrott för att äta något, gå på toa eller gå ut och hugga mer ved. Ja, jag har ju sovit en natt också, tungt och gott och med sockor på för säkerhets skull. Jag sover så otroligt gott här i tystnaden. Det är en helt säregen känsla av stillhet, skogssus och fåglarnas kamp om talgbollarna jag hänger ut en och en i äppelträdet.
Så snart är det jul. Jag tror att den blir god, faktiskt. Jag ska vara med Camus och hennes bror på landet precis på gränsen mellan Norge och Sverige. Det ska bli fint. Om det ligger snö på marken tänker jag packa med mig skidorna, trots att det är så enormt kamikaze att försöka skida med norrmän. Men varför inte? Jag har inget att försvara, inte ens rumpmusklerna.
Jag har börjat skriva bok nummer två. Det ska bli spännande att se vart den tar vägen med mig. I det stora hela har jag bågen, den röda tråden, linjen, vad du nu vill kalla det – klar. Det är själva hur tråden slingrar sig som ska ta fart nu. Spännande, och svårt, och lätt, och roligt, och slitsamt.
Det kanske alltid finns en fortsättning. Tar något någonsin helt slut? Jag vet inte. Tror nog inte det, det blir väl bara något annat. Eller?
Mina nya fötter trampar ibland i gamla spår. Jag känner igen gamla tänkta tankar, gamla kända känslor, men de klingar inte rent i mig längre utan med en dunkel klang som inte resonerar som förr. De är bekanta, men ändå inte hemma i mig längre.
Och så alla människorna inuti. Du som var så arg på mig, du som inte någonsin riktigt såg mig i ögonen, du som nog tyckte synd om mig ganska ofta, du som sade att jag är med dig varje dag, du som jag aldrig riktigt förstod mig på och du vars händer jag ikväll sade var vackra. Ni har alla en egen plats i mig. Ett litet rum som är format helt och hållet efter er. Ni är alla helt oersättliga.
Om man har en granne som verkar lite eljest. Om man har knackat på hos denne granne fler än två gånger för att han gillar att spela musik jättehögt sent på kvällen på vardagar och om han i princip alla de gånger man har knackat på har öppnat iklädd kalsonger och morgonrock med musik så högt dundrande att han har fått stekarfrissa av den. Om man så sitter och jobbar sent på kvällen med en deadline man har halkat efter i och grannen har valt just den här kvällen till ännu en musikalisk mangling som får murbruket att smula.
Om man då efter att först bara ha försökt stänga ute oljudet plötsligt inser att det han spelar på superhögsta volym är ”Teddybjörnen Fredriksson”.
