Sandra skriver om filmen ”Drive” som jag antar att jag kommer att se trots att jag egentligen inte är sugen, för sådan är jag, jag ser sådant som jag tror är bra även om det kanske egentligen inte passar mig, och det passar inte mig egentligen att se ännu en film om ännu en man som måste ”hitta sig själv” och ”vara i sin process” trots att det egentligen bara innebär att han fuckar upp både sitt liv och någon kvinnas, någon stackars kvinna som älskar och väntar och gärna har något litet barn också (nu fabulerar jag fritt. Jag har som sagt inte sett ”Drive”. Än.)

Vad är det med dessa filmer och dessa böcker och dessa MÄN? Jag förstår inte. Hur kommer det sig att det fortfarande är intressant med någon omogen fuckup som helt enkelt inte klarar aaaav att bli vuxen och ta beslut och inse att livet går även om man sätter sig i en bil och drar, man klarar aldrig av att åka ifrån sig själv, inte ens om man försöker göra det med ett jetplan, för man är med sig överallt överallt och den där som älskar en, älskar tyst i det fördolda väntande, hon finns ju i alla fall även om hon är långt borta. Att denna obeslutsamhet kring att leva, att den fortfarande porträtteras som något vemodigt romantiskt och I am a poor lonesome stranger, det är bara hästen som har blivit bil.

Varför är det fortfarande så farligt med kärlek? Varför är det fortfarande så farligt med livet? Varför fattar ni inte, dumma dumma män, att det är det enda vi har? Kärleken och livet, håll fast i dem i stället för att fly, inget blir bättre av att sticka, faktiskt inget. Det är inte roligare att dö ensam, det är jag faktiskt väldigt övertygad om, och dö, det kommer vi alla att göra oavsett. Men först ska vi leva. Vi ska leva!

Ja, okej, eftersom jag blir så upprörd bara av tanken så måste jag väl se filmen. Men jag tror inte egentligen att den passar mig. Faktiskt inte.